Forumet - Hur tar man emot hjälp när man inte vill ha den?

Hur tar man emot hjälp när man inte vill ha den?

1632 0 36
Jag har vikten på normal nivå och jag äter. Däremot har min uppväxt lett fram till att matvanorna inte är de bästa och jag har en del jobbiga tankar runt mat och kroppen. Inser ju att jag skulle må bättre om jag blev av med dem och kunde tänka att ah, jag är rätt snygg som jag är men just nu ser jag bara allt fett som hamnat där senaste månaderna och me no likey. Problemet är att jag inte vill ha hjälp. jag vill kunna själv och jag mår alltid och hittills utan undantag sämre och tycker det känns skitkonstigt att ha kontakt med psykolog. Så hur gör man i min situation? Kämpar man på med att skaffa sig healthy vanor eller försöker man ta hjälp? Och hur i så fall?
anledning till att jag öht postar: försöker skaffa mig healthy vanor, har gjort i två år och går sakta upp ändå vilket leder till att jag hittar fler och fler brister på min kropp. Vill fokusera på skolan i höst och har inte plats och ork över för ästankar. Vill bli av med, snarast.
Om du inte vill ta emot hjälp eller söka hjälp så är det väl personligt jobb med självförtroendet som gäller. Såna där övningar där man ska hitta en sak i taget som man är nöjd med på kroppen, och sen övertalar man hjärnan att se fler och fler saker som är positiva och allt. Det går att tänka om på det sättet också, det kan bara ta lite tid.

Och om du känner att du ändå inte kan på egen hand så tycker jag du ska försöka ta dig till en KBT-terapeut för av egen erfarenhet tycker jag KBT har fungerat bäst för att få bort alla nervösa ästankar hit och dit.

Spana också in:

Man tar den ändå för att man inser att man nog behöver den, bättre att ha en massa hjälp som man sen kan välja bort än att inte ha någon hjälp alls.
Men det är svårt att inse att man inte kan klara allt själv och faktiskt behöver hjälp ibland, vad det än gäller. Särskilt om man gillar att ha kontroll och är van vid att fixa allt själv.
jag är typ tvärt om rofl.


asso för ett tag sen gick jag upp en del i vikt under ganska kort tid och fick en massa kommentarer av mina föräldrar om min kropp och så vilket va väldigt jobbigt och har lett till att jag utvecklat en ätstörning, jag har gått från att äta +2000 kcal per dag till knappt 900..och äter världens minsta portioner och typ bara nyttiga saker som fullkornsbröd och grönsaker, kan inte äta glass eller bakverk eller annat onyttigt längre utan att få ångest och spy upp det så undviker sånt..

jag är liksom ganska smal ändå, är 168 cm lång och väger ca 57 kilo för tillfället...men sen jag fick min ätstörning för typ bara 2-3 veckor sedan har jag gått ner 3 kilo och fortsätter bara gå ner...

saknar att kunna se mat som mat...
Postorderhoran:

jag vill kunna själv och jag mår alltid och hittills utan undantag sämre och tycker det känns skitkonstigt att ha kontakt med psykolog.


Jag har liknande tankar angående min självkänsla. Jag vill få bättre självkänsla på egen hand (har haft kontakt med både kurator och psykolog och det var inget vidare, mest jobbigt) men jag inser nu att jag inte klarar det själv. Det går ju framåt, men alldeles för långsamt och jag tappar tålamodet vilket leder till att jag ger upp. Sen är det så svårt att ta tag i det igen. Det blir en ond cirkel.

