Forumet - hur lär man sig att acceptera sin kropp?

hur lär man sig att acceptera sin kropp?

2809 1 44

Hm.  Jag mådde väldigt dåligt för två år sen. Tyckte jag var... ful.

Nu mår jag bra och jag tycker jag är väldigt snygg. Lyfter inte upp tröjan längre och kollar. 

Lite svårt att förklara faktiskt. Jag tror att det var för att det fanns så många olika orsaker till att mitt självförtroende höjdes. Jag var duktig i skolan, fick vänner samtidigt som jag kunde utveckla mitt självförverkligande genom musik och andra saker som jag fann glädje i. 

Jag ville liksom bli modell, men nu vill jag snarare bli läkare och hjälpa folk eller rocka skiten ur världen.

Så ny bryr jag mig inte att det är x antal centimeter runt midjan, jag spänner inte skärpet för hårt så att magen ska plattas till. 

Hur är det med dig? Vad vill du med ditt liv? Vad gör dig glad? 

Fokusera på det du har istället för det du inte har. 

Jag brukar tänka att äh jag lär väl aldrig se bättre ut än såhär utan operationer och träning, att det finns folk som är så överviktiga att de knappt kan röra sig, så smala att de bara är skelett, folk utan ben, utan armar, jättestor storleksskillnad på brösten etc, så jag borde vara nöjd. Och det hjälper.
Men jag brukar pendla emellan "uhuh måste ringa jourhavande plastikkirurg du ser hemsk ut" och "how u doin Blink" och är väl för det mesta mitt i mellan.






Spana också in:

Jag brukar tänka att man väldigt lätt kan få andra att gilla en eller bli kära i en bara man har bra självkänsla. Var positiv. Kolla på kakan hermansson. hon är ju rätt tjock men har ett riktigt bra humör, jag skulle lätt bli kär i henne och säkert många andra också. kanske inte så bra tips men jag ville hjälpa Söt

Jag tycker utseende - för egen del - är en rätt töntig grej att haka upp sig på och föraktar många av de normer som råder i samhället. Det som skiljer oss människor från andra djur är vår överlägsna förmåga att tänka abstrakt - det vore underligt att inte betrakta vår inre värld som det absolut viktigaste värdet.

Jag har dåliga dagar ibland, men inte alls samma noja som när jag gick i skolan och jämförde mig med den generiska massan.

självkänslan ja. du skulle ba veta hur mycket jag har hatat min kropp o hur mycket jag har plågat den huuuueeee. när jag gick i terapi för helt andra problem så fick jag en supersjälvkänsla o så gillar jag plötsligt min kropp mycket mycket. jag hade dock kvar små komplex för mina bröst pga har inte tyckt att de är fina, o så ser man alla andra som har superfina, men min pojkvän älskar dom o det har helt tagit bort det komplexet också.

en pojkvän jag hade för ett par år sedan sa till mig att "jag är perfekt om man bortser från mina bröst" o guuuuuud va det tärde på det äggskal jag var då. huuueee. jag va verkligen inte stark alls.

Ögon i en plåthink:
Hur gör man för att ändra sina ideal då?
Der var mer ett teoretiskt svar än ett praktiskt sådant, är jag rädd.

Att försöka vara runt människor som uppmuntrar en att tänka i sådana banor, kan nog vara en del, åtminstone. Att man ifrågasätter sig själv, är också en del. "Varför ska jag tycka såhär?". Förhoppningsvis kan man då medvetet argumentera sig bort från de tidigare idealen och sedan anamma ideal som man mår bättre av att ha.

Mycket ligger nog i att veta att man är omtyckt och älskad så som man är. Ett visst utseende brukar ofta vara eftertraktat för att man önskar erkännande och acceptans från andra och/eller sig själv, för att man tror att man skulle bli bättre omtyckt.

Tycker andra om en, och om man medvetet tar sig till av det, tror jag att man kan ta till sig av Nya Ideal.