Forumet - Ingen anlening att leva, anledning är ingenting

Ingen anlening att leva, anledning är ingenting

451 0 11
Hej alla ungdomare!
Här sitter en paranoid idiot som kallar sig själv för ett levande monster, för ett flertals år sen började jag lida av deprisioner och social fobi, och ett par månader sen uppkom ett nytt problem, sorg och saknad. Panikångesten ska vi inte tala om, oerhört relativ och jobbig.

Nu till det som tar kål på mig, jag hör röster som existerar inuti mitt huvud. Det ändå jag hör är viskningar som blir så höga att jag inte hör nån annan som jag är omgärdad av.
Är ganska säker på att det är en tjej, men hör dock inte ett ord av vad hon säger. Nu till det ännu mer mysko, efter ljuden får jag riktigt jobbiga skuldkänslor, vet inte av vad eller varför, får även för mig massa saker som aldrig har hänt, känner att det brinner inombords och det gör ont, det gör verkligen ont. Jag vet inte varför. Nu vill jag bara erkänna det igen, jag är en paranoid idiot, ett levande j*vla monster.

Har även fem jobbiga självmordsförsök bakom mig. Har pratat med massa kuratorer om min sorg men inte mina andra problemen, för jag vågar inte, jag vågar f*n inte. Mina föräldrar, vänner och lärare har lagt märke till att jag inte mår bra och har haft tidigare konversationer utan att jag fått reda om nåt, dock har jag inte spridit mitt budskap om att jag ska begå självmord, men det har säkerligen märkts över deprisionen, att dom tror jag ska göra nåt. Hur som hellst kallade dom in BUP, och jag tycker moraliskt sätt att det blir värre, dom pressar på en med massa frågor. Riktigt uselt system, men det är min moral som sagt. Och som vanligt vågade jag inte säga ett skit om mina problem utan svarar 'jag vet inte' och ljuger med att det är bra osv..

Mer än så behöver ni inte veta, tror ändå inte mobbningen under grunskolan eller den ända jag nånsin blivit kär i är som heroin för mig har nåt med detta stora jobbiga problem att göra, visst det tar också relativt mycket och hänger kvar men det är saker man måste leva med. Kommer när som hellst försöka ta livet av mig igen, är så j*vla feg att jag misslyckas hela tiden, idiot är jag, hurihelvete kunde detta hända mig? Har Ica ljuspunkter kvar i mitt liv, kommer ta några antiångest tabletter och ställa mig framför ett tåg nån dag, för jag skiter fullständigt i om nån skräms när inte dom andra självmordsförsöken funkat ända ut. En sak jag måste säga till er, förlåt för min särskrivning och att det blev Wall of text, vill bara att ni ska se problemet på grunden och ge mig tips hur jag tar livet eller hur jag ska överleva. Ber ursäkt om andra fel uppkom i texten.
Det är bara att rycka upp dig, som borgaren säger. Eller inte.

qazqaz:

Hur som hellst kallade dom in BUP, och jag tycker moraliskt sätt att det blir värre, dom pressar på en med massa frågor.


Du behöver nog en person som är villig att leva sig in i dig på riktigt. Någon slags stöttepelare, inte nödvändigtvis en psykolog. Någon som inte ställer de där stela frågorna.

Spana också in:

qazqaz:

Och som vanligt vågade jag inte säga ett skit om mina problem utan svarar 'jag vet inte' och ljuger med att det är bra osv..


Då ere väl ingen idé att gå till kurator och sånt.. Jag tycker du bör prata av dig.. Hitta någon som finns för dig, på riktigt.
qazqaz:

är så j*vla feg att jag misslyckas hela tiden


Hade jag vart modigare hade jag nog varit död nu, förstår dig "/


qazqaz:

jag ska överleva


genom att adda min msn som jag sänder i PM till dig, jag tror du behöver prata/skriva av dig[smile] *kramar*
qazqaz, du är inte alls ett levande monster. Alla mår dåligt ibland, och vissa gör det mer än andra. Jag är också en av dem.

Du skriver att du skäms efter att du hört rösten, men varför skulle du behöva skämmas? Det är ju inte så att du hör det med vilje? Att du avsiktligt gör ngt "fel"? Och då ska du inte skämmas! JAg kan förstå att du känner så, men tro mig - du har inget att skämmas över!

Och du är heller inte "feg" för att du inte tar livet av dig - tvärtom! Du är ju STARK och MODIG som vågar stå ut i en värld som känns så hemsk att döden känns som ett alternativ. Det fegaste, dummaste och skadligaste för alla inblandade är om du skulle fullfölja - så GÖR INTE DET!
Det som får dig att hindra dig från att göra det fullt ut är detsamma som hindrat mig många gånger - överlevnadsinstinkten. Vår medfödda, viktiga, obönhörliga instinkt och vilja att leva. Den är starkare än allt annat. LYSSNA på den. För trots att allt verkligen ser jättesvart ut tror jag inte att du egentligen vill dö, utan kanske bara inte leva det liv som du har nu? Du KAN förändra det. Och då BLIR det värt att leva. Då kommer du så småningom VILJA leva.

Men hur nå dit?
Om du inte vågar prata med dem på BUP (beror jättemycket på vilka personer man träffar) - skriv ett brev! SKRIV allt du känner, i en dagbok, brev, mail ellre vad som helst. Och innan du hinner tänka efter och ångra dig, så ger du texten till någon. Så kan de förstå, utan att du behöver säga det själv, för det kan vara skitsvårt! Jag skrev mer än jag sade i början när jag mådde dåligt, och det kändes bättre för mig.

Du skriver så att man förstår väl hur du har det bara här i detta inlägg, och om du skriver fler texter om hur du mår och dina problem och funderingar, är jag övertygad om att de människor som får läsa kommer hjälpa dig!

Våga avslöja allt som tynger dig, om någon hjälper dig blir det betydligt lättare att bära det...

Skriv till mig om du har behov, jag förstår. Lycka till![love]