Forumet - Hur har ni formats/påverkats av er barndom?

Hur har ni formats/påverkats av er barndom?

103 0 19
Jag har kommit fram till följande (på senare år)

Min pappa har aldrig varit en sån som har pratat om känslor, sagt vad han känner och så. Mamma är mer så (mycket mer), men eftersom de har levt ihop i alla år blev det så att ingen i familjen pratade om känslor. Därför har jag blivit som pappa nu. Tyvärr :/ Jag vill inte vara det, så ska försöka bli bättre på att prata om mina känslor.

Sen mamma då. Hon har alltid varit väldigt överbeskyddande. och när jag har provat att göra saker har hon alltid varit där för det är bara hon som har vetat det "rätta" sättet. Jag tror det är den största (kan till och med en enda) anledning till att jag har så svårt att stå upp för mig själv, det jag känner och vill.

Men trots detta har jag haft en bra barndom. Det är NU som jag börjar förstå hur det har påverkat mig. Men jag klandrar ingen.

Så, nu är det er tur [smile]
Överbeskyddande föräldrar resulterade i att jag blev mycket osäker på mig själv och har svårt för att tro att jag "kan själv". Det är först på senare tid som jag faktiskt insett att jag är kapabel till det mesta, haha.

Var mobbad och hade inga vänner, vilket nog är anledningen till att jag nuförtiden ger allt jag har till de som står mig nära för att aldrig förlora dem. Det är både positivt och negativt - folk kan lätt utnyttja mig.

Ah, bland annat.
överbeskyddande pappa som alltid ska visa hur man ska göra saker och lägga sig i trots att man inte har bett om hjälp + extrakolla så man har stängt av spisen och låst dörren etc har nog påverkat min självkänsla, den är ungefär så dålig den kan bli

och mammas fobi för insekter och rädsla för att prata inför folk har nog gjort att jag också är rädd för de sakerna. klart jag vet att det "bara" är att ändra tänket, men om man har växt upp med en mamma som anser att sådant är läskigt så blir det på något sätt inpräntat att det är läskigt.

typ
bra att jag bara kom på mindre positiva saker [crazy]

Spana också in:

Zymbaline:

Överbeskyddande föräldrar resulterade i att jag blev mycket osäker på mig själv och har svårt för att tro att jag "kan själv". Det är först på senare tid som jag faktiskt insett att jag är kapabel till det mesta, haha.


ok, det är som för mig då :/ Men bra att du inser att du klarar saker och ting nu ; P



Zymbaline:

Det är både positivt och negativt - folk kan lätt utnyttja mig.


Ja, du får vara försiktig.



OF 5:

klandrar ingen, men man blir som dem man umgås mest med.
helt naturligt tyvärr


Hur var dina föräldrar då?



enhimmelskdrog:

överbeskyddande pappa som alltid ska visa hur man ska göra saker och lägga sig i


enhimmelskdrog:

har nog påverkat min självkänsla, den är ungefär så dålig den kan bli


Jobbigt :( Har du sagt till honom att du tycker det är jobbigt?





enhimmelskdrog:

klart jag vet att det "bara" är att ändra tänket, men om man har växt upp med en mamma som anser att sådant är läskigt så blir det på något sätt inpräntat att det är läskigt.


Förstår :/ Men det behöver ju inte vara likadant för all framtid [smile][crazy]



isola:

Alla har och det är lätt att ha att skylla på, förstås. Irriterar mig också på när folk som haft det lättare än jag klagar över sin svåra barndom. Men det är ju fel eftersom det för dem säkert var jobbigt.


mm..



Istechetvåpunktnoll:

Mammas benägenhet till att bli jätte arg för småsaker. Men det går över snabbt


ok. men blir du också det eller?[crazy]
har ibland svårt att prata om känslor, är rädd för att vara svag. har fått detta från min fader.

har lärt mig att det är skitviktigt att utbilda sig så ser lätt ner på människor som inte ens klarar gymnasiet och inte har någon ambition alls att göra det
Dold text: gjorde det igen, förlåt :(
detta är egentligen ganska märkligt då ingen av mina föräldrar hade någon universitets/högskoleutbildning under min uppväxt. ser dock verkligen inte ner på min far som fortfarande inte har det, men det är nog för att han är så jävla bra på det han gör, är driven och tjänar fett med cash och är en väldigt intelligent och allmänbildad man (tycker jag).

att mina föräldrar varit (och är) gifta under hela min uppväxt gör att jag är ett väldigt big fan av kärnfamiljen (dock tror jag att ett homosexuellt par kan göra det lika bra som ett heterosexuellt par, så säg kärnfamiljen med modifikation).
jag vill gifta mig (men inte för att jag vill ha ett gulligt bröllop utan för att jag vill att vi ska heta samma sak och vara en "enhet) och skaffa barn inom äktenskapet och bli gammal och grå tillsammans med min man.

att jag rest mycket under min uppväxt har också gjort att jag har ett visst intresse för omvärlden (japan i synnerhet) och jag vill resa lite när jag blivit färdigutbildad och innan jag skaffar barn. jag vill till indien, usa och japan (igen).

mina föräldrar har pratat väldigt mycket med mig och min bror om väldigt många olika typer av saker och jag har växt upp med att man inte ska ha en massa hemligheter utan vara ärlig. vi har också diskuterat en massa och jag har tack vare detta tänkt efter väldigt mycket om vad jag tycker i olika frågor och jag tror att det är detta som gjort mig politiskt intresserad

känner att jag uppskattar mina föräldrar ännu mer efter att ha skrivit detta.
Jag hade inte ens fyllt 4 år, då mamma och pappa skildes. Och jag mindes inget av de. Det var förmodligen lika bra. Det var inget bra äktenskap såvitt jag förstått.

Min pappa är som ett lejon, om något händer hans barn blir han alldeles ifrån sig. Han ställer hårda krav. Ingen direkt glimt i ögat. - Inget mig emot. Jag är inte uppvuxen med att ha det lätt. Jag är ingen talang som dansat ut i Europa, jag har kämpat i motvind.

Min pappa har det bra ställt. Han bedriver -och äger ett företag som i synnerhet renoverar hissar. Han har byggt upp företaget från grunden och slitit tappert. Han satte segel på båten.
Artie:

mamma hatar att gå över järnvägar, man måste se sig om ordentligt och skynda sig på.


Det är ju bra. Min morsa brukade alltid ha bråttombråttom och springa ut i trafiken framför bilar och få alla bilister att stanna med hjärtat i halsgropen. Jag vågade ofta inte följa med utan stod kvar på trottoarkanten och hoppades att hon och syskon i barnvagnen inte skulle dö och sen blev jag ledsen för att hon blev arg för att jag inte följde efter och nu sinkade oss ännu mer.
Fast jag gick i Trolles trafikskola och Trolle och fröknarna sa att man måste se sig för.
(kände mig som den där lilla ungen för en stund, läskigt. eller "den där", det var ju forntida jag)

hahah ågu hittade på utube <3 ej hört detta på typ 15 år