Jag tycker att du ska ta kontakt med en psykolog. Det kanske känns jättejobbigt i början, men tänk vad bra det skulle vara om du blev fri från de där du har. Du har försökt själv i två år, då är det nog dags att göra något annat/mer. Du har ju inte direkt någon att förlora, mer än att det känns konstigt och jobbigt. Jag tror att det kommer vara värt det.
Barfota:

ag tycker att du ska ta kontakt med en psykolog. Det kanske känns jättejobbigt i början, men tänk vad bra det skulle vara om du blev fri från de där du har.


det fungerade ju inte sist. Då rörde det iofs inte kroppen men det funkar liksom inte för mig att prata med utomstående om hur jag ser min kropp, jag vet ju att de inte ser den som jag gör.

Nintendos BFF:

vill man inte ha hjälp så skaffar man inte hjälp[party]


men pucko jag vill ju kunna koncentrera mig på annat!!!

OF 5:

Vill du i grund och botten inte ha hjälp så kommer det inte göra någon skillnad hur mycket de än försöker hjälpa dig.


Jag vill ju bli av med eländet men jag ah, vet inte vad som skulle kunna hjälpa mig mer än jag.

isola:

Man tar den ändå för att man inser att man nog behöver den, bättre att ha en massa hjälp som man sen kan välja bort än att inte ha någon hjälp alls.


Detkänns ju ganska onödigt att boka in en tid någonstans för ett "jo jag vet ju att jag inte är tjock men jag känner mig fet och mår dåligt över att min kropp växer snabbare på bredden än längden". Vad ska de göra liksom?

timeisrunningout:

Och om du känner att du ändå inte kan på egen hand så tycker jag du ska försöka ta dig till en KBT-terapeut för av egen erfarenhet tycker jag KBT har fungerat bäst för att få bort alla nervösa ästankar hit och dit.


Min förra psykolog avskräckte mig från kbt. Tyckte det var askasst, som han la fram det. Hur kan kbt för kroppsnoja se ut?
Postorderhoran:

det funkar liksom inte för mig att prata med utomstående om hur jag ser min kropp, jag vet ju att de inte ser den som jag gör.


Lite så är det väl med självkänsla också. Man kan nog aldrig förklara riktigt varför man känner som man gör. En del tycker att det känns skönt att bolla tankar med utomstående, eller att någon bara lyssnar, medan andra finner det mer eller mindre meningslöst.

Jag vet inte vad du kan göra om du inte träffar någon professionell, men det klassiska är väl att ta ett steg i taget, som någon annan skrev, övningar där man kan hitta en sak i taget som man är nöjd med. Det kan ta lång tid, men försök tills det går. Tills du mår bättre.
Marshmallow:

Efter många år kom jag på varför jag inte ville ha hjälp. Jag är på något sett rädd för att strunta i allt. Att om jag väl får hjälp så kommer jag inte bry mig om jag gått upp 4 kg och sedan 10 och sedan 20 .


Förlåt att jag lägger mig i, men hur kommer det sig att det är på det sättet?
Marshmallow:

Att om jag väl får hjälp så kommer jag inte bry mig om jag gått upp 4 kg och sedan 10 och sedan 20 [chocked].


ja liksom, jag har ju healthy vikt nu, jag vill absolut inte fetta på mig mer!

kebu12:

äsch, killar gillar tjocka tjejer, dom är mycket lättare att trycka ner[cute]


ingen trycker ner mig, betyder det att jag är för smal så? [sad]

Nintendos BFF:

men sluta leva på kladdkaka da? :C du kommer må mkt bättre både psykiskt och fyskiskt då!


lever ba på kladdkaka ibland!
annars äter jag mat typ. kanske. Jag vet inte vad jag äter, jag äter ju jättedåligt. (som i sporadiskt och/eller ej healthy stuff). Men det är ju både fett, protein och kolhydrater i kladdkaka...? [blush]

isola:

Sitt jobb!Som folk med fobier tex vet ju intelligensmässigt att tex disktrasor inte är farliga, men kan ändå inte förmå sig att sluta vara hemskt rädda för dem.


vad ska de göra för MIG. hur ska de få MIG att inte känna mig astöntig över att hur jag uppfattar min kropp ch vad jag tänker om den?