Forumet - Inspiration? Din litteratur.

Inspiration? Din litteratur.

908 0 12
Skicka eller posta något du skrivit. Novell, dikt eller annan litteratur! Gärna på engelska.


Kommentera hur det var att skriva, var du fann inspiration och hur du gick tillväga. Vad fick dig att skriva om just det du skrev? Hur reagerade folk när de såg texten?

Jag håller på skriva en text, men det går inte bra alls. Har hållit på väldigt länge med själva introt. Hjälp mig snälla!
Skrev den här när jag gick på högstadiet för sisådär sjutton år sen. Läs och förundras.

Historien om Pärla och den magiska illern

Långt bortom fjärran land levde en gång en liten pojke vid namn Pärla. En pojke vars mor och far övergett honom vid födseln - eftersom detta skett så tidigt i Pärlas liv, var han helt omedveten om det.
Från sin första årsdag och framåt levde den lille pojken tillsammans med en flock sibiriska bergsgetter vid foten av en stor vulkan. Tillsammans betade de på de stora slätterna, diade varandra, samt skrämde bort eventuella faror med sina stora vassa horn (Pärla hade självklart inte ett sådant, men levde i tron om det, då han knappt bar på några mänskliga egenskaper över huvud taget).
Det var en primitiv tillvaro för Pärla, men likväl en tuff sådan. Pärla fick till att börja med gå längst bak i ledet av bergsgetter under de stora förflyttningarna, men allt eftersom han blev äldre, avancerade han längre fram.
Så småningom, vid nådda fem vårar, började Pärla att utvecklas på många sätt. Bland annat utvecklades en slags tankeverksamhet i hans hjärna, om än en simpel sådan. Men det som kanske var mest vitalt för pojkens fortgång, var hans utvecklande av riktiga horn - ja, riktiga horn. Hans leverne hade påverkat honom så pass att hans kropp bröt mot det naturliga, och anpassade sig efter miljön. Efterhand började det även växa ull på Pärla vilket bergsgetterna tog för en slags signal; Pärla var nu en fullt kapabel bergsget .
Så en morgon var det plötsligt en häpen Pärla som stod längst fram i ledet.

Bosse Hansson hade just stigit upp efter en lång natts sömn när han hörde något på morgonradion. “Nu är det enligt resebyrån Svaj Direkt billigt att resa tur och retur till nordvästra Sibirien”.
“Wow!”, utbrast Bosse och packade resväskan samtidigt som han ringde och sade upp sig från sitt slitsamma arbete som konsult.
Flyget anlände i Kenya 13:45 samma dag, innan det slutligen ett par dygn därefter landade i Novatzsk i Sibirien. Med vissa morbida tankegångar, klev Bosse av, samtidigt som en iskall vind strök hans pannlob. Han var nu framme i Sibirien, som inte alls motsvarade hans förväntningar gällande långa stränder, Godli-kvarter och Prada. “Det är kyligt här”, viskade han till en flygvärdinna på ren gotländska. Utan att få någon vettig respons gick han sedan vidare på jakt efter något att äta. En jakt som resulterade i tre brutna ben, en stukad fot och en bitsk lungkollaps - som vilken avslutade Bosses dittills fattiga liv.
Bo Hansson begravdes i Visby veckan senare endast sörjd av en före detta darttränare - Bo var gotländsk mästare i dart.

När Pärla vid tio års ålder för första gången uttalade ordet “dawg”, blev ett par av hans trogna gethonor mäkta förvirrade, och sprang ned för ett stup, vilket orsakade en ravin,, som drog med sig ytterligare en drös getter.
I samband med detta kände Pärla för första gången i sitt liv sorg och hat. Han hatade sig själv för vad han hade sagt “dawg“. Det var i alla fall så han agerade innan, för han ville ändå behålla en viss respekt gentemot de andra bergsgetterna som närvarade.
Månaderna gick och Pärla började allt mer distansera sig från resten av flocken, han sade åt dem att “dawg”. Det var inte så att han hade tröttnat på dem, han ville istället söka äventyr utanför vulkanens område, och sökte sig därför nedåt dalgången medan getterna traskade vidare utan vetskap om det hela.
I och med att de nu saknade en stabil ledare i Pärla, ramlade de alla ned för en stup, utom en get, som hade följt efter Pärla i smyg.
Pärla upplevde för första gången en helt snöfri mark när han efter en lång vandring stannade för att beta och tvätta sin ull. Den snöfria marken var i själva verket en bilväg och Pärla lyckades precis undkomma en framrusande lastbil. Skräckslagen satte hans primitiva läge igång , och han betraktade en kal fläck uppe på den stora vulkanen som tidigare varit hans boplats, innan han vandrade vidare längst bilvägen där han följde de vita strecken.
“Dawg, dawg, dawg!”, flämtade Pärla när han såg en gammal bekant get komma traskandes bakom honom. Geten besvarade hans försök att kommunicera med ett gällt “Bäääää!”. Sedan sprängdes getens inälvor och en iller uppenbarade sig plötsligt där geten låg död. Pärla noterade inte det anormala i det hela utan fortsatte sin färd mot vidare äventyr, samtidigt som illern sprang ikapp honom, och förbi, i hastig fart.

