Forumet - Hur tar man sig ur sorg och smärta...

Hur tar man sig ur sorg och smärta...

514 0 12
Jag känner mig otroligt ensam, sviken och lämnad.
Tänker på allt dygnet runt och kan inte glömma.
Killen jag var kär i och som verkade gilla mig också slutade bara att höra av sig, ville inte ha med mig att göra och allt det utan att få ett svar om varför... Han leker med mina känslor, har hört av sig några gånger bara för att såra mig. Varje gång blir bara svårare, jag saknar att ha honom nära, saknar att ligga bredvid honom och bara mysa, kyssas och att ha hans hand i min. Saknar att känna sig behövd, saknar känslan av lycklig kärlek. Jag har gjort mycket dumt, druckit alldeles för mycket alkohol och gjort saker på fyllan som jag ångrar otroligt mycket, strulat med fel killar osv. Har andra problem också, klasskompisar som helt plötsligt inte bryr sig om en längre, låtsas som man inte finns och som snackar så jävla mycket skit. Jag säger inte till någon att jag inte umgås med dem längre, låtsas som att jag har många vänner i skolan fast jag inte har. Fast dem´jag har är guld värda, utan dem skulle jag inte orka med skolan.


Ljuger för mina föräldrar, säger att jag inte testat att röka ens men dem skulle bara veta...


Rökningen och alkoholen får mig att må bättre, åtminstone för ett tag. Har haft självskadebeteenden men dem lade jag av med för några år sedan, då skar jag mig, brände mig med flit.
Tröstäter och svälter om vartannat, ingen vet egentligen hur dåligt jag mår, bästa vännen vet allt om killen, och förstår att jag inte mår bra. Men ingen förstår nog hur mycket jag bär omkring på, gamla saker som hela tiden ligger och trycker, tankar som snurrar runt i huvudet och får mig att vara sådär frånvarande.

Vad gör man, hur klarar man sig? Kan man någonsin må bra igen och känna sig lycklig...
dysentery green:

idiot.


Det är bevisat att man mår bättre av att träna, så om någon är idiot här så är det fan du. Om du går till BUP så rekommenderar dom att träna något.

Av någon anledning så litar jag mer på dom än en liten äcklig 17-åring som precis lärt sig vara kaxig.

Spana också in:

Åh, låter lite som jag när jag var 16. Fina tider det.
Men det blir bättre, det akn jag säga av ren erfarenhet!

dysentery green:

idiot.


Fast det stämmer. Så fort jag börjar jogga eller ens bara går ut och går en halvtimme mår jag så mycket bättre, samt om jag äter en skål broccoli istället för en påse chips. Det påverkar mycket mer än man tror.
dysentery green:

jag vet. men att rekommendera det till en desperat person med ätstörningar är fullkomligt efterblivet och destruktivt.


Hade du läst hela inlägget hade du även sett "ät rätt".

Om du nu har lust att idiotförklara folk för att du har en dålig dag så kan du väl hitta ett inlägg som är felaktigt också.......
dysentery green:

en människa som redan sköter det själv behöver inte skuldbeläggas ännu mer för sitt ätbeteende


Ät rätt menas med varken tröstäta eller svälta sig, rikligt med bra mat med andra ord. Om du då tror att jag menar att leva på sparris är det det ditt fel.
jo det kanske är så jag får göra... jag inser ju själv hur fel allt jag gör är. Men jag har aldrig pratat med någon kurator eller liknande förr så jag känner mig rätt tveksam till det. Blev nästan tvingad dit av föräldrarna för något år sedan men jag avbokade tiden som mamma bokat åt mig..
Känns som att jag inte kommer bli tagen på allvar, och att de ska tycka att jag är fånig som känner som jag gör.
Har en nära vän som går/gått hos bup, kuratorer m.m och hon har både mått bättre o sämre av det..
Känns också så fel och bara gå dit och säga: Hej jag mår dåligt.
för vad ska man säga?
usch
dysentery green:

Dan_the_ironman: börja träna något och ät rätt.
idiot.


Inte alls idioti, man mår bevisat mycket bättre av att träna och äta rätt, dessutom så får man tankarna på annat om man tränar.

Det kanske dock inte hjälper hela vägen fram, och alla har olika saker att bearbeta saker på. Vissa behöver prata med någon professionell, andra men nära och kära, vissa i ensamhet osv osv.