Forumet - Hur hanterar man smärtan när nån närstående dör?

Hur hanterar man smärtan när nån närstående dör?

2540 0 26
Detta känns jättekonstigt att skriva om men jag ger det ett försök.

För 3 år sen så förlorade jag min bror i en bilolycka, han blev bara 18 år gammal. Har så många frågor att ställa över saker som jag undrar över.

Fick reda på det när jag tjänstgjode i lumpen. Majoren kallade in mig i ett rum där en kurator satt också förklarade dom vad som hade hänt. Min första tanke som dök upp när dom sa det var att jag ville hoppa rakt ut genom fönstret och att det inte fanns nån mening att leva.

Den natten samma dag som han dog var den värsta jag varit med om, mamma och pappa bara grät igenom hela natten och jag låg ensam på mitt rum. Hade som tur var sömnpiller som jag kunde proppa i mig.

Sen kom begravningen. Saken är den att jag tror inte att jag fälde en ända tår vilket känns hur sjukt som helst. Kändes som att man stod där som ett fån när man igentligen borde har varit helt förkrossad.

Har gråttit mig många nätter till sömns när jag tänker på hur en sån här sak kan hända och över hur jag saknar honom. Bröt ihop i lumpen så att jag fick åka hem.

Det hela känns så overkligt så att jag inte fattar det. Försöker till och med undvika att tänka på det så mycket som möjligt för att det känns som att man inte klarar av att hantera det. Har varit ensam vid hans grav en gg sen han dog på 3 år!! Det känns sjukt dåligt men jag kan verkligen inte ta det här till mig, det går inte. Känns bara som en ändå lång dröm. Undviker att lyssna på hans musik som han gjorde, jag undviker att prata om honom med mina föräldrar och när dom försöker så försöker jag att byta samtalsämne.

Dom få gånger jag öppnar upp mig är när jag är full, kommer han på tal så bryter jag fulständigt ihop. Har väl hänt 4 gg ungefär bland mina kamrater men aldrig med mina föräldrar. Varför är det så? Varför kan jag inte prata med mina föräldrar om dom minnen jag har av honom, annas så kanske jag glömmer bort det med tiden, saker som han gjorde och så.

Varför kan jag inte lyssna på hans musik? Varför kan jag inte gå till hans grav? Varför ignorerar jag honom så fort han kommer på tal? Vad ska jag göra för att det inte ska vara så här? Varför gå jag inte till en kurator och pratar, fattar verkligen ingenting.

Är det nån som har råkat ut för samma sak och hur hanterade ni smärtan?

Spana också in:

JanJoergen:

Jag skulle ändå rekommendera psykolog. Om du är villig att få ditt liv på rätt spår igen kan det vara ett bra val.
Lycka till.


Det skulle kännas sjukt jobbigt att gå dit, känns som att man bara skulle svarat likgiltigt på frågorna. Pratde med en kurator i lumpen, gick dit 6-7 gg kanske, ljög mig därifrån och sa att allt kändes bättre bara för att jag inte ville prata om det, det hjälpte mig inte någonting.
ProMaster_86:

Det skulle kännas sjukt jobbigt att gå dit, känns som att man bara skulle svarat likgiltigt på frågorna. Pratde med en kurator i lumpen, gick dit 6-7 gg kanske, ljög mig därifrån och sa att allt kändes bättre bara för att jag inte ville prata om det, det hjälpte mig inte någonting.


Jag tror ändå att nyckeln till att må bättre är att kunna prata om det. Att gå till psykologen är ju ingen intervju där hon/han ställer dig mot väggen och tvingar dig att svara på frågor, det är ju mer som ett vanligt samtal. Kan vara skönt med en knuff i rätt riktning.[smile]

