Forumet - jag ger upp snart, hjälp

jag ger upp snart, hjälp

996 0 25
Jag går i familjeterapi på maria ungdom. Där så skickade de vidare mig till en psykiatriker. Jag har pratat med runt 5-6 proffessionella om hur jag mår redan den senaste tiden. Den här psykiatrikern säger då till mig i princip att jag är en fÖrvirrad tonåring, lite hormonell och försöker ta reda på vem jag är och det vanliga tramset. Hon säger att det SKA vara så här jobbigt i tonåren och hon fattar inte riktigt vad jag gör där.
Jag har då berättat för henne att jag har varit djupt deprimerad i ett år, jag har jättemycket stress och ångest, sömnproblem osv. Jag har nästan 60 procents frånvaro i skolan och det var på håret att jag klarade mina kurser. Jag har denna frånvaro för att jag ligger hemma och kan inte kliva upp ur sängen på morgonen, för ledsen.

Jag har liksom ingenstans att vända mig till längre. Jag bara gråter och gråter och ingenting lättar eller blir bätttre. Har börjar fundera på självmord eller att skada mig själv på nåt vis. Vad fan gör man nu? Det finns ingen att prata med.

Spana också in:

S3ON:

Hur hjälper det att skada dig själv?


i hopp om att bli tagen på allvar kanske?

ont att skada sig eller försöka ta självmord är så kallade "kortsiktiga lösningar på ett långvarigt proble"

har du provat medicinering?
att försöka prova att byta psykiatriker vore kanske en annan lösning, eller att försöka få den du har att förstå hur allvarligt det faktiskt är.

tänk igenom vad du sagt till psykiatrikern och hur denne skulle kunna ha uppfattat det. har du lämnat ute viktiga detaljer? om det är så allvarligt att du övervägen självmord eller att skada dig själv bör du definitivt säga det.
ardnas:

Vad fan gör man nu?


Kvinnan du pratat med som avfärdat dina problem som vanliga tonårsbekymmer har helt fel och borde inte arbeta med deprimerade tonåringar. Tyvärr är det inte ovanligt att bli bemött på det sättet som tonåring. Man måste stå på sig och stå fast vid att man mår riktigt dåligt, att det INTE är normalt att överväga självmord och vara deprimerad. Det är inte normalt, och du måste få hjälp.

Tyvärr är hjälp sällan något man får, enligt min erfarenhet får man kämpa sig till det och det är skitsvårt på vägen. Om din psykolog inte förstår allvaret av dina problem så bör du begära att få träffa någon annan. Och så får man hålla på tills man träffar någon som man klickar med.
Jag har ägnat alldeles för många timmar hos psykologer/kuratorer som jag inte känner någon personkemi med, bara för att jag inte vågade be om en annan. Då blir behandlingen i sig något jobbigt, och så ska det inte vara. Det fördröjde mitt tillfrisknande onödigt mycket. Låt det inte bli så för dig.

Har du någon vuxen i din närhet som kan tala för dig om du inte orkar, som kan förklara för psykiatrin hur dåligt du faktiskt mår?
RakatKadaver:

Hon förvisso rätt i det hon säger, men det var lite kallt.


nej, hon har inte rätt. bara för att många mår dåligt under tonåren betyder inte det att depression och andra allvarliga tillstånd existerar. man kan inte bara skylla bort extremt dåligt mående på något "alla går igenom", extremt oprofessionellt

Gabrielle:

Låter som att du kommit steget längre än vad de professionella psykiatrikerna har gjort angående förståelse för ditt sätt att må.. Kanske talar lite för att du måste klara dig själv?


nej, hon ska inte klara sig själv. hon har rätt att få hjälp av psykologer och då ska hon också få det. det kommer alltid finnas rötägg inom psykiatrin, sådana som inte alls borde jobba med det dem jobbar med. en kompis till mig psykolog somnade under deras möte. det TS ska göra är att söka hjälp och finna rätt psykolog som tar henne på allvar.
Hamnade där genom polisen pga att jag åkte fast för narkotika. Sedan går jag på familjeterapi "för ungdomar i risk för missbruk" bla bla bla vilket hjälper min familj en del visst men inte mig själv. Efter 3 mån lät min terapeft (som Är socialsekreterare) fylla i nÅt allmÄnt hÄlsoformulÄr och dÅ skickade hon mig till denne psykiatriker.

Har bara hÖrt dÅligt om bup
ardnas:

Japp säker.


alla psykiatriker, och då menar jag verkligen alla, jag har mött har varit helt koko

tror inte de är särskilt lämpade för sitt jobb då de inte besitter terapeutiska kunskaper

tycker du borde få träffa en kurator (socionom, som du träffade vid hälsoformuläret) eller psykolog, de kan oftast sin grej

ardnas:

MU kanske vore bra om jag faktiskti skulle haft ett missbruk att ta tag i. Nu känns det bara onödigt.


exakt, dina problem hör ju inte enbart till ditt missbruk