Forumet - jag förstår inte.

jag förstår inte.

123 0 13
Förlåt för en lång text. Har haft ångest i flera dagar nu och behöver skriva av mig och behöver era svar. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag borde ju vara vuxen nu.

När jag var 11 ringde en man till mig och ställde väldigt ingående frågor om sex. Jag tyckte att det var väldigt obehagligt och jobbigt. Men ändå svarade jag honom av någon konstig anledning. Väldigt dumt.

Denna mannen hotade även mig indirekt under samtalets gång. Han påpekade att han visste allt om min familj, visste vilken skola jag gick på och vilken väg jag gick när jag skulle till skolan. Mina föräldrar var bara iväg för att handla mat, de var borta i 10 minuter. Han ringde precis efter att de gått och var tvungen att snabbt lägga på sekunderna innan de kom hem igen. Jag trodde att han var i närheten och såg på oss.

Trots min rädsla berättade jag direkt för mamma, men det var skyddat nummer, så vi kunde inte göra mycket. Jag kommer inte själv ihåg det, men enligt mamma var jag mycket upprörd i månader efteråt. Frågade konstiga frågor om döden och så..

ungefär ett halvår senare ringde polisen mamma. En annan flicka hade varit med om samma sak och nu skulle det bli rättegång då mannen hade ringt runt 100 barn.

När jag hörde detta blev jag både lättad och rädd. Lättad över att det inte bara var jag, lättad över att hoten inte kunde vara sanna. Han kan ju inte förfölja 100 barn? Men jag blev rädd över att träffa honom. Att få se hur han såg ut.

rättegångarna höll på under 8an och 9an. Han överklagade ju såklart så allt drogs ut. Jag fick några vänner under rättegångarna. Flickor som varit med om samma sak. Men ingen av oss orkade träffas efter rättegångarna då det mest var jobbigt. Jag har ingen kontakt med någon av dem längre.

mitt problem är att nu, snart 10 år senare, har jag fortfarande problem att sova. Jag är fortfarande extremt rädd för mörker. Jag är fortfarande rädd för att vara ensam. 20 år gammal.

Vad är det som är fel på mig? Det är så många andra som har det värre. Det är så många barn som blivit/blir våldtagna och misshandlade. Jag slapp ju det. Jag slapp allt det fysiska. Varför kan jag inte bara glömma och bli som alla andra? jag vet ju att han inte kommer komma, han kommer inte döda mig. han kommer inte göra mig illa igen. Jag vet. Men varför kan jag inte släppa det?

Spana också in:

Jag har inte pratat med någon om detta, bara mamma och pappa. Mina vänner förstod inte varför jag tog så illa vid mig. Därför berättar jag inte för mina "nya vänner" men de har under några veckors tid nu sagt att det märks att det är någonting.

Ja, rättegångarna förstörde mer än vad jag trodde. Jag har träffat på mannen ute på stan flera gånger de senaste 2 åren, flyttade därifrån nu i höstas till andra sidan Sverige för att slippa honom. Hade jag inte sett honom på rättegångarna hade jag ju kunnat gå på stan utan att se honom.

är det verkligen så illa att jag borde prata med någon utbildad? Kanske ska ta mig i kragen och faktiskt berätta för mina vänner i alla fall... försöka få lite stöd i vardagen. Men jag vågar inte.
Knak och sprak:

Varför inte?


För de få jag har pratat med och berättat förstår inte.

jag tror att jag slänger upp en sorts mur när jag har berättat. För att jag är så säker på att de kommer lämna mig. Att de kommer hata mig. Jag gjorde ju fel, jag borde ju bara svälja och gå vidare. Men det är inte så lätt som jag trodde. Det är inte så lätt som de tror.

Jag är nog rädd för att de ska döma mig.
rittalc1:

Jag gjorde ju fel, jag borde ju bara svälja och gå vidare.


[no-no]

rittalc1:

Jag är nog rädd för att de ska döma mig.


För att du "gjorde fel" eller för att du inte gått vidare? Båda kanske.
Jag tycker det vore läskigast om den inte tror på en och blänger tillbaka med någon suspekt min.
Jag tycker också att du ska prata med någon, och då menar jag inte någon av dina vänner, även om det såklart är bra de me, men någon professionell. Jag tror verkligen att du behöver det, efter vad jag har läst iaf. Det har gått 10 år, och du är fortfarande rädd och har problem. Ja, du behöver definitivt prata med någon som är utbildad, alltså en psykolog av något slag. Du kommer sakta men säkert att må bättre om du tar steget och börjar göra det. Lycka till[y]