Forumet - Hur kommer det sig

Hur kommer det sig

76 0 20
att man alltid avskyr allt som man sagt eller skrivit i efterhand? När jag pratar med någon eller skriver något sådant här dravel så känns det nödvändigt och helt korrekt men dagen efter får jag hinkvis med ångest över det.

Det spelar ingen större roll om mina yttranden överhuvudtaget har skämt ut mig eller varit opassande etc. på en någorlunda objektiv skala, även om jag för ett samtal med någon efter konsten och artighetens alla regler så känns det ändå fel.

Skall det vara så? Känner ni andra likadant och hur hanterar ni det i sådana fall?

Efter varje gång jag märker att jag gjort något fel så ser jag till att inte göra om det på samma vis (lära sig av sina misstag osv.) och skalar bort mer och mer av mina möjligheter att uttala mig. Är lite rädd för att jag snart kommer vara inkapabel att interagera med andra och anar att det inte är ett helt funktionellt sätt att hantera min ångest.
Livtrasir:

Skall det vara så?


Tycker inte.

Livtrasir:

Känner ni andra likadant och hur hanterar ni det i sådana fall?


Livtrasir:

Är lite rädd för att jag snart kommer vara inkapabel att interagera med andra och anar att det inte är ett helt funktionellt sätt att hantera min ångest.


Känner exakt detta.
Försöker för det mesta att hantera det genom att bara sparka bort det. Så fort sådana tankar dyker upp och jag egentligen kan se att jag inte gjort "fel" så skriker jag NEJNEJNEJ i huvudet och blundar hårt mentalt.
Fungerar ibland, men måste upprepas flera gånger efter varje tillfälle.

Spana också in:

Livtrasir:

Känner ni andra likadant och hur hanterar ni det i sådana fall?


Ja. Jag försöker att göra sådant som hindrar mina negativa tankar, fokusera på viktiga saker som måste göras och så vidare. Om jag börjar tänka på det ändå så tänker jag också att andra kanske inte tycker samma sak, för jag tycker inte att de konstigheter som andra människor säger spelar så stor roll. Det är bara intressant och ibland kul att höra andras tankar.
Livtrasir:

att man alltid avskyr allt som man sagt eller skrivit i efterhand? När jag pratar med någon eller skriver något sådant här dravel så känns det nödvändigt och helt korrekt men dagen efter får jag hinkvis med ångest över det.


Det är väl egentligen ganska logiskt. Det du säger när du är upprörd ÄR nödvändigt för att få ut just de känslorna, och när du har fått ut dem, finns de inte längre kvar och därför känns det onödigt att ha sagt så.

Men det VAR inte onödigt, för om du inte hade sagt de orden, skulle känslorna fortfarande ha funnits kvar, och det skulle fortfarande ha känts nödvändigt att säga så.

Tänk så.
Livtrasir:

behöver inte vara upprörd, kan vara alldaglig konversation


Det kan vara vilka känslor som helst. Huvudsaken är ju att sådana saker skriver man för att de faktiskt är nödvändiga för att få ut känslorna, vilka det nu än är, och när de är ute finns ju inte längre det behov som gjorde att det kändes nödvändigt att skriva så. Det verkar logiskt. Men jag tänkte mest på känslomässiga saker, inte på vardagsspråk.
Känner igen mig! :( Tror det beror på att man som människa aldrig blir nöjd och det vore väldigt knasigt om att man faktiskt blev nöjd. Öh. Allt jag gör som känns rätt den ena stunden känns totalt fel den andra. Viktigast är väl att man tycker att man gör rätt för stunden, sedan får det gå som det går. Typ.
Livtrasir:

att man alltid avskyr allt som man sagt eller skrivit i efterhand? När jag pratar med någon eller skriver något sådant här dravel så känns det nödvändigt och helt korrekt men dagen efter får jag hinkvis med ångest över det.


Livtrasir:

även om jag för ett samtal med någon efter konsten och artighetens alla regler så känns det ändå fel.


Livtrasir:

Efter varje gång jag märker att jag gjort något fel så ser jag till att inte göra om det på samma vis (lära sig av sina misstag osv.) och skalar bort mer och mer av mina möjligheter att uttala mig


Du, jag känner EXAKT lika dant. Det är ofta jag bestämmer mig för att inte prata med någon alls för att undvika ångesten.
lazertits:

så skriker jag NEJNEJNEJ i huvudet och blundar hårt mentalt.


Jag tror inte det är så bra taktik. Jag skulle få panikångest om jag skulle stressa upp mig sådär. Fast ja, alla är väl olika.

Zymbaline:

Viktigast är väl att man tycker att man gör rätt för stunden, sedan får det gå som det går.


Det lät som den bästa förklaringen, enligt mig.
kindergartner:

Många?


en uppskattning baserat på antal svar i tråden

kindergartner:

Men det är nog något man måste jobba på rätt duktigt för att tillslut kunna, eller så har det inte varit ett lika stort problem för dem. Dunno.


kanske de gör lidandet värt det på något vis