Sen skall du nog inte jämföra försvarets kuratorer med legaliserade psykologer. Min morfar jobbade som värnpliktsrådgivare och han var verkligen ingen psykolog.
Hej!
Åh sånt där är svårt!Min pappa gick bort i cancer för några år sen,jag hade några få som jag kände att jag kunde och ville prata med om det.Ofta kommer ju minnen när man minst anar det,en låt på radion eller nåt som nån säger.Att bara kunna säga då att; åh den här låten gillade min brorsa;kan kännas skönt.
Jag har inte heller varit så många ggr på kyrkogården efter det men,
jag har ett stort vitt ljus som jag sa (tyst i tanken)när jag ställde det på sin plats att:det här är pappas ljus,varje gång jag tänder det så tänker jag på honom och han är här med mej. Ibland så känns det som han säger åt mej att tända det. (nä,jag är inte religös) Nästa gång jag tänder det ska jag skänka en tanke till din brorsa,imorron kväll ca kl 21 alltså.
Ha de gott!
JanJoergen:

Jag tror ändå att nyckeln till att må bättre är att kunna prata om det. Att gå till psykologen är ju ingen intervju där hon/han ställer dig mot väggen och tvingar dig att svara på frågor, det är ju mer som ett vanligt samtal. Kan vara skönt med en knuff i rätt riktning.


Kanske skulle ge det ett försökt och se om det hjälper nåt.

sararar:

Att bara kunna säga då att; åh den här låten gillade min brorsa;kan kännas skönt.


Så skulle jag aldrig kunna säga, har sjukt svårt för att visa känslor. Fattar inte varför?

sararar:

Jag har inte heller varit så många ggr på kyrkogården efter det men,


Är det för att det känts för jobbigt? Känner du att du har blivit mer känslosam efter att din pappa gick bort? Tex händer det nåt som har med död och kärlek i filmer så börjar jag att gråta, ofast när jag kollar ensam, bara hänt nån enstaka gg med familj och vänner och då känns det sjukt pinsamt. På det sättet började jag aldrig att gråta innan.
Att VÅGA visa att man är lessen,borde vara lika enkelt som att kunna skratta tillsammans!
Att jag inte varit på kyrkogården så många ggr,är för att hans aska hamnade i minneslunden,för att min mamma ville det.Det känns lite opersonligt tycker jag,även om minneslunden är jättefin,med plats att plantera en blomma eller sätta en lykta.
Vissa dagar är jag mer känslig,men försöker att bita ihop eller "varna" omgivningen om att det är en dålig dag.Dåliga dagar har alla..
Jag tror att dina föräldrar skulle bli glada och lättade om du försökte visa dina känslor.Dom har ju förlorat en son,så dom förstår att du gråter!!!Du måste inte vara stark på heltid...
Ha de gott!
sararar:

Att VÅGA visa att man är lessen,borde vara lika enkelt som att kunna skratta tillsammans!


Ja, igentligen men tyvär så funkar det inte så i verkliga livet.

sararar:

Vissa dagar är jag mer känslig,men försöker att bita ihop


Tänker du på det varje dag fortfarande? Hur tog din mamma det?

sararar:

Jag tror att dina föräldrar skulle bli glada och lättade om du försökte visa dina känslor.Dom har ju förlorat en son,så dom förstår att du gråter!!!


Jag önskar att jag kunde göra det men det är verkligen hur svårt som helst. Jag har nog inte sagt ett ända ord om min bror till dom, om dom minnerna jag har om honom osv. Det borde inte vara så men jag kan verkligen inte prata om det, är som en spärr, fast jag hade önskat att jag kunde.

Är också rädd för att dom kanske tror att jag inte bryr mig eftersom att jag inte kan prata om det.
Jag tror att du är rädd för att du kommer bryta ihop ifall du pratar om din bror, men det kanske är värt det? Börja med dig själv först, som att lyssna på hans låtar när du är ensam hemma. Sen kanske du kan prata med någon kompis som är dig nära och som förstår dig. Det som är svårast är nog att prata om din bror med dina föräldrar eftersom, de vet exakt hur mycket du saknar honom och hur ont det gör. Stor kram.
Har tagit avstånd från mamma sedan många år tillbaka, eftersom hon valt flaskan före allt annat.Så hur hon egentligen tagit det vet jag faktiskt ärligt talat inte.Vill poängtera att pappa inte drack,han tog en öl eller ett glas vin till maten nån gång ibland.Känns väldigt orättvist att just han var den som blev sjuk.
Ibland tänker jag mer på det,ibland mindre.
Håller med koriander om att försöka börja hemma.du kanske kan börja skriva ner dina tankar om allt som hänt och hur du mår,minnen som du har av din bror.
Dina föräldrar vet nog att du sörjer,men vet säkert inte heller hur dom ska hantera sitationen.
ProMaster_86:

Är också rädd för att dom kanske tror att jag inte bryr mig eftersom att jag inte kan prata om det.


