Forumet - Hjälp med min novell!

Hjälp med min novell!

1156 1 22
aaaa skulle behöva lite hjälp med min novell som jag ska lämna in till min svenskalärare!
Stavfel osv och självklart vad ni tycker om den? [bigsmile][bigsmile][bigsmile][bigsmile][bigsmile][bigsmile]



Peter vaknade med huvudvärk och ett tryck över bröstet. När han till slut orkade sig upp ur sängen fick han en chock när han såg hur mycket klockan var. Små flashbacks från kvällen innan dök upp, rummet började snurra och han sprang till toaletten för att spy ut gårdagens ångest och självanklagan. Han mindes allt mer och hade ett svagt minne att han hade bråkat med vakten igår och blivit utslängd från krogen. Det förklarade ett och ett annat blåmärke och varför han hade fläskläpp tänkte Peter. Han la sig ner på badrumsmattan och stirrade upp i taket och kände hur paniken kom krypandes. Det kändes som knivar i bröstet och varje andetag gjorde så ont att han kämpade med att hålla andan. Ångesten åt upp han inifrån och hans huvud exploderade i tusen småbitar. Peter mindes vad hans psykolog Göran sagt att han skulle göra när han fick en panikångestattack. ”Finn en punkt som du fokuserar på medan du hittar tillbaka till din andning” och han hittade en fläck i taket som han kocentrerade sig på medan han andades in genom näsan och ut genom munnen. Han tänkte på henne.
Hans tröja var dyngsur av svett och hans händer skakade lite. Peter visste inte hur länge till han skulle klara av alla dessa attacker som dök upp precis när och hur det ville. Varje gång dog han lite på insidan och det sägs ju att det som inte dödar härdar men han blev aldrig starkare av det utan kände sig bara svagare än någonsin. Det som höll honom kvar var enbart hon.
Han vet inte vart han gick fel eller när allting slutade att fungera men han vet att han bara har sig själv att skylla. Det spelar ingen roll hur långt jag har kommit, det är alltid längre kvar. Jag måste sluta leva livet som om det vore en enda stor bakfylla tänkte Peter när han reste sig från golvet och gick mot köket. Han hade så många tankar att sväva i men den tanken som alltid tog över var om han någonsin skulle få se henne igen? Köket han kom till såg ut som ett bombnedslag, disk och ölflaskor täckte alla ytor och gamla pizzakartonger låg på golvet. Trots kaoset lyckades han hitta ett halvfullt Gevalia paket bakom en tallrikshög och när kaffet kokat klart satte han sig vid köksbordet och läste förra veckans tidning. Peter var mitt inne i en artikel om ett butiksrån i Farsta när ett vibrerande bröt tystnaden. Det var hans mobil som ringde och han kom genast ihåg att Annika hade lovat att ringa idag och han kände en gnutta hopp i kroppen. Han hoppade upp ur köksstolen, välte kaffekoppen så att det sista kaffet rann ut över tidningen medan han sprang in i vardagsrummet. Vibrerandet fortsatte och Peter sökte sig till ljudet medan han febrilt letade efter mobilen. Han vände upp och ner på kläderna som låg på golvet och tillslut ramlade telefonen ut ur en jeansficka och han tryckte på svara.
Peter öppnade dörren och hörde hur en klocka plingade till när han steg innanför dörren. Han tittade runt i caféet men såg henne inte någonstans så han gick till ett av borden som längst in i hörnet. Medan han väntade såg han sig om lite noggrannare och konstaterade att det var ett riktigt mysigt fik, stearinljus var tända på borden och det stod lila blommor i fönstren. Varje gång klockan plingade till kände han hur det pirrade till av förväntan men när han tittade upp var det antingen högljudda tonåringar eller stressade mammor med barnvagn. Precis när han började undra om han hade missförstått tiden eller platsen när de pratats vid på telefon tidigare rusade en andfådd Annika in alldeles rosig om kinderna. Hon bad om ursäkt minst hundra gånger samtidigt som hon förklarade att hon missat bussen och att hennes mobil inte hade någon laddning. Annika satte sig inte ner förrän Peter försäkrat att det var lugnt och att han bara var glad att hon var där. De beställde in varsin kaffe och började sitt samtal som så många gånger förut.
- Så Peter, hur mår du? frågade Annika
- Jag vet inte, jag vågar inte känna efter svarade han.
- Jag vet att du har det jobbigt men försök göra det bästa av situationen sa Annika med empati i rösten.
- Det går inte, allting är så meningslöst utan henne. Har du fått veta någonting? frågade Peter med en klump i halsen.
- Du vet att du måste bevisa för både mig och dig själv att du är ren, om vi ens ska ha en liten chans i rätten. Jag har anmält dig till rehabiliteringshemmet i Solna igen och den här gången måste du fan fixa det annars kommer du inte få träffa Lovisa igen. Det här är sista chansen sa Annika.
Peter hade hoppats att Annika på något mirakulöst sätt hade fixat så att han fått träffa henne redan idag och även om han visste att det var omöjligt så kunde han inte låta bli att känns sig lite besviken.
- Hon är mitt allt, jag kommer klara det lovade Peter.
Han kom ihåg första gången han träffade Annika, det var hans andra vända in på ett behandlingshem och de kom bra överens med varandra på en gång. Hon förstod helt enkelt allt det Peter kände för hon hade själv känt exakt samma saker för några år sedan. Den dagen på behandlingshemmet blev hon Peters kontaktperson och har varit det ända sen dess. Peter visste att han aldrig någonsin skulle hitta rätt ord som kunde beskriva den tacksamhet han kände för Annika. När hela hans liv var uppochner och han var så långt ner på botten vände hon det rätt och drog upp honom över ytan. Tack vare henne kanske han skulle få träffa Lovisa som han inte har sett på nästan två år. Han skulle aldrig någonsin förlåta sig själv för att han varit en sådan dålig pappa men denna gång ska han förbättra sig och starta ett nytt liv, ett nytt liv med sin dotter i. Hon var anledning till att han fortfarande andades, hon var anledningen till att han skulle klättra upp varje gång han tappade fästet och trilla ner.
- Ja det måste du för Lovisas skull. Tiden går. Tiden läker. Men trots att man i evigheter kämpar med att plocka upp bitarna av den man var inser man att kanterna har blivit stötta. De passar inte längre på samma sätt som de gjorde innan man gick sönder. Man limmar och klistrar, men hålen finns alltid där. Dina hål kommer aldrig försvinna men du kan förhindra att Lovisa får sina hål bara för att du aldrig fanns där för henne sa Annika.


