Forumet - Jag hatar min pappa

Jag hatar min pappa

1674 0 15
Jag hatar mina föräldrar, speciellt min pappa. Han skriker hela tiden för ingenting och misshandlar oss. Han brukar lugga mig i håret och slå mig i huvudet och på mina armar. Han har sagt till mig i snart 14 års tid att jag är värdelös, oduglig, dålig på allt, att jag är en jävla unge som borde få riktigt mycket stryk. Han säger att det är något fel på mig. Han hånar mig hela tiden, får mig att framstås som ett jävla skämt. I flera års tid bråkade mina föräldrar varje dag och jag grät mig till sömns varje kväll.
Förut tog jag åt mig av vad de sa, det har gjort att jag har väldigt svårt att lita på folk och jag har mått dåligt en längre tid, känt mig värdelös och oälskad.
Men jag har blivit starkare och det har gjort att jag har börjat att säga emot min pappa och håna honom tillbaka. Då har jag bara fått höra "Oj vi har fått en tonåring i huset". Blir så förbannad att jag har lust att slå honom så hårt att han aldrig kan gå igen.

Han gör inte ett skit hemma, jag och mamma får sköta allting. Ändå klagar han på mig hela tiden. Mina syskon har flyttat hemifrån sen några år tillbaka så han kan mobba mig hur mycket som helst nu.
En gång så misshandlade han mig både psykiskt och fysiskt när jag inte hade städat rummet och han misshandlar mig även när det går dåligt på idrottstävlingar, och jag har hört han säga saker som "om du inte håller käften så dränker jag dig" till mamma. Jag har slutat räkna hur många gånger jag har kommit ut från mitt rum efter jättegräl, skräckslagen och alldeles darrig se mamma sitta och gråta vid köksbordet efter att pappa slagit henne. Han hatar även min mammas släkt och säger att de är helt dumma i huvudet.

Sedan undrar han varför jag har blivit så uppkäftig. Jag vet att det låter hemskt att hata sin egen pappa men seriöst han är en jävla skithög som borde hamna i fängelse för barnmisshandel. 
Musik har hjälpt mig i genom så otroligt mycket, Michael Jackson och The Beatles har varit en så stor tröst för mig och de har gett mig så mycket hopp.
För jag har aldrig berättat för någon om hur jag har det hemma. Inte ens för mina närmsta vänner. Jag bara låtsas att allt är bra och håller allt inom mig eftersom att min grundtillit för människor har förstörts på grund av den där jävla idioten som är meningen att vara min "pappa".

Jag har skrivit liknande sånt här på andra forum och då har alla bara försvarat honom och sagt saker som att "han är som han är."

Vet ni ens hur det känns? Tänk er att få höra hot, kränkningar och hån varje dag. Bli slagen för varje misstag man gör, få höra hela tiden hur misslyckad, retard och oduglig man är när man endast är 12 år gammal. Får ligga skräckslagen på rummet med hjärtat i halsgropen och höra skrik och slag från föräldrarna som bråkar därutanför. Ständigt vara orolig och må dåligt. Se sina föräldrar fulla varje helg, känna otrolig skam över sin familj, gråta sig till sömns varje kväll. Känna sig otillräcklig, att man inte borde få finnas.
Tycker ni att den som förstörde hela min barndom så att jag gick i självmordstankar när jag var 9, ska komma undan med det bara för att "han är ju som han är"? Och då kanske nån tänker att han hade en jobbig uppväxt och att det är ursäkten för hans beteende, och ja, han hade en lite jobbig uppväxt men får han göra vad han vill mot mig för det?
Jag tycker inte att man ska skaffa barn om man ändå bara ska behandla dem som skit!

Jag gillar inte min mamma heller, hon lyssnar inte på mig och tar inte det jag säger på allvar. Hon är en ragata för hon har tittat på flera gånger när pappa har misshandlat mig rakt framför hennes ögon och hon har inte gjort ett skit utan bara låtsats om att det inte hänt. Hon borde dömas för medhjälp till barnmisshandel den där häxan.

Nu kanske ni också tänker att jag är bara en jobbig, vilsen tonåring men jag är så trött på att få ta skit hela tiden! Jag har låtit idioter få trycka ner mig i snart 14 års tid och jag har fått nog av det.

Ledsen för den arga texten men jag känner mig så sviken. Jag har försökt berätta för en av mina lärare flera gånger men jag vågar inte för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Spana också in: