Forumet - Inställning till psykologer

Inställning till psykologer

854 1 38
Något som jag alltid retat mig på är vissa människors inställning till psykologer, vilket ofta är sämre hos personer som mår dåligt och faktiskt är i behov av professionell hjälp, har jag märkt.

"Jag vill inte gå till nån jävla psykolog, jag får fan ut mer av att prata med en skokartong."

Såna ramsor har jag hört mycket av. Men de flesta psykologer har väl antagligen valt yrket för att de har ett intresse av att hjälpa människor, och har blivit utbildad på bästa möjliga sätt för att förstå hur vi fungerar.

Jag gick själv till kurator i högstadiet för en tid, inte för några större problem, men jag tyckte det var jätteskönt att ha en vuxen att prata med, som visste vad hon pratade om, och kunde vägleda mig genom mina bekymmer [smile]

Jag tror inte problemet ligger i att psykologer är "dåliga" eller "onödiga", utan att den person som mår riktigt dåligt är så djupt intrasslad i träsket att han/hon inte lyssnar eller tar till sig de råd som psykologen ifråga har att ge [smile]

Spana också in:

Jungman Jansson:

Jag tror att många psykologer är folk som bara var för lata för att bli något bättre och därför har en hög grad av inkompetens.


Jo, men utbildningen till psykolog är väl på 4-6 år? Något sånt? Det är väl ett ganska ihärdigt och krävande jobb, dock grymt bra betalt. Så jag tror inte man väljer att bli psykolog om man är lathund [smile]

Men ett annat argument som många har: "Jag behöver stöd från mina vanliga vänner, inte från nån jävla psykolog".

Absolut - är du exempelvis deprimerad så se till att du har Äter, Sover, Rör dig/tränar, det gör enorm skillnad i hur man mår.

Sedan kan det ju vara brist på andra behov, som de allra flesta människor behöver: Vänner, Familj, Umgänge, Kärlek, Pengar, Sex, Fritidssysslor osv.

Ser man till att tillfredsställa dessa behov först anser jag att man är redo att ta itu med de verkliga problemen - varför man mår dåligt [smile]
elverpigen:

tillfredsställer man alla behov mår man inte dåligt


Typ det jag menar, och då tror jag att en psykolog är väldigt bra på vägleda en hur man tillfredsställer de behoven [smile] (ex. vad man själv kan göra för att rätta till något i familjen)

Till skillnad från de vänner som säger "Jag finns här för dig, gumman! Hoppar du hoppar jag!"

Och: "Absolut, han är en jävla idiot! Han borde inte få finnas. Jag lovar, får jag se honom så kommer jag inte vara lugn"

Känns inte som att den typen av stöd från en vän löser några problem [smile] Så återigen varför den negativa inställningen mot psykologer, när man tar det här i beräkning?
CosaNostra:

Känns inte som att den typen av stöd från en vän löser några problem [smile] Så återigen varför den negativa inställningen mot psykologer, när man tar det här i beräkning?


för att vår kultur överlag förespråkar att dölja sina problem, att vara som en undulat som inte visar att den mår dålgit förrän den dött. Det är "fult" att ha problem och går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem. Hellre går man runt och försöker tiga ihjäl saker, än att faktiskt ta tag i dem. Typisk svensk mentalitet.
elverpigen:

går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem


Det köper jag! Och det kan ju även vara en negativ grej att välja att gå till psykolog med relativt lätta problem just av den anledningen - att man på något sätt "bekräftar" problemen för sig själv, och då får det att kännas ännu värre "nu när jag till och med går till psykolog".

Men man får ju även ta i sin beräkning att det alltid finns någon som har det mycket värre [smile] Finns ju dom som är helt förtappade och kommer direkt från akutmottagningen efter att ha svalt glas, exempelvis. Då är man nog en bra bit ifrån räddningen [shake]

Livet är svårt - men livet är alltid lättare än vad man tror hur svårt det än blir!
- Me
elverpigen:

tillfredsställer man alla behov mår man inte dåligt


Så behöver det definitivt inte vara. Depressioner och ångest kan bero på känslor man har som man inte blir av med och ovanor i sitt tänkande och då behöver man hjälp av någon utomstående professionell som förstår sig på problemet. KBT är då ett bra sätt att lära sig hantera sina tankar och framförallt förstå dem. Det har ingenting med behov att göra. En deprimerad person blir inte glad för att hen är mätt/pigg/ren.
elverpigen:

Det är "fult" att ha problem och går man till psykolog erkänner man för sig själv och alla andra att man faktiskt har problem. Hellre går man runt och försöker tiga ihjäl saker, än att faktiskt ta tag i dem.


Det där tror jag också på. Speciellt för män i vår kultur, som uppfostras till att härda ut och bara ignorera sina känslor. Kvinnor låts ju oftare gråta, prata och allmänt bara visa sina känslor.
CosaNostra:

utan att den person som mår riktigt dåligt är så djupt intrasslad i träsket att han/hon inte lyssnar eller tar till sig de råd som psykologen ifråga har att ge


Ingen av psykologerna jag gick till som ung gav några slags råd eller så. De frågade frågor, jag svarade, de antecknade.
framtidskon:

Ingen av psykologerna jag gick till som ung gav några slags råd eller så. De frågade frågor, jag svarade, de antecknade.


Det kanske beror på vilken sorts terapi man går i. Vissa behöver kanske bara prata av sig och andra behöver hjälp med sina tankar. Själv gick jag i KBT. Jag fick alltid prata om något allmänt bara jag tänkt på på sista tiden och sedan hjälpte psykologen mig att förstå mig på mina tankar och samtidigt ge råd hur man ska kunna kontrollera dem. Vad gick du för terapi?
Den enda gången jag blivit övertalad att prata med en psykiatriker så var hon typ ett totalt retard och skrämmande inkompetent för att vara "överläkare". Så jag ljög om att jag mådde bra och gick hem :)

dessutom så skickade de sedan en faktura på typ 370 spänn utan att ens informera mig om det innan[mad]
Jag tycker det är tvärtom. Jag tycker de förvrider det man säger och försöker få det till att handla om saker de gillar att prata om, tex panikångest och depression.
Och om man testat deras råd 100 gånger, men det inte funkar, så är det såklart fel på en själv, kanske inte det att rådet inte passade det aktuella problemet.

Sen är det en sak att läsa om terorier i böcker och en annan sak att praktisera dem. Tex, kan de säga Det är okej att få ångest. Men om man väl får en ångestattack framför dem, då bara O maj gad vad ska jag göra och blir jättenervös, känns inte stabilt, att vara rädd för känslor, när det är det man ska jobba med.