Jag är rätt säker på att dina föräldrar förstår att du sörjer, att du inte pratar om det kanske gör dem oroliga istället.

Det finns ju psykologer som säger att det är viktigt att prata av sig, men jag har även hört andra som säger att det egentligen är överskattat. Att prata och älta för mycket tror jag kan göra att man mår sämre, att man inte kommer vidare i livet, och det är jag säker på att din bror skulle vilja att du gjorde. Jag tror att det är väldigt olika hur man vill göra med sorg, vissa kanske vill prata med någon man känner, andra med en psykolog och några vill inte prata alls med någon.
ProMaster_86:

Det känns sjukt dåligt men jag kan verkligen inte ta det här till mig, det går inte.


ProMaster_86:

undvika att tänka på det så mycket som möjligt... Undviker att lyssna på hans musik som han gjorde, jag undviker att prata om honom med mina föräldrar och när dom försöker så försöker jag att byta samtalsämne.


Du kanske inser det själv att om man undviker något eller skjuter något framför sig så kan det så småsmåningom kastas rakt in the face och bara komma från oväntat håll. Det brukar vara så i de allra flesta håll oberoende på vad det är för saker det handlar om, konsekvenserna kommer man att få ta framöver.

Kanske beror det på att du själv inte vill ta till dig det som hände din bror, att du inte var redo eller liksom du helt enkelt inte vill acceptera förlusten. Du kanske rentav vill uppstå som "stark och oberörd" men oroar dig just nu över hur andra ska uppfatta dig, typ som kall, inte bry sig, vara oberörd och ointresserad.

Vet inte om du kanske har nämnt för dina föräldrar hur du känner om detta som hänt. Att du inte kunnat känna den där "sorgen" på 3 år efter din brors död. Och sagt att du skäms över ditt beteende?

Alla vet väl att alla kan reagera olika. Du kanske är den som reagerade och fortfarande reagerar annorlunda... Hur brukar du annars liksom reagera över andra saker i vanliga fall? Har du varit med om något som inträffat och som gjort dig väldigt upprörd och ledsen någon annan gång förutom detta? Innan/efter eller undertiden som din bror gick bort?

Beklagar verkligen [sad] Att förlora någon närstående är som sagt inget som man direkt brukar lämna någon oberörd i första taget.
ProMaster_86:

Är det nån som har råkat ut för samma sak och hur hanterade ni smärtan?


http://ungdomar.se/forum.php?thread_id=218300&page=1#8059561.
Samma sits ja. Men till skillnad från dig höll jag inte tillbaka känslor, åtminstone inte under det första halvåret. Jag lyssnar på brorsans musik, för en del av det är bra, foton hänger överallt, både sen han var liten och de allra senaste.
Däremot är det annat nu när man inte "får" prata om det, man tänker bara på det istället. Jag pratade med en kurator förut men det fungerade inte så bra så det dog ut.

Nu skriver jag om det istället. Så köp ett block och skriv ner alla tankar du har så du får ur dig det. Som en sorgedagbok. Då slipper man tankarna förhoppningsvis.
Jag har även börjat teckna porträtt av brorsan, jag kanske postar ett här på UM sen när det är klart, och jag funderar även på att göra en målning.

Jag antar att ditt problem är att du är rädd för att må ännu sämre? Men faktum är att det blir sämre om man håller allting inne, det blir bättre om man vågar prata om det, lyssna på hans musik, se videos där han är med och plantera en blomma på kyrkogården nån gång.