Forumet - Hur löser man ett problem som inte finns?

Hur löser man ett problem som inte finns?

1528 0 115
Nintendo:

Sluta tänk så mycket, sluta oroa dig så mycket och sluta analysera allt så mycket


Självreflektion ftw.

Måste det finnas en stor (legitim) orsak? Kan inte svaret finnas i vem du är, vilken personlighet du har jämfört med andra istället för i vad du varit med om tidigare eller andra yttre faktorer? Kanske, kanske inte. I alla fall något att fundera på.

[love]

Spana också in:

XMinGrönaLampaÄrDödX:

Jag försöker ju! Går inte att sluta, och jag mår dåligt trots att jag inte tänker.


Dumt, för jag tror att du skulle må bättre om du inte oroade dig så mycket och inte tänkte ut värsta scenarion om saker.


Fast det är kanske Stockholm som gör dig deppig? [no-no]
uppenbar:

Måste det finnas en stor (legitim) orsak?


Nej, men det hade nog varit tusen gånger lättare.

uppenbar:

Kan inte svaret finnas i vem du är, vilken personlighet du har jämfört med andra istället för i vad du varit med om tidigare eller andra yttre faktorer?


Uuuh, låter så komplicerat och oöverkomligt. [sad]

Nintendo:

Fast det är kanske Stockholm som gör dig deppig? [no-no]


I ärlighetens namn hade jag nog varit lika deppig hemma på Bästkusten. Stockholm är bara en sådan behändig stad att skylla på. [blush]
Går ju inte att sluta oroa sig. Du kan lika gärna be mig sluta andas. Vilket jag iofs gärna skulle vilja just nu.

Anarkandi:

Tror inte man ska sluta tänka, det är svårt, man ska prova tänka på annat istället.


Alla tankar leder till dumheter!

verapera:

fundera ut de få saker som får dig att må bra och gör sånt oftare


Finns inget speciellt som får mig att må bra. Ibland mår jag bra, och ibland gör jag inte det. Att baka kakor, promenera eller läsa en bok får mig inte automatiskt på bra humör, och det gör ingen nytta överhuvudtaget när jag är verkligt nere, som idag.
XMinGrönaLampaÄrDödX:

Nej, men det hade nog varit tusen gånger lättare.


Jag vet. Var så otrolig frustrerad för ett tag sen. Brukade tänka "visst, jag hade en kass uppväxt men det gör inte så mycket nu längre, nu borde jag må bra, jag vill må bra, varför kan jag inte må bra?". Sen insåg jag att det kanske var något inneboende hos mig som gjorde att jag inte passade in. Oavsett uppväxt så hade jag antagligen haft de här problemen ändå.

Nu kämpar jag med att acceptera att jag inte är som alla andra och ta reda på lite mer exakt hur jag skiljer mig. Och hur ett liv som passar mig ser ut.

Funderat på att gå till en psykolog? Eller känns det värdelöst?
uppenbar:

Funderat på att gå till en psykolog? Eller känns det värdelöst?


Jag går ju till BUP, har gjort till och från i ett par år, men det funkar halvdåligt. Jag mår ju aldrig så bra som när jag går dit, och det är aldrig så svårt att sätta ord på känslor och tankar som det är då.
Sist jag var där fick jag till och med bekräftat att de prioriterade bort mig för att jag framstod som så normal. Känns inte som att jag blir tagen på allvar, vilket är helt förståeligt, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. [sad]

Nintendo:

Du får la arbeta lite med dig själv och ditt sätt att se på saker [no-no]


Men hur då? Jag vet ju inte hur man gör. Tycker inte jag gjort något annat de senaste åren än att försöka må bra och hitta saker som passar mig, men jag gör ju aldrig det.

Fejlarn:

Mår du dåligt utan anledning borde du kunna må bra utan anledning, så varför inte göra det?


Det funkar ju inte riktigt så. Det är lättare att må dåligt än att må bra, åtminstone för mig.

Angelize:

Testa medicin


Nej, jag tror inte på medicin för sådant här. Möjligtvis som komplement, men så stora problem har jag inte.