Forumet - I ett hörn av trädgården

I ett hörn av trädgården

187 0 1
Det första ni bör veta är att jag tänker alldeles för mycket.

Denna dag var jag för arbetets skull i Malmköping där jag besökte vad som i folkmun kallas "avdelningen för avfärd".
Det var en liten, oansenlig kloss grå betong, för lokalbefolkningens behov anpassad såg den ut att rymma sex kanske åtta små besöksrum för dess oansenliga patienter.
Nästan skamfullt placerad låg den någon kilometer från samhället, omgiven av gran och björk. Det var en plats som inte riktigt ville synas, inte vill sticka ut och briljera, bara vara där för nödvändighetens skull.

Jag steg in i väntrummet och såg att insidan inte var mindre effektiv, den estetiska skönheten verkade inte ha beaktats alls, ändå var det något perfekt i kompositionen av de skarpt färgade väggarna med nedre halvan i grönt, den övre i gult och en alldeles nödvändig grön lodrät rand, kanske 4 cm bred strax ovanför växlingen till det gula.
Den mattare gröngråa linoleummattan med det oformbara mönstret som täckte golven var slitna, lagom till perfektion och speglade den nödvändiga fasad som verksamheten bar.
Vid receptionen, en enkel disk dragen som en naturlig linje tvärsöver ett hålrum i riktningen mellan två mindre rum, precis där korridoren till behandlingsrummen mynnade ut i vad som utan tvekan var byggnadens största rum, talades det om för mig att överläkaren för tillfället satt i ett viktigt telefonsamtal men hade meddelats om min ankomst, jag fick sitta ned och vänta.

Vi var fem stycken som satt i väntan på enkla stolar med generösa dynor för att göra väntandet mer behagligt, de var av trä, målade svarta men repade av tiden så att ljusa spontana flammor täckte benens bas.
På det likasinnat skapta bordet låg en lokaltidning, tre dagar för gammal som ingen önskade läsa, vad som än varit spelade ingen roll i här och nu.
Bredvid mig satt en ung kvinna kanske strax över tjugo år fyllda, hon hade en simpel utstrålning med skulderlångt brunt hår, en brun och vit färgad stickad tröja som såg alldeles för varm ut och en trött menlös blick fokuserad på det ingenting som fanns framför hennes bruna ögon.

"Goddag" hälsade jag henne, hon vände huvudet och tittade på mig innan hon slutligen sade "Hej". "Ni får ursäkta om jag är alltför påträngande men jag är lite nyfiken på av vad anledning ni befinner er här?" Frågade jag henne lite reserverat, "Jag känner att allt det vackra i världen är borta" svarade hon, och fortsatte, likt att förklara något hon inte riktigt begrep för sig själv; "Det har pågått länge, bit för bit har allt det vackra, allt som intresserat mig bleknat och blivit något självklart, något jag tar för givet, som passerar förbi utan notis. Inga upplevelser kan finna min uppskattning, på det vis är jag förbrukad".
"Varför tror du det har blivit så?" frågade jag i hopp om förståelse. "Jag är inte riktigt säker, jag har försökt ersätta det alldagliga med nya saker, men de bleknar allt fortare och inga alternativ återstår, inga färger som bryter mot allt det dämpade man ser men inte riktigt upplever". Jag begrundade ett ögonblick innan jag åter talade, "Så ni har övervägt det här länge?".
Något svar fick jag ej, hon kallades av en sköterska och ilade iväg längs den raka obrutna korridoren.

Jag lät en blick svepa över klientelet, enbart tre kvar nu, mittemot satt en rätt ovårdad herre, av första anblick en hård drinkare med många slitna år. Två stolar bort från honom satt en annan ung dam, nu läsandes tidningen i brist på komfortabel väntan kunde jag ej riktigt se hennes ansikte, men hennes blonderade hår och kraftiga sminkning sa mig allt jag behövde veta.
Vid det lilla tomma fönstret på byggnadens högra sida satt en medelålders kvinna med ett något utländskt utseende, hennes uppsyn var dyster, hennes kläder var dystra och allt kring henne verkade sugas upp i hennes dysterhet och sprida vidare vad nu som plågade hennes tankar.

Det var dagens sista patienter, mitt armbandsur, som förvisso går två minuter för fort visade 15:37 och det närmade sig stängningsdags.
Rastlöst studerade jag en broschyr när en lätt skäggig äldre herre stegade in och presenterade sig medan han ledde mig vidare.
Överläkarens kontor fanns på andra sidan korridorens längd, en simpel manifestation av rang och jag funderade på hur mycket tid han dagligen spenderade åt att trava upp och ner denna raksträcka, identisk till väntrummet i färg och finess men med någon simpel tavla hängande där de fick plats.
När vi passerade ett litet sidorum hördes oväntat ett dovt brummande ljud, det var likt ventilationens akustik plötsligt förstärkts tjogfaldigt, jag stannade till och lugnades lika fort när jag hörde att det kom inifrån rummet.

Jag slängde en snabb blick in medan jag gick, där inne var det annorlunda, väggarna var där i grått och vitt, om än med samma karakteristik som övrig målning i lokalen. Ett stort frostat fönster skänkte rummet solens sista strålar över den apparatur som stod där inne, den såg ut att vara av hård plast, grovt formad efter en människas former och en tjock slang löpte från taket till dess hitre ända. Den övre delen, locket, var genomskådligt så att jag kunde se flickan med det bruna håret ligga där, men vita linjer av plast löpte regelbundet över dess bredd och en gång över dess längd, förmodat för att stärka strukturen.
Locket hade kraftiga skruvar som höll det på plats, förmodligen helt lufttätt mot basen, den undre delen, som i det sparsamt milda ljuset sken likt en morgon i april. På grund av säsongen var det ljuset det sista för dagen, passande till det rum där flickor lägger ner, stängs in och stängs av.