Forumet - Hur yttrar sig er sociala fobi?

Hur yttrar sig er sociala fobi?

8103 0 99
Kan inte prata inför större grupper. kan även ha svårt att göra det inför människor jag känner.

Har jättesvårt att prata i telefon.
Ser jag folk på stan så tar jag omvägar för att slippa hälsa. Kan även då bli så att jag väntar på nästa buss om jag ser någon jag känner gå på den.

Kan ha problem att vårda vänrelationer.

Är otroligt blyg.
Finns massa exempel.
Zapzap:

Kan inte prata inför större grupper.


Det är något som jag kan, konstigt nog ;S Jag gillar det inte, men det är SJUKT mycket svårare att prata i en LITEN grupp, typ när man ska ha diskussion och ta initiativ till att prata. Jag kommer aldrig in :( Och säger jag något måste jag tänka efter noga först, jag måste veta exakt vad jag ska säga så det inte blir fel. Men det känns oftast fel ändå.



Zapzap:

Har jättesvårt att prata i telefon.


Jag med. Tex om jag ska ringa och beställa tid nånstans, men även med släktingar som jag inte pratar med speciellt ofta. Jag föredrar att sitta öga mot öga även fast jag har stora problem med ögonkontakt, heh



Zapzap:

Ser jag folk på stan så tar jag omvägar för att slippa hälsa. Kan även då bli så att jag väntar på nästa buss om jag ser någon jag känner gå på den.


shit, trodde det bara var jag som kände så.. man skäms ju för det..



Zapzap:

Kan ha problem att vårda vänrelationer.


På vilket sätt?
själv har jag inga vänner. vet inte hur man får.

Spana också in:

Har kommit underfund med att en del av min sociala fobi helt enkelt är min personlighet, och att detta går att leva med (eftersom det känns rätt). Men jag undviker ofta sociala sammanhang trots att jag vill deltaga i dem eftersom jag känner mig så hämmad. Främst är det min röst som sätter käppar i hjulet. Och att jag har nada att tillföra diskussioner. Och att jag blir så jäkla skakig.
Tickstart:

du måste ju bo som en elallergiker föfan!


[tard] varför?

Tickstart:

naw[blush]


Men gu vad du mobbas!!

ice_:

Det är något som jag kan, konstigt nog ;S


hade inga problem när jag var mindre. Det utvecklades i högstadiet + gymnasiet. jag älskade innan att stå på scen, redovisa på lektioner men nu har det utvecklats till motsatsen.

ice_:

men det är SJUKT mycket svårare att prata i en LITEN grupp, typ när man ska ha diskussion och ta initiativ till att prata. Jag kommer aldrig in :( Och säger jag något måste jag tänka efter noga först, jag måste veta exakt vad jag ska säga så det inte blir fel. Men det känns oftast fel ändå.


Tycker det blir asjobbigt om det kanske bara är 1-2 personer. För då märks det så himla tydligt om du inte har något att säga. HEMSKT!!! jag är sämst ever på att småprata för jag vet verkligen inte hur man gör.

ice_:

Jag med. Tex om jag ska ringa och beställa tid nånstans, men även med släktingar som jag inte pratar med speciellt ofta. Jag föredrar att sitta öga mot öga även fast jag har stora problem med ögonkontakt, heh


Exakt samma sak för mig. jag försöker göra så mycket som möjligt genom mail osv. Väldigt jobbigt att snacka med chefer osv på telefon, jag lider hela samtalet igenom och jag tror det hörs.. vilket gör att det blir ännu jobbigare. En ond spiral!
Min mamma klagar på mig hela tiden, att jag är så dålig på att höra av mig osv.. men har försökt lova henne att bli bättre. I och med att hon vet om min svårighet underlättar det lite kanske.

ice_:

shit, trodde det bara var jag som kände så.. man skäms ju för det..


Det är du verkligen inte! Detta hände mig senast idag. Skulle ta bussen hem från stan. Såg min pojkväns polare och stack dirr ut ur busskön och väntade på en annan buss.

ice_:

På vilket sätt?


Är jättedålig på att höra av mig, ta initiativ till att träffas. I och med att jag hatar att prata i telefon kan jag inte bara spontanringa sådär som vissa gör med sina vänner. Vilket får de att tro att jag inte är intresserad och prioriterar annat. Fast jag egentligen sitter och bara vill träffa dom.

ice_:

själv har jag inga vänner. vet inte hur man får.


Nej jag kan inte skaffa nya vänner här där jag bor nu. Vet inte heller hur man gör. Så jävla sämst. Kommer vara forever alone för alltid.
När det var som värst så schemalagdes mitt liv utifrån socialfobin: på morgonen tog jag de bussturer med minst folk på eftersom jag mådde dåligt av att åka i fulsatta bussar (kom alltid i väldigt god tid till skolan i alla fall [crazy]) och jag undvek att vistas på stan/köpcentrum när jag misstänkte att det skulle vara full med folk (typ... lönehelger, eller "när folk slutar jobbet"-tider och jag undvek att gå till mataffären för att handla större delen av tiden.

Detta blev dock mer hanterbart när jag blev frisk från min depression, eftersom jag i och med det orkade utsätta mig för jobbiga situationer. [cute]

Jag är blyg, obekväm, osäker osv osv osv med människor dock, misstänker dock att det är personlighetsdrag som jag får lära mig att leva med [cute]
Zapzap:

varför?


om du undviker att träffa mänskor..[blush] de finns typ, ja praktiskt taget överallt i stan[crazy]

Zapzap:

Men gu vad du mobbas!!


[badgrin]
jag är typ ett fan av den här "face your fears"-stilen, brukar vilja göra saker jag inte direkt är bekväm med.. Fast, inte i alla fall, vågar fortfarande inte prata med tjejer, och har aldrig nån anledning att göra det heller[sad] så de blir aldrig av
Tickstart:

om du undviker att träffa mänskor..[blush] de finns typ, ja praktiskt taget överallt i stan[crazy]


Men menar att jag undviker att träffa människor jag känner på något sätt.

Tickstart:

jag är typ ett fan av den här "face your fears"-stilen, brukar vilja göra saker jag inte direkt är bekväm med.. Fast, inte i alla fall, vågar fortfarande inte prata med tjejer, och har aldrig nån anledning att göra det heller[sad] så de blir aldrig av


Jag är så när det gäller adrenalinfyllda saker. Inte när det endast är fyllt utav obehag.
Tickstart:

men.. ah om man känner dem ytligt så du mena såna va


Asså har ju inga nära vänner här såatte... undviker alla jag känner när jag går här[blush]

Men typ: gamla klasskamrater (vilket jag förvisso inte stöter på här), kurskamrater (även de jag pratat mycket med i skolsammanhang), Tobbish vänner som jag aldrig umgåtts ensam med (inklusive hans familj).
Nintendo:

Är obekväm/oroar mig för att umgås på "tu man hand" med de flesta dessutom. Gillar att umgås tre personer, då kan vara lagom delaktig men ändå känna att jag inte har fullt fokus på mig [blush]


Känner exakt sådär jag också. Fast jag oroar mig oftast i onödan och gör det värre än vad det är. För sen när jag väl är där brukar allting va bra [blush]