Peter hade aldrig övervägt att hans eländiga drogmissbruk skulle ta ifrån honom vårdnaden om sitt lilla barn.

Spana också in:

Tyckte den var riktigt bra faktiskt.
Om du vill ha lite konstruktiv från mig så tyckte jag att det tog förlång tid att komma in i den "riktiga" handlingen.
Den sista meningen skulle du kunna sätta in på nått vis i början =)
Sen personligen så tycker jag att du kan använda "han" istället för Peter men det är en smak sak.

Men annars tycker jag iaf att du hade ett bra språk och en intressant handling =)
30seconds:

Den sista meningen skulle du kunna sätta in på nått vis i början =)


tack så mycket! jag vill absolut ha konstruktiv kritik så att den blir bättre :) jag håller med om att det kanske skulle bli bättre om jag skrev han ist för peter men det känns som att det blir för många han i så fall. Anledningen till att meningen är i slutet är för att jag vill att man ska bilda sin egen uppfattning vem "hon" är och sen bli överraskad i slutet.[wink]
gummikyckling:

Han mindes allt mer och hade ett svagt minne att han hade bråkat med vakten igår och blivit utslängd från krogen.


använd inte mindes och minne i samma mening, det blir enformigt. synonymer är dina vänner.

gummikyckling:

Han la sig ner på badrumsmattan och stirrade upp i taket och kände hur paniken kom krypandes.


panik kommer aldrig krypandes, då är det någon annan känsla.

gummikyckling:

Ångesten åt upp han inifrån


åt upp honom

gummikyckling:

sagt att han skulle göra när han fick en panikångestattack. ”Finn en punkt so


jag skulle använda kolon istället för punkt

gummikyckling:

Han tänkte på henne.


den här meningen kommer alldeles för tidigt. här måste du antingen introducera vem "hon" är eller ta bort meningen.

gummikyckling:

hans händer skakade lite


när du använder ordet lite så blir det mindre dramatiskt och förmildrar hela situationen. använd "hans händer darrade" eller liknande.

gummikyckling:

Han vet inte vart han gick fel eller när allting slutade att fungera men han vet att han bara har sig själv att skylla.


fel tempus.

gummikyckling:

Han hade så många tankar att sväva i men den tanken som alltid tog över var om han någonsin skulle få se henne igen?


skall inte vara ett frågetäcken på slutet.

gummikyckling:

Trots kaoset lyckades han hitta ett halvfullt Gevalia paket


han ser nog mer paketet som halvtomt.

gummikyckling:

till ett av borden som längst in i hörnet.


som stod längst in

gummikyckling:

hennes mobil inte hade någon laddning.


talspråk. mobilbatteriet var inte laddat/mobilen hade slut på batteri/mobilen var inte laddad etc.

gummikyckling:

Tack vare henne kanske han skulle få träffa Lovisa som han inte har sett på nästan två år.


fel tempus igen.

gummikyckling:

Hon var anledning till att han fortfarande andades


anledningen

gummikyckling:

hon var anledningen till att han skulle klättra upp varje gång han tappade fästet och trilla ner.


trillade

gummikyckling:

Peter hade aldrig övervägt att hans eländiga drogmissbruk skulle ta ifrån honom vårdnaden om sitt lilla barn.


du kan ta bort den här meningen helt, det är redan underförstått i texten och du behöver inte fördumma läsaren.

övrigt: tänk på att inte använda talspråk och att skriva i rätt tempus (preteritum och pluskvamperfekt för det mesta)