Forumet - Jävla skitliv

Jävla skitliv

1443 0 33
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Allt är bara skit i mitt liv känns det som. Har skrivit en annan tråd för längesen om när jag blev våldtagen och fick ångestattacker efter det. Dom vägrar försvinna och jag mår så jävla skit över det.
Trodde att jag hade träffat en så underbar kille som jag bara kunde men där tog man så jävla fel. Jag trodde att jag hade varit på botten men nu är jag kilometervis längre ner.

Han har såna otroliga aggressionsproblem och klarar inte av att diskutera nånting. Varje gång han blir full beter han sig som en idiot och blir extremt arg och han har slagit mig flera gånger. Varje gång vi pratar om det efteråt har han en "anledning" till varför han blev så arg och det handlar såklart om nånting jag har gjort. Jag vet så väl att jag egentligen inte har gjort nånting fel men jag tänker alltid att "ja det var mitt fel att han blev arg och slog mig, jag var värd det" och så fortsätter det varje gång. Jag lär mig aldrig.

Jag vet att jag inte borde vara tillsammans med honom längre, jag VILL göra slut. Egentligen. Men jag har blivit så jävla beroende av honom att det bara inte går. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har försökt prata med honom hundra gånger om hur dåligt han får mig att må och varje gång blir han jätteledsen och ångrar allting han har gjort. Och jag ger honom nya chanser hela tiden men han sabbar det varje gång. Och då får han en ny chans.

Jag är en sån jävla mes. Förstår mig inte på mig själv. Men jag mår redan så dåligt och har ingen självkänsla över huvudtaget. Undrar bara varför jag ens lever, jag fattar inte.

Vet inte vad jag vill få ut av den här skiten, men nån kan ju skriva om ni har nåt tips på hur fan jag ska göra med min idiot till pojkvän. (vet att ni kommer skriva, det är ju bara att göra slut).
Eller så kan väl nån bara skriva lite så jag har nånting att göra den här kvällen när idioten är ute och super.

Tacktack sötnosar

Spana också in:

Åh gud så fint skrivet. Så känslosamt, dock ej sådana glädjesprudlande. Det griper tag i mig och får mig att vilja lida med dig.

Men du nämner det själv, att du vill lämna honom. Men det är givetvis inte "bara". Men vad jag främst skulle rekommendera är att du bryter kontakt till denna kille anpassat så att du känner dig god till mods. Sedan är alla former av stöd oerhört hjälpsamma, ta hjälp av dem nära dig, sådana du litar på, vänner som familj. Sådana du kan luta mot tills du återfått balansen och kan stå på dina fötter.

Möjligen inte det bästa av kompromiss. Då det är svårt att sätta sig direkt in i den nuvarande situationen och hur du önskar att det skall gå.

Sköt om dig.
Håller med ovanstående. Sök dig till människor som gör dig stark och får dig att känna att du kan stå på två ben istället för människor så som din pojkvän, som bryter ner dig. Jag förstår att det måste vara jättesvårt men i slutändan kommer det vara du som måste ta detta steg. Dina vänner kan bara finnas där som stöd för dig medan du rör dig bort från din pojkvän. Så vida du inte polisanmäler honom och lagen blandas in, vilket jag personligen tycker att du borde göra. Ingen har rätten att ge sig på dig på något sätt. Inte ens din pojkvän.

Går du till någon psykolog som kan ge dig stöd?
Victor Ahlén:

Sedan är alla former av stöd oerhört hjälpsamma, ta hjälp av dem nära dig, sådana du litar på, vänner som familj. Sådana du kan luta mot tills du återfått balansen och kan stå på dina fötter.


Har en vän som står mig väldigt nära och har gjort det i många år och hon försöker peppa mig till att jag ska gå min egen väg och hon hjälper mig verkligen. Men jag är en sån person som är väldigt instängd i mig själv, jag umgås inte mycket med vänner. Har fått en liten rädsla för att vara bland mycket folk pga min panikångest. Men jag mår minst lika dåligt av att vara ensam.

Därför det är så svårt att lämna honom. Trots att jag kan vara rädd för honom (kan inte berätta eller prata om saker med honom för jag är rädd att han ska bli arg), så vet han allt om mig och jag känner mig på nåt sätt ändå trygg.

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag helt plötsligt blev ensam. Kan se mig själv ligga i min säng inne på mitt rum och bara gråta och gråta tills typ hjärtat ramlar ut eller nåt. Men tiden läker ju alla sår.... Och jag skulle nog må bättre till slut.

katamari:

Så vida du inte polisanmäler honom och lagen blandas in, vilket jag personligen tycker att du borde göra.


