Forumet - Historian om DIN äs

Historian om DIN äs

202 0 24

Spana också in:

Själva problem med maten började redan i nian, mådde illa varje gång jag åt. Vi trodde att jag var laktosintollerant så jag slutade med mjölkprodukter sommaren mellan nian och 1an, ( sommaren 2008) jag sövdes ner i slutet av nian men det visades att det inte va något fel på mig. Blev sedan vegetarian i augusti för djuren sa jag, men innerst inne så ville jag ner i vikt o få platt mage.

När jag sedan började ettan på gymnasiet( hösten 2008) började jag med mjölk igen men var vegetarian.( är det fortfarande) allt var helt okej, saknade nian men helt okej va det ändå. Sedan i november började helvetet. Jag blev mobbad och utfryst av klassen och de skrev taksiga saker till mig på internet, tittade konstigt , höll sig undan ifrån mig. Jag mådde skitdåligt och började skära mig i handlederna, sket i skolan och tyckte att allt va skit. Min mentor märkte att jag inte presterade så bra i skolan längre och att det va endel skolk och att jag heller inte åt lunch i skolan. Hon kontaktade mina föräldrar och det blev ett möte om mig. Ingenting hjälpte.

Jag började skära mig ofta i handlederna och när jag lämnade in provet till min mentor så la jag fram handen så hon såg ärren, jag vet att hon såg det för jag gjorde det flera gånger, det va som ett rop på hjälp. men hon gjorde inget. Så då bestämde jag mig för att sluta äta o gå ner i vikt så de skulle se mig, jag ville ha hjälp. Jag började träna 5 ggr i veckan. åt bara middag och inget annat. Samtidigt så blev jag regält sviken av min pappa, han slutade höra av sig, ville inte träffa mig mer. ( detta va våren 2009)
Lärarna på skolan hade samtidigt satt mig till en kurator som va ny på skolan, jag gillade henne, hon fick mitt förtroende. Jag berättade för henne om pappa hon ville ringa och snacka med honom men jag sa nej.

Jag hade även en pojkvän som inte riktigt fattade även fast jag berättade om min bantning, han fick mig att gå ner ännu mer. Han tyckte jag va duktig.

Min bästavän fick mig också till det men på ett annat sätt. Hon snackade hela tiden om hur smal o snygg hon va och att hon hade gått ner i vikt, det blev för jobbigt så jag slutade att umgås med henne, bröt upp kontakten.

Det blev sommarlov och jag började sommarjobba. Åt bara lunch där o kanske lite frukt när jag kom hem. En tant där höll på att banta och sa saker som jag inte borde ha hört. det gjorde så jag blev ännu sjukare. Åkte sedan utomlands med familjen i 3 veckor. Levde mest på sallad o frukt.

och nu äter jag inte alls mkt. knappt att jag äter ngn varm mat.
min mamma o låtsaspappa har anmält mig till scä. och de är beredda att vända sig till privata kliniker också,.men själv så vill jag inte bli frisk, för jag vill verkligen inte upp i vikt.

så ett tips till er, börja aldrig banta. ät medans ni kan.
theguitargirl:

men själv så vill jag inte bli frisk, för jag vill verkligen inte upp i vikt.


Vilken kamp du har gått igenom! När du får plats på en behandling så hoppas jag verkligen att du ger det en chans. Det är jobbigt, men vi vet alla innerst inne att det är ännu värre att förbli sjuk. Ju längre man kommer i behandlingen, desto lättare blir det.

Kämpa på! [love]
Laurent:

Vilken kamp du har gått igenom! När du får plats på en behandling så hoppas jag verkligen att du ger det en chans. Det är jobbigt, men vi vet alla innerst inne att det är ännu värre att förbli sjuk. Ju längre man kommer i behandlingen, desto lättare blir det.

Kämpa på!


Tack[love]
har kommit in på behandling och ska läggas in där på tors.. i 2 veckor till att börja med...
"Sammanfattning":

Började må illa när jag åt för ca 8 månader sedan.
Slutade äta i två månader ("bara" 1/2 - 1 äpple om dagen eller liknande).
Blev tvungen att börja äta när bup blev "inkopplade".
Mår fortfarande illa när jag äter och undviker det (äter endast när folk ser).
Har dock aldrig spytt upp något.
Jag är lite typ omvänt från de flesta; jag kan inte sluta äta. Började med att jag i typ åttan blev så oerhört stressad i skolan (på en galen, utbränd, borde-inte-ens-vara-möjligt nivå) att jag inte kunde äta mat - jag åt typ bara rivna morötter. Sen, när jag började äta igen, kom jag in i nån sorts hetsätarfas som jag i princip inte kommit ur - jag är alltid hungrig, hur mycket jag än äter, och jag klarar verkligen inte av att inte äta om det finns mat (eller mackor eller chips eller glass eller frukt, etc) i närheten.
Det är inte ens så att jag medvetet väljer att äta hela tiden; jag märker inte att jag äter förens jag är klar/får ont i magen, och då blir jag fortfarande hungrig 20 minuter senare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att sluta, för jag har inte disciplinen som krävs för att bara bestämma mig för att inte äta. Jag är ganska säker på att det blir bättre när jag flyttar hemifrån, eftersom jag inte själv köper mat o sånt som jag inte behöver äta, men eftersom mamma handlar så har vi ju alltid en massa mat o snacks hemma, och då "måste" jag äta dem...

Usch, inte bra! När jag skriver ner det här så blir jag nästan förvånad över att jag inte gått upp mer än jag har (började som runt 60 kg, strax under 170 cm i åttan, nu strax över 170 cm men på typ 82 kg)... Den stressen jag började uppleva i åttan har suttit i i princip hela tiden, tills nu när jag tagit studenten och valt att ta ett år ledigt och jobba istället, så jag kanske blir bättre bara av det... Får se hur det går helt enkelt, eftersom jag inte blivit så galet överviktig att det är skadligt för min hälsa riktigt än så orkar jag inte riktigt ta tag i det heller.. Fast det har börjat blir svårt (las: omöjligt) att hitta kläder nu för tiden, så det motiverar ju ganska rejält [crazy]