Spana också in:

http://ungdomar.se/text.php?value_id=94072

"Ett dystert välbehag" var en text vi skulle skriva när vi jobbade med romantiken i SvB, så det skulle vara metaforer och skit. Inledningen skrev jag med inspiration från min text "Ett tidsfördriv att dö för". Försökte vara sådär dreamy och hemlig. Jag gillar den, och det gjorde min lärare också.

"Ett tidsfördriv att dö" för skrev jag under ett prov i Svenska A. Vi skulle skriva om ett minne eller årstid eller vafan det var.. iaf skrev jag om en tjej/kille som låg i gräset och tänkte på sommaren, jag gjorde en lista innan jag började. Typ ena tanken som leder till den andra, så det är en sammanhängande text. Försökte bara väcka lite känslor i mig och föreställa mig hur det skulle kännas, försökte mig på en lite lyrisk text så det inte skulle bli tråkigt.
Jag letar efter folk som har lust och inspiration till att samskriva en fantasyroman som jag redan gjort enorma utkast på, den är en ypperlig historia anser många. Men jag har inte organisationsförmågan och drivkraften att fullt ut sammanställa alltihop, eller bara blev ointresserad för att jag sluta spåna i det universumet mitt liv börja ordna sig. Det är tungt inspirerat av Skivvärlden, någon som vill skriva ett löst kontrakt om copyrights och samskriva?
Kort utdrag ur vad som är början på min bok. First draft. :)

He had found love here once, brief, quick love in his youth. But love wasn’t on his mind when he drove past the sign welcoming him to Dune Hills, it was hatred. His grip tightened around the steering wheel, whitening his knuckles. With brows furrowed, eyes narrowed, lips pursed, his thoughts turned to the man he had once dreamt of killing. He fantasized about slipping up into his room while his father slept—passed out drunk of course, as per usual—with a rope and a knife he would take his time cutting, slicing, torturing. Torturing as he had been he would become a ghoul, watching the blood trickle down his body, watch him writhe, hear him scream in agony, beg for mercy as a slow smile would creep up his face. Unlike his father he would do the humane thing and finish it—eventually.
But he could never bring himself to kill his father in the bed he knew his mother had slept in. He had only known her for a short time, but he knew she had loved him more than anything. He couldn’t do that to her, to desecrate her memory with murder in the bed he was conceived—out of love. Love that once was and was now, sadly, lost.
The memories of the past still haunted him today, though the nightmares weren’t as vivid nor as frequent anymore, he still spent many sleepless nights dreading the dream world, and woke up shivering and crying and screaming when the monsters invaded his unconscious.
handlar om en vikings sista strid mot ett ont väsen som hemsökt han sedan länge.

Jag skall strida mot dig min blodsnämde fiende, tills min kropp är svullen, blå slagen och tappad på blod tills mina lemmar inte längre rör sig tills min kropp krampar ihop sig utav den smärta som brinner igenom inifrån.

Du är den isande vind som piskar mot min nakna hud, som skär in i mina kinder och tvingar de stelna nästan frusna blodet att sippra. Du är den kvarglömda ondska som gömmer sej inne i den svartaste skog, de nattväsen som susar genom skogar och dalar. Den näck som lurar oss till den vatten fyllda död, den vita häst som drar os till andra sidan av botten. Du är den troll mor som tager barnen och tvingar ner dem i din kokande kittel, du är den förtvivlan och sorg som skickar de döda förbi Modgunn ner till Hels rike i Nifelheim. Du är som Hate och Skoll du jagar allt som skänker ljus till våran värld. Så som Jörmungandr har du slingrat dig runt vår värld där ditt frätande hat sprids som en pest med vinden, så som Surtrs lågor skär du igenom var människas nakna blottade kroppar och lämnar endast aska och förgörelse där du gå.

