Forumet - Jag är så jävla asbra.

Jag är så jävla asbra.

408 0 28
Hur många älskar sig själva egentligen? Jag tycker att det verkar som en majoritet snarare tenderar till att hata sig själv! Jag förstår inte grejen.

Allt fler självhjälpsprogram (här kan man räkna in så väl dr phil som veckorevyn) handlar om att vi ska börja älska oss själva. Vi ska påminna oss om allt bra vi gör, vi konstaterar att man inte kan (kan!) "älska någon annan innan man lärt sig älska sig själv" som om detta skulle vara kärnan i många människors problem. De mår dåligt, de har en dålig relation, de är trötta på livet - lär dig älska dig själv så löser det sig!
Självklart hänger detta samman med en attityd i vår kultur. Var lycklig med vem du är, var du än är, hur du än bör må - må bra! Då löser det sig.
Det hela är dessutom mycket motsägelsefullt, då de/det som uppmanar till detta samtidigt hela tiden eftersträvar en lite bättre människa. Man ska bli lite bättre, genom att vara nöjd med vem man är. Lite mer harmonisk, lite mer empatisk, lite mer.. älskad?


Samtidigt känns det som om många också uttrycker självförakt ganska ofta. Jag är så dum, jag är så fumlig, jag klarar ingenting, min näsa är sne. Man mäter sig själv i andras ögon och konstaterar att man inte duger. Det konstiga är att det är mycket socialt accepterat när det är så destruktivt.
Var kommer detta ifrån? Har självhatet blivit större eller har det bara fått mer utrymme? Har människan alltid varit lika självhatisk som nu? Har det blivit större på grund av sitt allt större utrymme i den median många konsumerar?
Hur botar vi självhatet?


Diskutera.
Jag är rätt säker i mig själv och himla nöjd med vem jag är. I och med det är det ofta just självföraktet jag uttrycker på internet, eftersom det avviker från normen av mitt eget beteende, typ. Eller alltså, jag är rätt dålig på att ta itu med grejer på en gång, har motivationsbrist ibland osv, klagar för klagandets skull lite när jag tokgillar mig själv egentligen.

Sedan är det väl så att många kids these days har en himla massa press på sig själva, då är det enkelt att vrida det emot sig själv och ge utlopp för det på internet antingen pga att få ventilera eller i något sorts bekräftelsesökande för att dämpa känslorna.

Vill man dra det ett steg längre så lever vi väl i en kultur som eftersträvar just att aldrig vara nöjd med sig själv. Du kan alltid vara vackrare (genom dessa produkter), du kan alltid vara coolare (genom dessa produkter), du ska alltid visa upp din coolaste och mest sociala sida (facebook m.m.) och så vidare. Lämnar dock det inlägget åt internet. [wink]

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -


Nachac:

Människor som sticker ut och råkar ha lite självförtroende och och egenkärlek sanktioneras, till följd av jantelagen och vikten av att passa in i den gråa massa.


Äh, struntprat. Det är skillnad på att vara trygg i sig själv och ha självförtroende och att vara en douchebag som ingen gillar.

Spana också in:

Dan_the_ironman:

Det där med att älska sig själv funkar inte, jag kommer alltid se mig själv som värdelös för jag är den enda människa jag vet alla sidor på. Man har inget att jämföra med.


Du tror inte en bidragande orsak till problemet kan vara att man just har för mycket att jämföra med?

Varför existerar det en så stark trend som genomsyrar mycket media som vi väljer att konsumera, som säger att vi ska älska oss själva?
Är det på grund av behovet, har man uppmärksammat ett problem som BÖR uppmärksammas?
Är självhatet i sig som fenomen helt frånskilt detta, och det som älska-dig-själv-trenden egentligen uttrycker är bara en del av den allmäna "må bra, så löser det sig"-trenden? Finns det inget samband?
Det känns som om människor aldrig längtat så mycket efter att vara nöjda med sina liv som idag och tar till en massa hjälpmedel för att nå en tillfredsställelse med sig själva, att lära sig att älska sig. Självhjälpsprogram-trenden. Eller är det fel observerat?
framtidstron är död:

"älska någon annan innan man lärt sig älska sig själv"


Jag tycker att detta i mångt och mycket stämmer, men att det handlar mer om självinsikt och acceptans inför resultatet. Ofta ser det ut som att folk tolkar detta som en ursäkt att inte se sina brister och därmed inte heller göra något åt dem. När de senare måste konfrontera dessa brister vet de inte hur de ska hanteras och mår därför dåligt.
Personligen strävar jag alltid efter självutveckling och därför håller jag med om att:
framtidstron är död:

Det hela är dessutom mycket motsägelsefullt, då de/det som uppmanar till detta samtidigt hela tiden eftersträvar en lite bättre människa


då metoden du tagit upp för diskussion gör just självutveckling så mycket svårare.

Nachac:

Människor som sticker ut och råkar ha lite självförtroende och och egenkärlek sanktioneras


[Hur menar du? Om man sticker ut är man ju ej en del av den grå massan? Eller menar du att det är en naturlig motreaktion?]