Har en annan vän som tycker likadant. Men jag älskar honom för mycket för det. Och jag vet att jag är dum när jag säger det men så mycket fel tycker jag nästan inte att han har gjort. Eller jo det gör jag väl. Men fan, det är så jävla svårt.
jenkannn:

Och jag vet att jag är dum när jag säger det


Sluta, du är inte alls dum för att du gör så. Jag kan tänka mig att det traumat du måste ha gått igenom har gett dig en väldigt deprimerad syn på livet och på dig själv. Det är inte ditt fel att det är så! Och bara så du vet (sett ifrån en persons ögon som förmodligen inte är lika påverkad av omständigheterna i situationen som du) så har din pojkvän gjort mer än nog mot dig. Man slår inte dem man älskar.

jenkannn:

Har pratat med en förut om min ångest men jag har jättesvårt för att öppna upp mig för främlingar.. Men jag vill.


Det förstår jag, verkligen. Har gått igenom episoder i mitt liv då jag förmodligen hade behövt hjälp men lät bli av samma anledning. Så jag kan absolut relatera till det.

Försök hitta en psykolog som du känner personkemi med. Det är ju absolut A och O. Jag tror att en psykolog som du passar med kan hjälpa dig att hitta rätt inom dig själv och att bearbeta de känslorna du har.
katamari:

traumat du måste ha gått igenom har gett dig en väldigt deprimerad syn på livet och på dig själv.


Det gjorde det verkligen. Och i början fanns min pojkvän som en räddande ängel för mig när jag hade det tufft. Men nu gör han allting bara värre. Letar varje dag efter min anledning att leva och månader har gått och jag hittar ingenting.

katamari:

Försök hitta en psykolog som du känner personkemi med. Det är ju absolut A och O.


Ja, det vill jag! Men jag bor i en liten skithåla. Just här har vi antagligen ingen psykolog och i grannstaden där jag har varit kändes det inte alls bra.
Vill flytta när jag går ut skolan nästa sommar och få en ny start på livet. Utan min pojkvän förstås. Men det känns som att vägen dit är så fruktansvärt lång.

[love]
jenkannn:

Letar varje dag efter min anledning att leva och månader har gått och jag hittar ingenting.


Jag förstår att det måste kännas helt hopplöst. Men vill du bli glad en dag? Kan inte det vara anledning nog att fortsätta kämpa?

jenkannn:

Vill flytta när jag går ut skolan nästa sommar och få en ny start på livet. Utan min pojkvän förstås. Men det känns som att vägen dit är så fruktansvärt lång.

[love]


Förstår att det blir svårt med psykhjälp om psykologgalleriet är så pass begränsat. Du, vänta inte tills dess med att göra dig av med din pojkvän (du vill ju uppenbarligen inte vara med honom). Gör saker för din egen skull, för att du ska må bra.
förstår du att du verkligen gillar denna kille och yadayada men du ska aldrig låta någon trampa över dig bara oavsett hur mycket personen betyder för dig. tror dessvärre att denna snubbe har tagit det för givet att du alltid ska förlåta honom trots att han beter sig som en idiot.
hur gamla är ni och hur länge har ni varit tillsammans? har hört om liknande situationer då tjejen fått tagit stryk när killen varit alkoholpåverkad och tjejen gång efter gång förlåtit honom för att hon tyckte om honom så mycket och trodde att killen skulle ändras. gjorde han det? nix, tjejen däremot förlorade allt - självkänsla, synen, vännerna lämnade henne för att hon vägrade lämna honom och de kunde tydligen inte "se på" när han behandlade henne så. finns många kvinnor som lever i liknand förhållanden än idag och ja, det enda jag kan säga dig är att ta dig ur det och alla liknande förhållanden så fort som möjligt för det blir bara värre. begår en person samma misstag om och om och om och om igen visar det bara att den inte kan ändras.

kolla på några dokumentärer så kanske du inser att du inte vill sluta i den sits en del har hamnat i och därför lär det vara lättare för dig att dra dig ur.

ge honom en allra sista chans om du känner att du verkligen inte kan lämna honom nu. Bestäm dig för en smäll till eller utsklällning eller vad det är nu snubben håller på med - ja då lämnar du honom, föralltid. om du verkligen gillar honom så kan du säga att dom bestämt dig för din egen skull att om du får en smäll till så är det slut, finito - föralltid. Då har du gett honom en otroligt stor chans och det är upp till honom därefter. Ifall han tappar sig ja, synd för honom. Och snälla för guds skull, lyssna inte på hans cry-baby-ursäkter om att han mår så dåligt över det. det är uppenbarligen bullshit, han har dig lindat runt hans lillfinger liksom...
katamari:

Men vill du bli glad en dag? Kan inte det vara anledning nog att fortsätta kämpa?


