Forumet - Hur finner man motivation när livet känns tufft?

Hur finner man motivation när livet känns tufft?

2257 0 23
Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?

Jag behöver er hjälp. Jag vet inte längre varför jag ska fortsätta kämpa.

Min situation/bakgrund är för komplicerad och för lång för att berätta så här, men den är tuff och mitt största problem att jag saknar stöd från någon, allra mest min familj. Jag får i stort sett klara mig helt själv. Jag kan inte ens lita på att min kurator finns där för mej under tuffa perioder och igår gick en av mina lärare bakom ryggen på mej.

Det är inte bara relationer till andra som är problem, utan skolan håller på att sabbas och min kropp krånglar med menstruation m.m., den får mej att inte känna mig kvinnlig. Mitt hetsätande har kommit igång igen, jag har jättesvårt just nu att förhindra det, mat är det enda som piggar upp mej för tillfället. Jag är rädd att om jag inte hittar någon slags motivation snart så att jag orkar hjälpa mej själv att äta bra och vara aktiv, så kmr jag bli tjock.

Jag tappar tron på livet. Om man inte har någon man kan lita på och som verkligen finns där för en, vad finns det då för anledning att fortsätta kämpa framåt?

Jag känner djup sorg över hur mitt liv har blivit. Samtidigt vill jag hitta mening igen.

Jag har läst alltifrån Mia Törnbloms böcker till vanliga foruminlägg om personlig utveckling. Jag har även gått hos kurator i över 2,5 år. Jag kan hur man ska tänka. Det är inte tips som "tänk positivt", "var tacksam över det du har" o "livet blir vad du själv gör det till" som jag behöver. Berätta istället om er speciella drivkraft här i livet.

Så frågorna återigen: Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?

Tacksam för svar [love]
Då jag inte längre kan motivera mig med tron att jag någon gång kommer få arbeta med det jag vill brukar jag använda mitt intresse för fotografering som första, och enda motivation till att lämna sängen. Det fungerar för det mesta, men ibland (oftast) har jag noll inspiration. Så jag tvingar mig helt enkelt till att göra något, bra, roligt, konstruktivt, nej men tiden går i alla fall åt.

Det enda jag vet det är att det inte är så enkelt att göra något givande som många tror.

Spana också in:

Dreamaway:

Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?


Mina hobbies. Har du helt missat att det finns elektroniska maskiner vars nominella anknytning anges som "DVD-spelare", "PlayStation" och "PC"?

Dessa maskiner är det första steget mot vad vi i framtiden kommer känna igen som rudimentär drömsimulation och Emotion Mobilizator som är en maskin som man i tillkommande tider kommer kunna köpa för att utfärda privat självterapi hemma och därmed slippa gå och förnedra sig hos primitiva psykologer.
Dreamaway:

Vad motiverar dig?


Att ha kul. Jag vet inte hur jag ska förklara riktigt, jag bara roas lätt och intresserar mig för mycket.
Det mesta kan vara frääänt om man bara ger det chansen och försöker se möjligheterna istället för att låsa sig.
Jag får ofta höra att jag är så jävla glad. Det beror enbart på inställning(okej kanske ett lätt överskott av endorfiner också.. och smygande ADHD).
Jag har bestämt mig för att ha roligt.

Dreamaway:

Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?


Hehe.
Jag vill inte alltid det.
Men små saker att se fram emot, hela tiden. Alltid söka sig till saker att uppleva. Det behöver inte vara något avancerat.

Jag tittar mycket också, på omvärlden. Försöker ta in den, inte glömma att vrida blicken åt alla håll.
Söker efter små detaljer och skiftningar. *naturromantiker så att man kan kräkas*
Dreamaway:

Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?