Edit: Tolkade ordet sanktioneras med annan innebörd. Säger istället:
Att egenkärlek utan självinsikt bara är hemskt.
Nachac:

Hänger inte med hur det var en invändning.


respons:

Menar att man de som känner sig sanktionerade på grund av sin självsäkerhet ofta är douchebags och bara är inkapabla att klandra sig själva.


Jag skulle nog säga detsamma. Jag upplever inte alls att man inte får sticka ut med att ha ovanligt bra självtillit och självkänsla. Däremot får man inte gå runt och berätta att man är bättre än andra eller tycka man har mer rätt att finnas till/uttala sig/ge sig själv särskilda rättigheter osv på grund av det. Det är då man blir en douchebag. Det angränsar då till elitism vilket jag ser som antingen kompensation eller bristande empatisk förmåga :)
framtidstron är död:

Varför existerar det en så stark trend som genomsyrar mycket media som vi väljer att konsumera, som säger att vi ska älska oss själva?


Jag hatar mig inte för att jag inte har silkeslent hår eller den snyggaste stilen eller den vackraste hyn. Jag hatar mig själv för allt innom mig som jag inte hittar någon annan stans. Jag menar inte att jag är speciell men jag kommer aldrig få se de sidorna i andra människor.
Dan_the_ironman:

Jag hatar mig inte för att jag inte har silkeslent hår eller den snyggaste stilen eller den vackraste hyn.


framtidstron är död:

Det känns som om människor aldrig längtat så mycket efter att vara nöjda med sina liv som idag och tar till en massa hjälpmedel för att nå en tillfredsställelse med sig själva, att lära sig att älska sig. Självhjälpsprogram-trenden. Eller är det fel observerat?


Det är denna jag främst syftar på. Varifrån kommer denna trend ifrån, hjälper den självhatet och vilken funktion fyller den idag om det INTE är för att bota ett växande självhat?
Hur påverkar de ideal du beskriver självhatet?
Varför är självhat naturligt och någonting människan alltid haft (som jag tror att du menar), och var kommer det ifrån?
Jag uppfostrades i princip till att hata mig själv (blev fullständigt överöst med destruktiva självinsikter) och har därför väldigt svårt för att se mig själv som "bra", även när jag faktiskt tycker att jag är det. De gånger jag känner mig duktig tolkar jag det som att självinsikten kommit i kläm - eller nå't.

Men jag har börjat bättra mig på sistone (insikten att jag inte behöver leva för andra, eller genom andra, har gjort mig gott).
framtidstron är död:

Hur påverkar de ideal du beskriver självhatet? Varför är självhat naturligt och någonting människan alltid haft (som jag tror att du menar), och var kommer det ifrån?


Jag vet inte hur de idealen påverkar, men jag tror många jagar det som inte kan uppnås. Om någon tycket att den har små bröst och fixar detta lär denne bara hitta nya fel.

Men jag bryr mig inte om sådant, jag tror självhatet finns innom oss.
Vi känner oss själva ut och in, och om man är något sånär på jorden vet man om sina brister.

Jag visste om alla mina brister i att fungera i en klass och med vänner, jag ändrade mig och var nöjd med mig själv. Men samtidigt så vet man alltid att man har mer att förändra, och varje sådan process tar tid att passera.
Dan_the_ironman:

Men samtidigt så vet man alltid att man har mer att förändra, och varje sådan process tar tid att passera.


Så du menar att människan så länge hon varit människa tänkt så här? Annars, när började det, och hur?
Jag tycker inte den förklaringen är riktigt tillfredsställande. Den är väldigt abstrakt och det känns som det är ett litet argument utan större substans för att beskriva "därför hatar människan sig själv".
framtidstron är död:

Jag är så dum, jag är så fumlig, jag klarar ingenting, min näsa är sne. Man mäter sig själv i andras ögon och konstaterar att man inte duger.


Det kan ju också vara för att slippa "andras press" på sig själv.
Säger jag att jag är sämst på att sparka boll så är det ingen som väntar sig någonting av mig när det är dags för match.
Säger jag att jag är lite korkad och fjär, så är det ingen som förväntar sig att jag ska ta ansvar.

framtidstron är död:

Har människan alltid varit lika självhatisk som nu?


Jag tror att det följer med att vi blir allt mer självupptagna. Man ska synas överallt, vara någonting överallt. Speciellt på nätet.
Det finns bloggar, det finns twitter och tv hit och dit. Man exponerar sig själv och sin vardag och man ser andras "perfekta" liv (vilket egentligen är lika falskt som det man själv hostar upp i sin blogg, eller vad det nu är).
Klart att det sätter press om man har mer att jämföra med.

respons:

Äh, struntprat. Det är skillnad på att vara trygg i sig själv och ha självförtroende och att vara en douchebag som ingen gillar.


[bigsmile]
antrax:

Jag tror att det följer med att vi blir allt mer självupptagna. Man ska synas överallt, vara någonting överallt. Speciellt på nätet.


Det är sant. Det finns en väldigt självcentrering eller vad man nu ska kalla det, som följer med just den typ av media vi använder och konsumerar idag. Vi har till stor del gått från att vara enbart konsumenter till både det och producenter. Det vi konsumerar fokuserar dessutom till mycket större del hur andra människor lever, än vad det gjorde för en tid sedan.
Detta måste ju göra att vårt självförtroende hamnar i en mer utsatt situation? Om vi duger eller inte?