Jo, det är det enda jag vill. Men det känns som att jag inte kan nå dit. Har gått så många år nu med en massa problem och jag har inte varit "riktigt" glad på hur länge som helst, minns inte ens hur det känns. Då jag är som mest glad är de få bra stunderna med min pojkvän, när han inte är arg och vi inte bråkar. Är väl därför det är så svårt att lämna honom också, då försvinner den lilla glada delen från mig också..

katamari:

vänta inte tills dess med att göra dig av med din pojkvän


Nej, jag vet. Jag har tänkt på det väldigt länge nu. Vi har varit tillsammans i snart två år och det var efter kanske 7-8 månader som han började bli såhär. Och det har bara blivit värre och värre och jag känner mig mer och mer värdelös.
Men jag vet inte hur jag ska göra. Så svårt att ta tag i det och verkligen lämna honom.
cassaaandra00:

tror dessvärre att denna snubbe har tagit det för givet att du alltid ska förlåta honom trots att han beter sig som en idiot.


cassaaandra00:

trodde att killen skulle ändras. gjorde han det? nix, tjejen däremot förlorade allt - självkänsla, synen, vännerna lämnade henne för att hon vägrade lämna honom och de kunde tydligen inte "se på" när han behandlade henne så.


cassaaandra00:

det är uppenbarligen bullshit, han har dig lindat runt hans lillfinger liksom...


Allt det där stämmer in så jävla bra. Det är precis SÅ. Jag är 18, snart 19 och han fyller snart 23. Jag har sagt till honom att han tar mig för givet hela tiden men det tycker han ju inte själv såklart. Det är så svårt, för just när han är full och/eller aggressiv så hatar jag honom mer än allt annat. Och vi har "gjort slut" hundratals gånger. Men jag tycker så mycket om honom när han är på sitt bra humör. Så då förlåter jag honom och vi har det bra en stund tills det blir likadant igen..

Blivande_japan:

om inte annat tror du troligtvis att du är mer beroende av honom än vad du är.
jag tror att du också vet att det inte finns något annat du kan göra är att göra slut med honom.


Jag är ju egentligen inte beroende av honom. Alltså, det är bara så det känns. Han är liksom allt jag har, i princip. [sad]
jenkannn:

Är väl därför det är så svårt att lämna honom också, då försvinner den lilla glada delen från mig också..


Jag förstår absolut hur situationen ser hopplös ut ifrån ditt perspektiv. Men jag tror att du kan må bra en dag faktiskt. Även om du behöver hjälp. De här första stegen måste komma ifrån dig. Du måste göra dig av med den här killen och du måste uppsöka psykhjälp. Jag tror annars att det blir väldigt tungt att försöka klara det själv. Om du inte känner att du orkar ta de här första stegen själv så kanske du har vänner och familj som kan stötta dig?

jenkannn:

Så svårt att ta tag i det och verkligen lämna honom.


Han dödar ju dig inombords. Ingen får göra så mot dig. Om du en dag vill må bra tror jag att du måste klänga kvar vid livet med tänder och klor, åtminstone just nu. Och just nu innebär det precis det vi snackat om hittills:

1. Lämna den här killen.
2. Skaffa hjälp.
katamari:

1. Lämna den här killen.
2. Skaffa hjälp.


Det är så det är, och det vet jag ju. Mina vänner har sagt till mig att de ser mig sjunka som person. Förr var jag liksom en stark person. Trots att jag mådde så fruktansvärt dåligt efter våldtäkten så klarade jag av att leva och även om jag inte har tagit mig igenom det helt så mådde jag inte dåligt hela tiden utan just när jag tänkte på det.
Nu när jag inte tänker på våldtäkten och allt det har fört med sig så tänker jag på all skit jag har fått från min pojkvän så jag tänker alltid på nånting dåligt. Känner mig mindre än en myra. Jag vill så gärna skaffa hjälp men jag vet inte hur och vart. [sad]

Blivande_japan:

Då kanske du kan hitta någon som faktiskt är bra.


Var tillsammans med en kille innan och jag sitter och undrar hur jag kunde vara så dum som släppte taget om honom. Han önskade inget hellre än att vara med mig men jag struntade i honom och träffade den här idioten istället. Hela mitt liv är ett misstag [shake]
jenkannn:

Var tillsammans med en kille innan och jag sitter och undrar hur jag kunde vara så dum som släppte taget om honom. Han önskade inget hellre än att vara med mig men jag struntade i honom och träffade den här idioten istället. Hela mitt liv är ett misstag [shake]


om man inte är kär så är man inte, inte så mycket att göra åt det. det tjänar dock ingenting till att hålla sig kvar vid idioter som bara gör en illa