Forumet - Hur bemöta en nära döende?

Hur bemöta en nära döende?

3043 0 30
Är enormt dåligt på sånthär då jag inte vill se nån jag bryr mig om lida och vara halvdöd, snackar nu om en liten farmor. Jag klarar inte av att se nån så nere både fysiskt och psykiskt men har insett att det är hemskt av mig att inte hälsa på henne då jag själv hade mått sämre om jag var halvdöd och nån jag ville träffa vägrade/itne vågade träffa en sista gång och säga hejdå till mig. Har redan dragit med dåligt samvete och ångest i över 5 år då min allra närmsta släkting som jag tyckte om extremt mycke dog och jag inte klara av att säga hejdå, tänkte alltså på mig själv mer än att personen ville träffa mig.

Hur ska man bete sig? Kan man komma över rädslan för döende nära personer och hur?

Väldigt egoistiskt att tänka på vad man själv klarar och inte klarar av att se, och inte på vad den döende vill. Klart det inte är en solig morgonpromenad att nån som tillhör ens familj dör.
Ångest inför döende personer som mår illa fysiskt och psykiskt.
Plyvert:

huvudsaken är att du gör någonting


göra vad? fortfarande dåligt samvete efter massa år när jag inte ens kunde säga hejdå till min morfar,tror inte jag träffade han nån gång den senaste månaden han låg halvdöd. va så jävla egoistisk,men kan inte se folk lida så mycke om jag bryr mig.

Spana också in:

Plyvert:

Hälsa på dem, prata med dem, kramas osv. Det är bättre att ångra saker man gjort och sagt än att ångra saker man inte gjorde


sant,problemet är att jag bor 50 mil ifrån,vet inte om hon reder sig i tre veckor tills jag kommit hem, men ringer och så ialf och ser hur d är.känns så jävla fail att åka hem och sen inte kunna hälsa på för jag itne klarar av att se sånt.
Jag besökte pappas farbror som blev som en ny farfar precis innan han dog på sjukhuset.

Jag var mest där, pratade precis om vad han ville prata om... jag skämdes inte för att visa att jag var ledsen... med honom funkade de i allafall... han visste att han var döende och han var nöjd med livet.

Men jag tänka mig att... så länge du inte lämnar saker osagda eller något otalt med personen så funkar de bra, även om de förstås känns om de är nån man tycker om som ligger där.
Tözen:

sant,problemet är att jag bor 50 mil ifrån,vet inte om hon reder sig i tre veckor tills jag kommit hem, men ringer och så ialf och ser hur d är.känns så jävla fail att åka hem och sen inte kunna hälsa på för jag itne klarar av att se sånt.


Du kanske kan ta med dig någon hem? Som du står nära, blir genast mycket lättare. Håller med Issen.
Plyvert:

Du kanske kan ta med dig någon hem? Som du står nära, blir genast mycket lättare. Håller med Issen.


har ingen som står nära då jag hatar att prata om känslor och sånt så dom som är mina vänner känner bara halva mig=skulle aldrig känna mig bekväm med att bryta ihop med nån av dom.

Issen:

även om de förstås känns om de är nån man tycker om som ligger där.


d som är,kan inte se sånt.men har fortfarande skuldkänslor och ångest från en som dog för över 5 år sen för jag inte kunde hälsa på.
Tözen:

d som är,kan inte se sånt.men har fortfarande skuldkänslor och ångest från en som dog för över 5 år sen för jag inte kunde hälsa på.


Ah, ha inte de... de är aldrig ditt fel, det är tungt att träffa döende människor.

jag tror jag härdades lite av att va patienttransportör på sjukhus... geriatrisk klinik... körde massa gamlingar till röntgen... varav rätt många hade dödsångest och sånt... man blev rejält berörd ibland även fast de inte ens var någon jag alls kände... och rätt vare ett par dagar senare blir man ringd och dom ber en hämta en som avlidit som ibland var just den jag kört till röntgen någon dag innan.
Tözen:

uppförde mig likgiltigt,för man vet inte hur mycke man bryr sig om släktingar innan dom försvinner från en.


Hm, jag minns inte hur jag betedde mig mot min farmor när hon var döende, jag undvek henne mest vilket jag ångrar idag. Jag var bara 13 år då och rädd för hur hon blev av cellgifterna osv (svag, tappade hår).

Det räcker nog med att du besöker några gånger/så ofta du orkar för att försöka visa din uppskattning, antagligen förstår ju hon/hans om håller på att dö att det är svårt för dig att träffa henne/honom.

Känn ingen press, följ med andra släktingar när de hälsar på så slipper du känna dig ensam.
Tözen:

Hur ska man bete sig? Kan man komma över rädslan för döende nära personer och hur?


antar att hon är rätt sjuk och sådär?
skillnaden mellan en döende person och en vanlig person är att den döende personen vet att den kommer att dö inom en snar framtid. Har man en nära realtion till en sådan person, så bör man vara där som man alltid varit.
Men en sjuk person kanske inte alltid har energi och sådär. Kan ju vara bra att göra alla de där "små" sakerna. Som att skicka ett kort eller så. Farmödrar brukar uppskatta sånt. Även en döende person är en person. Man får inte tänka på personen som döden. Men det är ju klart. Det kan ju vara svårt om en döende person ser sig själv ur en sådan synvinkel.
Vill även tillägga att du kanske ska hälsa på INNAN du skickar ett kort eller nått sånt.
lycka till
Flore:

antar att hon är rätt sjuk och sådär?


Ja, fruktansvärt sjuk, pendlat mellan hem och akuten flera gånger förra året men nu är den längsta tid hon legat på intensiven.
Flore:

Men en sjuk person kanske inte alltid har energi och sådär. Kan ju vara bra att göra alla de där "små" sakerna


Ringer ibland, men knappt så hon orkar prata, frågar när jag kommer hem.