Forumet - Hur funkar vården egentligen om man mår skit?

Hur funkar vården egentligen om man mår skit?

143 0 18
Läser många här som mår skit, tar det till hjärtat, skriver med flera. Vuxna röster runtom mig, såna som jag, säger alltifrån att:

1) låt vården ta hand om de som mår dåligt, det är vad den är till för

2) vården är tyvärr helt otillräcklig om man inte hittar rätt hjälp som kan ingjuta hopp (min kompis psykiatridocenten på KI säger så)

och

3) Men finns det verkligen ingen som kan hjälpa till?

Jag råkar tycka att vi alla är här på jorden för att hjälpa varandra. Så mitt svar till dem som tycker att jag ska hänvisa problem till andra lyder:

Hjälpt kan man bara bli om man vill och har kraft att känna det. Och under ungdomsåren vet man inte alltid vad man vill, iaf pendlar det ibland från minut till minut, framförallt om man har trauman med sig i bagaget. Hormoner, känslor, själva människan i blivande gör det jävligt jobbigt att veta. Kraften tryter.

Jag vet för att jag minns. Därför räcker vården inte alltid till, för den utgår från en mall, där alla ska bli glada och lyckliga på ett visst sätt.

Eller, har jag helt fel? Jag har gärna det, men snälla skriv och berätta hur det egentligen är. Jag är verkligen trött på att tro att jag vet nåt, och ännu mer på andra vuxna som tror att de kan tala utifrån era erfarenheter. Hur funkar det?
jag känner det som att man vill inte längre må dåligt, man vill bara bli av med det men det finns ingen riktigt klar manual över hur man ska göra. Därför provar vården massa olika sätt (eller snöar in sig på ett) som de tror kan funka, vilket inte passar personen i fråga alls och därför känner den sig sviken (lr annan känsla) av vården och slutar efterhand ta hjälp.

Analys från halvflummig artonåring.
Lina Forss:

Hur funkar det?


För mig så fungerade det bra på "låg" nivå, skolkuratorn jag gick hos under högstadiet var helt underbar och jag är övertygad om att han räddade livet på mig. Eller ja, att han "fångade upp mig" innan jag lyckades göra någon riktigt dumt.

Tyvärr så var jag "för sjuk" för att gå hos kurator och skickades vidare till bup och där var det bara kaos. Fick ingen fast läkarkontakt eftersom de byttes ut hela tiden och fick ingen uppföljning av medicineringen. Psykologen utvecklade någon sort personlig/privat relation till mig, började se mig som en vän och började prata som sitt familjeliv, konserter han varit på osv. Jag vet inte om det ingick i hans behandlingsmetod, men det känns ju lite konstig när ens psykolog börjar om vilken sperationsångest han skulle få vid avslutat kontakt. Dessutom ville han se mina bröst, öh. Och så ville han krama mig när jag grät, berättade han. Känns väldigt skumt att tänka på såhär i efterhand, trots att jag inte riktigt förstod när jag var 15-16 [tard]

Tror att vården kan fungera om man träffar rätt människor osv.

Spana också in:

Postorderhoran:

Citera


Gillar halvflummiga 18åringar, har ju själv varit en;). Men säg, hur borde det gå till? Vad är riktigt viktigt att det blir rätt?

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -


Nintendo:

Jag vet inte om det ingick i hans behandlingsmetod, men det känns ju lite konstig när ens psykolog börjar om vilken sperationsångest han skulle få vid avslutat kontakt. Dessutom ville han se mina bröst, öh. Och så ville han krama mig när jag grät, berättade han.


Känns ju inte som nån klockren behandlingsmetod. Måste vara jättesvårt att inte ta in den man behandlar, vård måste ju bygga på någon slags empati, men gränserna är klara och vuxna som utnyttjar hjälpsökande överskrider detta. Blir upprörd av det du berättar. Ni låter båda som ni har schysst perspektiv på det här, men hur ska urvalet gå till för att man ska få träffa rätt person? Hur skulle det funka för unga?

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 2 - - - - - - - - - - - - - - - - -


Postorderhoran:

obs: Det är jättefarligt när myndigheter och vårdpersonal börjar besluta över patientens huvud. Sämst i världen är det.


men var går gränsen då, för när patienten inte längre vet sitt eget bästa? Eller finns det inga såna gränser?
Lina Forss:

men hur ska urvalet gå till för att man ska få träffa rätt person? Hur skulle det funka för unga?


Det bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny. Som mediakatt säger, det största problemet är först och främst för få resurser.
Tycker som du... har alltid försökt hjälpa personer med problem av olika slag på det bästa sättet jag kan. Jag blivit ganska bra på det måste jag erkänna (skrytta om [crazy])
Klart att man också ska hänvisa till vården men jag säger alltid att det finns risk att det går snett. som du sa.
Lina Forss:

Därför räcker vården inte alltid till, för den utgår från en mall


jag har haft erfarenhet med bup t ex. där det gick helt snett. även på ett annat ställe. minns inte vad stället hette. men tillslut hittade jag platsen där jag kände att jag fick hjälp. st. luckas stiftelsen... det jag vill säga är det funkar som så att vården har sina brister och det kan vara svårt att hitta den rätta platsen inom vården. men det finns alltid nånstans som har den rätta platsen. för mig som sagt var st. luckas.
Lina Forss:

men var går gränsen då, för när patienten inte längre vet sitt eget bästa? Eller finns det inga såna gränser?


