Forumet - hon är tillbaka

hon är tillbaka

50 0 5
hon är tillbaka,
hon i mitt huvud,
rösten.
Hon frågar med sin hånande röst:
"trodde du verkligen att jag var borta?"

ja det trodde jag.
jag trodde att du var borta.
jag var så glad.
eller var jag verkligen det?
nu gråter jag,
varför kan du inte bara vara tyst?
jag vet att jag inte borde ha ätit det där,
och jag ångrar mig.
men måste du tortera mig?
det gör ont och jag vrider på hela kroppen.
jag tänker att jag inte vill bli sviken mer,
att jag redan blivit sviken nog.
fast jag tror att jag säger det högt, gång på gång.
nästan som om jag ber till gud.
fast jag tror inte på gud, i alla fall inte den kristna.
men ifall han finns så är han skyldig mig något.
eller jag ångrade mig, jag tror visst på gud, men inte på någon speciell religion.

alla orden.
det känns som örfilar,
jag rycker till.
jag sliter i håret.
jag drar i skinnet.
jag gömmer mig under filtar.
jag gömmer ansiktet under soffkudden.

jag kanske är galen nu,
som såna där mentalsjuka man kan se på tv.
de bara grämer sig och grämer sig,
det är som om de slåss mot en tanke,
något andra inte kan se.

det känns som om någon ser mig, som om en person sitter bredvid mig.
ser vad jag äter.
iakttar mig, varenda rörelse ser den.

när jag börjar gråta eftersom den osynliga personen inte försvinner, även om jag vet att den inte finns på riktigt, så tycker den plötsligt synd om mig.
den känner medlidande med mig
tröstar mig

alla ljuden är så höga.
kranen droppar i köket,
dropp, dropp, dropp.
någon sitter bakom soffan,
jag kan känna det,
som en skugga nästan.
Jag sätter på teven för att dämpa oron
nu kan jag höra någon i köket,
fast det kanske är dom på nedervåningen.
hursomhelst är det någon i lägenheten.
fast både pappa och min syster har åkt på ett pinkfloyd-uppträdande.
vem kan vara här?
jag såg en handduk ur dörrspringan,
den såg ut att röra på sig.
jag tror först att den som gömmer sig som är påväg ut eller spionerar på mig.
nej, bara en handduk.
men nu låter vattenkranen mer än den gjorde förut.
det känns som om någon är här i lägenheten.
kommer säkert göra illa mig,
varför kan inte kranen bara sluta låta?

det kan inte finnas någon i lägenheten,
helt omöjligt,
det vet jag ju.
så tänker jag alltid om och om igen när det här händer,
men ändå så fortsätter något i mitt huvud,
jag kan inte sluta tänka att det sitter någon där,
att den har sett mig äta sådär mycket.
kan inte förklara,
blir bara massa svammel
intressant att läsa

ätstörningsrösten sa så här till mig, när jag knappt hade ätit nåt på hela dagen, var skithungrig och funderade på att ta en sån karins lasagne "nee det är nog bäst att du låter bli". typ som att den vill att man ska svälta? stört. fattar inte det. jag åt ändå.
ennie:

intressant att läsa


tck, kände bara att jag behövde skriva av mig, fast vill int dela alla sakr som hon sa. ugh

ennie:

ätstörningsrösten sa så här till mig, när jag knappt hade ätit nåt på hela dagen, var skithungrig och funderade på att ta en sån karins lasagne "nee det är nog bäst att du låter bli". typ som att den vill att man ska svälta? stört. fattar inte det. jag åt ändå.


hm, har du/har haft en ätstörning oxå? :/
BadAssLezbo:

tck, kände bara att jag behövde skriva av mig, fast vill int dela alla sakr som hon sa. ugh


tänkte på en annan sak med din text när jag va ute och gick nu... att jag tror också att gud är skyldig dig något bra o att du kommer få det senare i ditt liv

BadAssLezbo:

hm, har du/har haft en ätstörning oxå? :/


mm hade det när jag var 14-15 år. men det har gått över.:)

Spana också in:

ennie:

tänkte på en annan sak med din text när jag va ute och gick nu... att jag tror också att gud är skyldig dig något bra o att du kommer få det senare i ditt liv


antingen får jag något bra senare i livet lr så fortsätter han jävlas med mig

ennie:

mm hade det när jag var 14-15 år. men det har gått över.:)


okej va bra, ätstörningar är inget liv, antingen så blir man bättre eller så svälter/spyr man tills man dör