Ty du saknar namn, du saknar en riktig skepnad det ända som finns av dig är en kvinnas hånande röst som skriker i de kalla piskande vindarna. Jag slår med mitt svärd runt om kring mig som om jag vore på Vigridsslätt och varit omringad av världens all ondska. Men jag är bara fångad av en ondska och det är du, du som lurat ut mej på detta öppna fjäll där du slår mig skonings löst om och om igen. Du tvingar mig till mina bortdomnade knän, ett sista slag du giver mig. Jag känner det inte ens ty detta blott är en död kropp, jag hör redan hovslagen närma sig. Jag rotar efter mitt svärd som ligger gömd i mina inre organ som trillat ur när du öppnade min mage, och den kalla snön.

Du visar ditt ansikte en sista och första gång för mig, det jag ser är ett kvinno ansikte fullare än Hel och vidrigare än Töcks, en kvinnlig skepnad ikläd endast ett tygstycke som döljer den rutna illaluktande kvinno kroppen. Du försvinner då de starka ljuset når mina ögon, du säger några sista fasansfulla ord men kan inte höra dem längre då det enda jag hör är hovslagen som kommer allt närmre och närmre, en häst syns komma rusande ner mot mig från molnen den bär den fagraste kvinnan man någonsin kan skåda hennes röda hår leker i vinden hennes nakna vita lena kropp skiner som om det var den som lös upp himmelen. Hon sträcker ut sin hand, och den är endast att greppa.

Ty nu är lidandet slut, nu är sorgen och skammen evigt avlägsen. Nu åter står endast den stora salen och den oändliga festen på Särimners kött, tills den dagen Odin åter kallar oss Einhärjar till strid!
Ett utdrag ur min pågående sexnovell "sagan om ringmuskeln":

---- ”Förgör ringmuskeln.”
Dessa ord ekade i Frodos huvud. Det var det sista Gandalf sa innan Frodo gav sig av från Fylke.
Sam, hans trogne slav lummade strax bakom honom på den ödsliga stigen. Och det äckliga kreaturet Smeagol klättrade lätt och invant på omgivande klippor. Han skulle visst spana på vägen, men Frodo fattar inte varför. Ingen vill honom något ont… Ja förutom Sam då som jämt och ständigt tog på sin herres häck. Frodo har börjat misstänka att han har drabbats av en förbannelse.

”Herre! Orcher!!”, utbrast Sam plötsligt.
”Komssssi komssssi! In i grottan här!”, ropade Smeagol samtidigt som han skyndade sig in i en trång grottöppning en liten bit ifrån den plats där Frodo och Sam gick.

Grottan var trängre på insidan än vad den såg ut att vara utifrån. Frodo fick ha Smeagol sittande i knät, tätt sammanpressade. Och Sam halvlåg med huvudet mellan Smeagol’s ben.
Så satt de där längst in i grottskrevan medan hundratals orcher bryskt marscherade förbi.
Frodo började känna av en klåda i skrevet och kunde inte låta bli att sticka in handen i byxorna med Smeagol’s häck som tryckte på.

”Men herre då!”, utbrast Smeagol med ett leende på läpparna. ”Inte trodde jag att du ssskulle bli ssssugen i en ssssituation sssom denna.”

”Men.. Men.. Det var inte alls..”, Smeagol avbröt honom genom att sätta ett smutsigt pekfinger mot Frodos mun. ”Ssscchh! Du behöver inte sssäga mer. Vänta ssså ska jag lyfta på höftssskynket”.

Smeagol drog i den smutsiga trasan han knutit runt höften. Det dröjde inte länge förrän en liten och benig rumpa skymtade.
Frodo kände hur kuken hårdnade mot hans vilja, det blev trångt innanför byxorna och ståndet pressade sig in mellan Smeagol’s skinkor. Han lade märke till det för hans mun bredde ut sig till ett stort grin och det glittrade i hans ögon.
Han fick den effekt han var ute efter, men vad skulle hända nu?
Smeagol smekte försiktigt Frodo’s stånd utanpå byxorna. Frodo reagerade direkt på beröringen, det var vidrigt men åh så skönt. Han ville ha mer.
Smeagol kunde utläsa detta från Frodo’s ansiktsuttryck och vill inget hellre än tillmötesgå sin herres önskningar så hans händer trevade försiktigt till byxlinningen och knäppte upp byxorna. När gylfen gick upp frigjordes Frodo’s hårda kuk som reste sig ur mörkret likt en drake som vaknar ur nattens dvala vid gryningen.

Smeagol’s händer omslöt den hårda, pulserande kuken och smekte den långsamt innan han tog ett hårdare tag om den och drog förhuden upp och ner.
Frodo undslapp sig ett darrigt stön och särade lite på benen för att Smeagol skulle komma åt lättare.
Smeagol föste bort Sam, som inte hade lagt märke till ett dugg, och ställde sig på knä framför Frodo, mitt emellan hans ben. Sam satte sig vid grottöppningen utan att titta tillbaka en enda gång och höll koll på orcherna som ännu inte hade passerat.

Smeagol smekte långsamt Frodo’s lår innan hans händer gick uppåt mot kuken. Han lutade ansiktet framåt med blicken på Frodo’s ansikte och log illvilligt innan han försiktigt tog den i munnen och lät den vila där medan tungan varsamt spelade på ollonet.
En behaglig rysning for igenom Frodo’s kropp. Han kunde inte undgå att stöna lätt ännu en gång och jucka mjukt.
Smeagol såg återigen väldigt nöjd ut och lät nu sina läppar omsluta Frodo’s kuk. Han sög och han slickade. Frodo stönade högre och hans andhämtning blev allt tyngre. ----

Okej jag vet att ni bara ser sexnoveller från min sida men jag har faktiskt seriösa texter också. De är bara i ett alltför tidigt stadium för att jag ska kunna publicera utan att känna pinsamheten komma krypande.
Från en novelluppgift i trean.

Där stod hon, Mia, den allra mest gudabenådade varelsen som skänkts vår jord. Med brunt hår som skulle kunna få en hel generation att utbilda sig till frisörer bara för att få en potentiell möjlighet att få nudda vid det. Med ben så läckra att hon inte skulle dra på sig en enda tackling under ett helt OS i ishockey, på grund av motståndarnas rädsla att orsaka dem ett blåmärke. Med en mage som är huvudorsaken till att polarisarna smälter. Med ett par ögon som är totalt omöjliga att se in i men som ser rakt igenom såväl tonad glas som betong. Med ett par bröst som skulle få Lars Forsell att strunta i allt vad häckande svalor heter. Med en rumpa som skulle få vilken indier som helst att vilja reinkarnera till en stol istället för en ko i nästa liv och med ett leende som är den största anledningen till lågt blodtryck och avsvimningar på vår skola.
Kort sagt: hon är en sådan där som det borde finnas obegränsat antal av men bara tillverkats i ett exemplar.

Det var en fredagseftermiddag och jag stod på håll och betraktade henne i smyg medan jag sa hejdå till mina klassvänner som skulle hem nu, eftersom vi slutat, jag skulle däremot stanna kvar ett tag och skriva för att sedan försvinna vidare in till stan och träna med min kusin.
Jag hade bara haft förmånen att tala med henne vid två tillfällen innan.
Det ena var första veckan på denna skola, hon frågade om jag visste var expeditionen låg, och välupplyst som jag var på den tiden lyckades jag skicka iväg henne i rätt riktning.
Den andra gången var för bara några veckor sedan, när jag helt utan mening, faktiskt, lyckades krocka med henne i en trappa för jag kollade åt ett annat håll. Hade jag haft möjligheten då hade jag försvunnit från jordens yta i minst en månad. Jag bad om ursäkt otaliga gånger, även efter hon sagt att det minst var lika mycket hennes fel, då hon uppenbarligen också haft blicken bortåt. Men det var inte skäl nog för en riddare av min kaliber, han ska alltid ha koll på var den vackra prinsessan befinner sig, så han kan hålla ett vakande öga på henne och definitivt inte fumla in i henne på det där viset. Det förklarade jag även för henne. Det rungande skrattet jag fick tillbaks som svar var värt att ramla ner för alla trappor i Dalsland för. Vi log mot varandra och skildes åt igen.

Efter ett par timmars skrivande, eller kanske mest slösurfande om ärligheten ska fram, hade klockan hunnit bli så mycket så det var dags för mig att lämna byggnaden och söka upp min kusin som skulle plocka upp mig med bilen.
Skolan var nu i princip tömd på folk, eftersom alla slutat för längesedan. Det enda man såg skymten av var någon vaktmästare som gick och såg viktig ut med en manlig bultsax.
Efter en snabb räd i mitt skåp där jag plockade åt mig min tröja, ryggsäck och ipod så satte jag fart mot utgången.
Ipoden med tillhörande hörlurar, som snabbt åkt upp över öronen och spelade på högsta volym, gjorde sitt jobb effektivt när jag inte hörde att någon kom bakom mig, och när jag precis skulle öppna dörren kände jag en liten lätt knackning mot ena skulderbladet.

Jag ryckte till men vände mig lagom hastig om, eftersom jag trodde det var någon totalt ointressant människa då alla jag känner redan hade försvunnit ut i friheten och man vill ju inte framstå som helt desperat, och upptäckte till min stora förvåning, förtjusning men kanske framförallt min stora rädsla att Mia befann sig där.
Jag såg hur hennes smakfulla läppar rörde sig, men det hördes inget, jag antog jag blivit galen av denna otroligt osannolika händelse. Sen insåg jag att ett visst par hörlurar hade något med saken att göra, så de drogs ner över halsen istället. Hon log och frågade vad jag lyssnade på.
Denna gång var det istället min talförmåga som totalt försvunnit bort, men det berodde då inte på någon teknikpryl utan nog mer ett fall för den gamla klassiska tunghäftan.
På något oförklarligt sätt lyckas jag till slut ändå få ur mig att det är Blink jag lyssnar på.
”Åh, de är ju så galet bra. Så nedranns synd att de splittrades bara”. Jag blev helt förstummad, det kunde ju inte vara så att hon till och med besitter samma musiksmak som jag, det vore ju bara för bra för att vara sant. Nu visade det sig att hon verkligen var en gudinna, även till sättet, när hon såg att inte kunde förmå mig själv att tala räddar hon mig genom att ställa en ny fråga i form av vad jag skulle ha för mig på kvällen. Jag sa som det var, varför skulle jag inte göra det, att jag var på väg in till stan för att svettas en stund. ”Jaså, jahaja, då var det inte så mycket då.” Men det var inte ett svar jag var nöjd med inte och pressade henna på lite mer information. ”Jo, det var bara det att jag tänkte fråga dig om du kanske ville följa med ut senare.” Jag flög en sådär tolv meter upp i luften, slog tre volter, dog två gånger och väcktes till liv igen, innan jag fann fast golv under fötterna igen. ”Jo, men det är klart jag vill. Jag är en flexibel man som mer än gärna kommer efter jag är klar med passet.” ”Men vad roligt” sa hon ”här, ta mitt nummer och slå mig en pling sen så ses vi.” Efter det att jag fått numret, ett enormt leende som sitter på näthinnan än idag, och hon sprungit efter den bussen hon skulle med stod jag där.

Överrumplad, chockad och övermänskligt glad gick jag ut mot världen utanför där nu min kusin anlänt med bilen och väntade. När väl träningen tagit fart var jag kvar i startgroparna och var totalt ofokuserad på vad som hände runt omkring mig. Jag vet inte hur många sparkar jag mottog i huvudet under de timmarna som berodde på att jag var mer frånvarande än den genomsnittlige besökaren av en föreläsning om nobelpristagare i kemi. Efter passet frågade min tränare vad det var med mig, om det hade hänt något eller så. ”Nä, jag är bara potentiellt väldigt lycklig” var allt jag förtäljde honom innan jag bokstavligen svävade därifrån.

Utanför lokalerna tog jag min telefon och skickade iväg mitt samtal till Mia för att se var hon var. Det hördes väldigt dåligt när hon svarade på grund av mycket stök i bakgrunden, men jag lyckades åtminstone höra vart hon var. Då det inte var över gångavstånd så tog jag min ryggsäck över axlarna och skuttade iväg. Under färden, som bara varade i 16 minuter, hann jag ha följande tankegång:

Här går jag, på gatan, och kan knappt vänta på att plocka upp henne till vår allra första date.
Är det lugnt om jag håller hennes hand?
Är det fel om jag tycker det är lamt att dansa?
Kommer hon att gilla mitt löjliga hår?
Skulle hon gissa på att jag inte ens visste vad jag ska ha på mig?
Jag är för orolig över vad hon tänker. Hon gör mig så nervös så jag inte kan äta.
När hon ler smälter jag från insidan, jag är inte värdig en enda minut av hennes tid.
Jag önskar mest att det var bara hon och jag, jag kommer att vara avundsjuk på alla andra där inne.

