Forumet - jag är inte mig själv

jag är inte mig själv

149 0 10
Min relation till mig själv är åt helvete. Jag är liksom inte mig själv längre och jag gillar inte det här jag blivit. Är bara så jävla ensam vilket leder till att jag gör saker som fuckar till allting. Jag kan inte lyssna på mig själv längre för jag har ingenting att säga. Vet inte vad jag tycker eller tänker om någonting längre. Det känns som om jag inte längre kan känna eller tycka någonting.

Orkar inte längre, jag förstör allt jag tar mig för. Nu senaste förstörde jag vänskapen till en killkompis pga ett sånt jävla onödigt infall.

Förlåt för en ryckig text men jag behöver någon som säger åt mig vad fan ska jag ta mig till?

Spana också in:

theperfectgirl:

på vilket sätt? Och hur tog du dig ur din situation eller fixade det sig av sig själv?


Hittade mig själv till slut kan man väl säga, och det goda från det dåliga är att man vet vägen tillbaka till sig "själv" om man tappar bort sig. Man får en helt annan säkerhet i sig själv.

Önskar jag kunde ge dig tips om hur jag lyckades, men tror inte det funkar så. Min väg är inte detsamma som din, det är ingen annan än du som kan hitta den!

Ursäkta för att jag skriver som en mystisk poet eller något liknande, men jag är inte så sugen att skriva hela min historia öppet i ett forum. Jag tror du förstår endå :)
theperfectgirl:

Förlåt för en ryckig text men jag behöver någon som säger åt mig vad fan ska jag ta mig till?


Du ska ta det lugnt.

Genom livet drabbas man av vissa kriser som ofta leder till en viss jagutplåning. Man förstår inte sin plats i världen, man ser inte någon mening, man förstår inte vem man är och längtar kanske till att bli någon annan, någon annanstans. Man passar inte, varken med sitt jag eller med sin situation.

Det är jobbigt att känna sig ensam. Det är jobbigt att känna att man misslyckas. Livet är jobbigt ibland.
Men det är normalt, och det är onormalt att aldrig ha motgångar. Det är övergående, och det leder i de flesta till att man utvecklas. Man kan inte stå på en alltför trygg grund hela livet, då ser man aldrig till att hitta en bättre sådan. Då stagnerar man, intellektuellt som emotionellt.

Men det finns självklart gränser. Den dagen du ger upp, så bör du känna dig oroad över dig själv, och söka stöd om du inte kan få hoppet tillbaka på egen hand.
Livet är samtidigt ganska enkelt: Så länge du inte ger upp hoppet, så fixar det sig.