För mig är det jätteviktigt att jag får bestämma själv vad jag ska göra och när. Har blivit omkringhunsad jättelänge och har blivt jättekänslig för sådant. tvingas jag göra något jag inte inser vitsen med eller absolut inte vill så gör jag det inte. För det är för jobbigt. Jag tror man mår bäst att faktiskt slippa sådana saker, för att sedan gradvis trappa upp dem. Viktigt att det hålls på en så låg nivå att det blir lätt och ostressigt att klara av det

Sen mår ävl inte jag direkt jättedåligt psykiskt som en psykolog etc kan hjälpa till med, jag är stressjuk och behöver bli av med alla krav för att bli hel igen. Är sinnessjukt jobbigt när jag har flera tider i veckan att passa, med sådant som faktiskt är helt onödigt. Socmöten och boendestöd tex. Visst, var och en för sig är säkert skitbra om man är i behov av det, men klarar man sig själv och faktiskt inte VILL, (och blir sannslöst stressad och mår dåligt över att tvingas utsättas för det) varför är det då så viktigt att träffa den två timmar två dagar per vecka?
mediakatt:

Citera


mediakatt:

et största problemet med psykiatrin är att den inte har nog med resurser för att ge alla den hjälp som de skulle behöva.


Rädd för att det förmodligen är så, och att det är ett jättemaskineri att omorganisera. Tror nästan man måste riva ner allt till grunden och bygga nya system och modeller isf.


Nintendo:

et bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny.


Nintendo:

et bästa skulle ju vara en möjlighet att få "testa sig fram" och så. Det BUP jag hörde till var överbelastat och när jag inte var nöjd med de första tanterna jag träffade där så var det flera månaders väntan på att få någon ny.


Skulle vara suveränt. Men under tiden, hur överlever man? Vad är allra viktigast att få hjälp med när man mår pest? Vad får en genom dagen?



alexthepope:

ycker som du... har alltid försökt hjälpa personer med problem av olika slag på det bästa sättet jag kan. Jag blivit ganska bra på det måste jag erkänna (skrytta om )
Klart att man också ska hänvisa till vården men jag säger alltid att det finns risk att det går snett. som du sa.


Klart man ska skryta när man gör nåt bra? Skönt att du fick hjälp. Vad gör den stiftelsen? Är den religiöst förankrad?
Postorderhoran:

Visst, var och en för sig är säkert skitbra om man är i behov av det, men klarar man sig själv och faktiskt inte VILL, (och blir sannslöst stressad och mår dåligt över att tvingas utsättas för det) varför är det då så viktigt att träffa den två timmar två dagar per vecka?


Men om du inte tycker att du behöver det, och det ökar din stress, så har du väl god insikt i din egen stresshantering? Varför behöver du fortfarande gå dit?
Lina Forss:

Men om du inte tycker att du behöver det, och det ökar din stress, så har du väl god insikt i din egen stresshantering? Varför behöver du fortfarande gå dit?


boendestöd kommer hem till mig, för att soc ansåg att jag skulle ha egen lägenhet (av någon anledning skulle det vara mindre stressigt att sköta ett helt hushåll jämfört med att få en rutin för att städa mitt eget rum) och om man får lägenhet genom soc måste man ha en kontaktperson. jag ville inte ha någon kontaktperson som får betalt för att fika med mig så jag var tvungen att ha boendestöd då.
Spelar ingen roll om det är välstädat etc varje gång hon kommer, hon måste ändå fortsätta komma.

Soc sa att om jag sköter mig behöver jag inte träffa henne mer. Sedan ändrades det till "men det förstår du väl att vi inte bara kan lämna dig där vind för våg, du måste ha nån som kommer hem till dig"...... ett praktexempel på varför jag jätteogillar soc. Har sagt upp min lägenhet nu fastän jag trivs jättbra där, bara för att slippa ha soc dreglande i nacken hela tiden, det får mig bara att må sämre. (det vet de om men det hjälper liksom inte. De är öppna för förslag så länge jag föreslår det de tänkt besluta. Bästa sortens fritt val... eller inte.)
Lina Forss:

Rädd för att det förmodligen är så, och att det är ett jättemaskineri att omorganisera. Tror nästan man måste riva ner allt till grunden och bygga nya system och modeller isf.


Jo, kanske. Jag tycker i vart fall att väntetiderna behöver kortas ner ordentligt och att patienter borde erbjudas vård från personal som är specialiserad på deras problem i betydligt större utsträckning.
mediakatt:

Jo, kanske. Jag tycker i vart fall att väntetiderna behöver kortas ner ordentligt och att patienter borde erbjudas vård från personal som är specialiserad på deras problem i betydligt större utsträckning.


Jag fattar. Jobbar ju inte med sånt här, men allt jag lär försöker jag bära med mig. Plötsligt dyker det upp i mitt skrivande, åsikten att det borde vara som du säger, det är mitt sätt att slå ett slag för era åsikter. Många vuxna läser ungdomsböcker. Väldigt tacksam för att jag får den här möjligheten till samtal.
Lina Forss:

Ser du hur du ska lösa det här? Det låter som om du har koll!


Visst, det är fint att bo själv etc men det är inte värt all stress som är runtomkring för det. Jag ska flytta hem/till en släkting och gå i skola där, så jag kan lägga energin på skolarbete/mig själv istället för hushåll och allt vad det innebär.

Tänker, i takt med att jgag mår bättre, skaffa kväll/&helgjobb och sedan skaffa egen lägenhet igen, som jag står för själv och därmed slipper få besök mot min vilja.