Forumet - Hur släpper man in personer successivt/i rätt takt

Hur släpper man in personer successivt/i rätt takt

2052 0 28

Jag tkr att hela relationsbyggarprocessen suger lite och hoppar gärna över ett par steg, kommer jag väl överens med någon, varför hålla mig på "min kant" i ett halvår liksom. Umgås och pratar gärna med personer jag tycker är trevliga och kommer väl överens med. 

Jag fattar att det finns människor som istället låter vänskap växa fram jättelångsamt och jag fattar inte hur det går till. Jag fattar även att det finns folk som blir skrämda av människor som verkar vara öppna fastän ma inte känt varandra i fem år, och delvis med tanke på dem undrar jag, vilken takt är "rätt" att släppa in folk i ens liv i?

Frågan kom upp iom "men du kanske skulle prova släppa in folk litegrann men inte helt för då kanske du lär dig att dom inte är 'farliga' utan du faktiskt kan må bra av dem" men hur fan gör man det.


My dreams are her: Man gör det som känns rätt. I fall man känner halvvägs in i processen att det går för fort får man bromsa in lite.
jag tycker ju inte att det känns fort. tycker däremot att alla nya sociala situationer är jättejobbiga pga rester av social fobi, så därför har jag mest ytliga bekanskaper man hänger med på fester/småpratar med om man ses på stan typ. Tydligen så ska det vara "jättenyttigt" för mig att skaffa mig nära vänner eller nåt. :S

Spana också in:


terrormat: tror jag går lite för fort fram med folk. är lite för öppen om lite för mycket och det gör nog folk obekväma. men tänker att det är väl lika bra att de lär känna mitt "riktiga jag" nu än om ett halvår så vet de vad de har att göra med 
typ så känner jag också lite
att varför sitta och anpassasig Bara För Att Skaffa Vänner, det är ju inte den sortens vänskap jag vill ha. Vad är egentligen skillnaden mellan att spela någon annan än sig själv för att få vänner, och att ha "murar" kring sitt inre. båda innebär ju att man inte är helt sig själv inför folk...

terrormat: + testar folk lite genom att vara öppen. om de blir obekväma av att jag till exempel berättar att jag gått i terapi så vet jag att vi inte kommer kunna vara särskilt bra vänner
går det ens att berätta sånt? brukar undvika psykisk ohälsa/tunga ämnen väldigt länge pga det är så tabu. berättade för en av mina närmaste att han behövde hålla lite koll på mig då jag börjat med antidepp och tänkte supa, han ba OMG och reagerade väldigt chockat. hur ska då nyare bekantskaper reagera, tänker jag

elverpigen:
hur umgs du med folk du inte släpper in? Är det ba "vi är i samma umgänge" eller kan du umgås på tu man hand med såna också?
Nej det handlar väl mest om att jag oftast låser mig och försöker inte ens. Är grymt dålig på att starta samtal såvida det inte rör ett ämne jag faktiskt är intresserad av. Att umgås på tu man hand kräver en ytterst lång process för mig, så är det bara.

elverpigen:
går det ens att berätta sånt? brukar undvika psykisk ohälsa/tunga ämnen väldigt länge pga det är så tabu. berättade för en av mina närmaste att han behövde hålla lite koll på mig då jag börjat med antidepp och tänkte supa, han ba OMG och reagerade väldigt chockat. hur ska då nyare bekantskaper reagera, tänker jag
inte alltid, men ofta. jag gör ingen stor grej av det, utan rycker mer på axlarna åt det. ser jag att de börjar flacka med blicken brukar jag lägga till att jag inte är störd på något vis, utan att jag bara haft det lite jobbigt i perioder.

terrormat:
inte alltid, men ofta. jag gör ingen stor grej av det, utan rycker mer på axlarna åt det. ser jag att de börjar flacka med blicken brukar jag lägga till att jag inte är störd på något vis, utan att jag bara haft det lite jobbigt i perioder.
Mh. Åh. Folk. :(
Istechetvåpunktnoll:
Nej det handlar väl mest om att jag oftast låser mig och försöker inte ens. Är grymt dålig på att starta samtal såvida det inte rör ett ämne jag faktiskt är intresserad av. Att umgås på tu man hand kräver en ytterst lång process för mig, så är det bara.
Är ganska mycket så, tycker det är jobbigt att någon säger att det skulle vara något "problem"

hur ska man annars bemöta världen liksom. 

Jag tycker ibland att man kan känna av vad man kan säga till vissa personer. Man kan prata mycket om allt möjligt utan att bli för personlig för att få en inblick i den andres tankar och åsikter. Jag har bekanta jag vet om inte alls skulle förstå mig, och vissa som jag känner att jag kan berätta allting för. 

Man anpassar sig efter vad som känns rätt för just den personen, det finns ingen regel som alltid funkar, man får känna sig för vad som går bra med just den. Det är väldigt olika. Ibland kan det instinktivt kännas som att man skulle kunna komma väldigt bra överens med någon, man känner potentialen, men man får vara lite försiktig fram till att man når det ögonblick där det lossnar. Fram till dess så får man försöka att vara vänlig och personlig på likvärdigt sätt och försöka vara tydligt eftersom det lätt blir missförstånd under lära-känna-stadiet; man ger vad man får och går långsamt framåt, och sedan kommer ett genombrott av något slag och därefter går det lätt. Jag tycker att man ofta kan känna vem man kommer att bli vän med: det är de fallen där man inte bryter under den krångliga inledningsfasen och sorteringsprocessen. Vissa går man helt enkelt inte ihop med och det behöver inte vara någons fel, det är bara så att man inte funkar att interagera med varandra. Men kort sagt: man får anpassa sig efter personligheten och man brukar känna på sig vem man kommer att behålla och till slut passerar man gränsen.