Längre än så kom jag inte, för jag var framme. Men jag hann inte ens betala inträdesavgiften innan hon hade fått syn på mig och gick ut och mötte mig med en värm kram. Jag var totalt torsk och knäna var så svaga så jag förmodligen hade kunnat dra nytta av en protes eller två.
Hon viskade till mig att vi skulle gå därifrån, för hon trivdes ändå inte där. Detta hände ju bara inte, sådant här görs bara i folks fantasier. Men eftersom det ändå inte hände tänkte jag att jag lika väl kunde spela med och följde henne därifrån.

Tyvärr så är jag lika dålig på att fantisera på vad jag bör säga som jag är på att verkligen säga det, så det blev en väldigt tyst följeslagning från min sida. Detta var ingenting som hindrade henne däremot, hon pratade på som bara den och berättade utförligt om hur kvällen framskridit såhär långt och hennes tankar både om TV-serier och om aktuella sporthändelser.
Jag bara skrattade, vänligt, åt henne när jag lyssnade på allt hon hade att säga.
Hon log ett av de där livsfarliga leendena igen och frågade vad jag skrattade åt.
”Nej, inget, det är bara det att du gör mig för glad för att göra annat än att just skratta”
”Åh, tack” sa hon och leendet blev om möjligt ännu större ”men gör jag verkligen inget mer med dig?”. ”Hm, vad skulle det kunna vara menar du?” ”Ja, typ sugen på det här…”
Mer sades inte, vi såg på varandra i vad som kändes som en och en halv evighet medan hon oändligt långsamt kom närmre och närmre mot mig tills läpparna till slut nuddade vid mina.

Då detta, i sannolikheten namn, synnerligen inte var i verkligheten så var det bara att besvara kyssen, så gott det nu går när man är paralyserad ända in i själen och dropkickad i hjärtat.



Dold text: [blush][blush][blush]
He was running from me, trying to escape although he could not. Every exit was closed and out of reach for him.
- ”You look so adorable! Are you hungry honey?”
He didn’t answer. He just stood there, shaking and looking up at me with his big brown eyes. He hated me; I felt it in his eyes. He hated me and he was afraid of me. I’ve had many just like him. They’re all just scared and full of hatred. It doesn’t matter if I get one with blue eyes or one with brown eyes, a black or a white one. They’re all the same. Now I’ll go away from him for a while, and he will calm himself down. The new ones are always so nervous.

I remember having one with blue eyes. He was very small and delicate. But he barely ate anything the first two days. I got really worried, because the other ones started eating in only twelve hours or so. But then I guess he changed his mind, because after that he ate everything I gave him. That was the fun part, the feeding. I couldn’t take my eyes of him when he ate all the carrots I gave him. Every morning when I came to give him breakfast, he said good morning in his own little way. And every evening we spent together he’d let me watch him dine. He ate everything, and I just couldn’t stop myself from giving him what he wanted. What happened was never my intention. One day when I went to give him breakfast he didn’t get up. His fat little body just lie there on the floor, lifeless.

But now I know, I know that you shouldn’t give your little beasties what ever they ask for. I’m a big girl; I know how to take care of a hamster. Mom told me that I know.

I will go back now, and I won’t feed this one.

-----------------------------------------
Inspirerad av en novell jag läste för ett bra tag sen = kommer inte ihåg namnet på den. Fast jag tvistade den efter eget behag :) Jag tänkte att jag var karaktären... Fast ändå inte. Det var ganska konstigt. De som läst detta stycke har bara kollat på mig som om jag vore dum i huvudet och sen sagt att de behöver duscha. Så döm mig inte! Dessutom är den skriven på ganska enkel engelska för att det just är ett barn det handlar om (och jag är rätt kass på att skriva på engelska [blush] ). Söker du något mer avancerat får du leta någon annan stans :)

Anyhow, enjoy!