Eftersom jag själv blir jävligt down under höst och vinter eftersom jag är väldigt beroende av solljus så försöker jag komma ner till sol och bad på Gran Canaria/Teneriffa/Lanzarote ett par gånger varje vinter. Jag mår verkligen superrisigt av att det bara är dagsljus ett par timmar den här årstiden.
Dreamaway:

Så frågorna återigen: Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?


Vad bra att du fått skriva av dig! Fortsätt med det, det är ett steg i rätt riktning och varje förändring börjar med små steg. Jag uppfattar att du har svårigheter på flera plan.

Att vara tvingad att gå i samtalsterapi är ofta ingen bra kombination till att bli hjälpt. För att terapi ska ge något behöver man vilja bli bättre och våga kämpa för det i samarbetet med terapeuten. Eftersom att du varit hos en kurator i 2,5 så förmodar jag att ni inte nått några framsteg. Utan snarare att det känns tvingat att gå dit, stämmer det?
Dreamaway:

Jag kan inte ens lita på att min kurator finns där för mej


Prova att byta? Gå någon annanstans. Gruppterapi är något som jag varmt rekommenderar [smile] Om du inte kan lita på din familj, så är detta väldigt viktigt för dig. Så se till att få en annan kontakt!

Dreamaway:

Om man inte har någon man kan lita på och som verkligen finns där för en, vad finns det då för anledning att fortsätta kämpa framåt?


Litar du på dig själv? Att det någon gång under ditt liv kommer att bli bättre. Vill du att det ska bli bra? Isf, vet jag att det går!

Dreamaway:

Jag kan hur man ska tänka.


En bra bit på väg! [y]

Dreamaway:

Så frågorna återigen: Vad motiverar dig? Vad får dig att vakna på morgonen och vilja uppleva dagen?


Jag känner igen mig i dig och för ett par årsen kom jag på att det är min nyfikenhet på livet som fick mig motiverad! Jag var så nyfiken på vad framtiden hade att erbjuda. Vilka människor jag skulle träffa, hur jag själv skulle utvecklas som person, skulle jag någonsin våga göra saker som jag inte vågat innan. Vad skulle jag jobba med, vilken kille skulle jag träffa, kommer jag gifta mig, att få resa. Jag ville ju veta allt det där!

Nyfiken kommer alltid motivera mig. För livet har massor med saker att erbjuda!
Jag har haft samma problem under en mycket lång tid. Alltså med depression. Jag tror att du borde hitta någonting du verkligen brinner för. Bry dig inte om det känns som "du" eller inte. Börja strippa om du vill! Det spelar ingen roll vad du gör för dig själv så länge det gör dig glad, om än bara för en timme.

Om du inte har något att förlora, kör på! Gör allt din rädsla för att dömas har stoppat dig från. Färga håret, gå ut och starta en konversation med någon på tunnelbanan. Vad som helst liksom! Om du slutar tänka på att du är ledsen - har jag märkt - så mår man bättre efter ett tag.

Det är det bästa rådet jag kan ge dig just nu.
Jag kommer upp av ren vilja. Botten går alltid att nå, det finns inga bottenlösa hål. För eller senare slår jag i botten, och då finns det inga möjliga vägar förutom upp. Så varje morgon ber jag att den dagen är idag.

x_marty:

Att vara tvingad att gå i samtalsterapi är ofta ingen bra kombination till att bli hjälpt.


Bullshit, jag har gått hos en terapeut ett bra tag. I början blev jag rent av nästan tvingad med våld dit, och det är jag tamigfan tacksam för. Vid en viss nivå stänger man in sig, jag ville inte bekymra andra med mina problem, jag vågade inte berätta för någon, jag ville inte orsaka oro bland nära och kära, så jag stängde in allt. Att jag blev fysiskt tvingad till en terapeut fick mig tillslut att öppna mig till 100%, och det är fan en av de största anledningarna till att jag inte gör saker jag en gång gjorde.

Har du ingen att prata med, så kommer du vara enormt glad att du blev tvingad till en terapeut när du får lite perspektiv på saken.