Forumet - Jag hatar mitt liv.

Jag hatar mitt liv.

367 0 12
Som rubriken lyder är mitt liv skit. Jag finner ingenting intressant. De få grejer jag tycker är intressanta har jag inte råd med som t.ex. att resa. Jag går andra året i gymnasiet och har mått dåligt en längre tid. Det blev värre efter att min bästa kompis lämnade mig, min mormor. Det var en hastig bortgång. Endast tre dagar efter att hennes diagnos blev fastställd så lämnade hon oss. Alldeles för tidigt, endast 60 år. Efter det mådde jag som sagt sämre och sämre. Jag såg som ingen mening med livet. Nu går det upp och ner men när jag tänker efter har jag ett så fruktansvärt dåligt men framförallt tråkigt liv. 
Jag är populär men ändå så är jag knappt med någon. Jag är en sån som alla känner men jag vill inte vara med någon. Jag tycker inte någon är rolig att vara med. Jag hade en kompis som jag var med från 6-14 års ålder. Vi gjorde allt möjligt tillsammans, tillslut flyttade han för att elitsatsa i en idrott. Vi ses fortfarande men alltför sällan. 
Under en av de tyngre perioderna hittade jag ett dataspel vid namn League Of Legends som hjälpt mig otroligt mycket. Det får mig att må bättre. Jag kommer in i en "gamingbubbla" och jag tänker inte på något annat. 
Skolan är ett helvete tycker jag. Hela skolsystemet är misslyckat, men det hör inte till ämnet. Jag går upp 06.40 på morgonen och min buss till skolan går 07.10. Jag anländer till skolan vid 07.50 och första lektionen är 8.20. Jag gör ingenting på lektionerna utan gör det lilla man faktiskt måste göra hemma. Jag känner inget sug att göra något i skolan. Jag är hemma vid 17-tiden. Då äter jag middag sen spelar jag dator/ser serier till ungefär 2 på natten sedan upprepas samma saker nästa dygn. Jag har tagit upp det här med mina föräldrar för första gången att jag faktiskt mår psykiskt dåligt för att jag tycker allt är skit och livet är onödigt att leva. Nu har de kommit fram till att de är oroliga över mig och att de därför ska stänga av internet klockan 12, ta min telefon och även min dator. De tror att de kommer hjälpa men det vet jag själv att det inte kommer göra. Jag känner sån press på mig över allt jag gör. Jag kan inte sova kvällen innan skolan, jag vill inte sova kvällen innan skolan, då vet jag att när jag vaknar så kommer det vara dags att åka till skolan. Däremot när det inte är skola så kan jag somna enkelt eftersom att jag då vet att jag kan göra vad jag vill när jag vaknar, inga krav eller passa tider. 
Jag idrottar även men har inte kunnat göra det på ett bra tag pga sjukdom, ont i halsen osv.. Även det kan få mig att slappna av såsom dataspelet. 

Jag vet helt ärligt inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske något råd från någon som varit i samma situation? Annars så var det rätt skönt att få skriva av sig lite. Slippa gå upp till mina föräldrar som bara skriker åt mig att jag spelar dator. Att jag får skylla mig själv att jag inte har några kompisar för att jag ägnar så mycket tid åt dataspelandet men när det i själva verket är att jag inte tycker det är så himla kul att vara med en del kompisar. Jag har helt enkelt inte riktigt samma intressen som de som bor i närheten. Nä, jag saknar min gamla kompis och det är synd att han flyttade. Vi hade en fantastisk tid ihop.

Ha en fantastisk jul allihopa och ett gott nytt år! :) 




båtenbåten1: Som rubriken lyder är mitt liv skit. Jag finner ingenting intressant. De få grejer jag tycker är intressanta har jag inte råd med som t.ex. att resa. Jag går andra året i gymnasiet och har mått dåligt en längre tid. Det blev värre efter att min bästa kompis lämnade mig, min mormor. Det var en hastig bortgång. Endast tre dagar efter att hennes diagnos blev fastställd så lämnade hon oss. Alldeles för tidigt, endast 60 år. Efter det mådde jag som sagt sämre och sämre. Jag såg som ingen mening med livet. Nu går det upp och ner men när jag tänker efter har jag ett så fruktansvärt dåligt men framförallt tråkigt liv. 
Jag är populär men ändå så är jag knappt med någon. Jag är en sån som alla känner men jag vill inte vara med någon. Jag tycker inte någon är rolig att vara med. Jag hade en kompis som jag var med från 6-14 års ålder. Vi gjorde allt möjligt tillsammans, tillslut flyttade han för att elitsatsa i en idrott. Vi ses fortfarande men alltför sällan. 
Under en av de tyngre perioderna hittade jag ett dataspel vid namn League Of Legends som hjälpt mig otroligt mycket. Det får mig att må bättre. Jag kommer in i en "gamingbubbla" och jag tänker inte på något annat. 
Skolan är ett helvete tycker jag. Hela skolsystemet är misslyckat, men det hör inte till ämnet. Jag går upp 06.40 på morgonen och min buss till skolan går 07.10. Jag anländer till skolan vid 07.50 och första lektionen är 8.20. Jag gör ingenting på lektionerna utan gör det lilla man faktiskt måste göra hemma. Jag känner inget sug att göra något i skolan. Jag är hemma vid 17-tiden. Då äter jag middag sen spelar jag dator/ser serier till ungefär 2 på natten sedan upprepas samma saker nästa dygn. Jag har tagit upp det här med mina föräldrar för första gången att jag faktiskt mår psykiskt dåligt för att jag tycker allt är skit och livet är onödigt att leva. Nu har de kommit fram till att de är oroliga över mig och att de därför ska stänga av internet klockan 12, ta min telefon och även min dator. De tror att de kommer hjälpa men det vet jag själv att det inte kommer göra. Jag känner sån press på mig över allt jag gör. Jag kan inte sova kvällen innan skolan, jag vill inte sova kvällen innan skolan, då vet jag att när jag vaknar så kommer det vara dags att åka till skolan. Däremot när det inte är skola så kan jag somna enkelt eftersom att jag då vet att jag kan göra vad jag vill när jag vaknar, inga krav eller passa tider. 
Jag idrottar även men har inte kunnat göra det på ett bra tag pga sjukdom, ont i halsen osv.. Även det kan få mig att slappna av såsom dataspelet. 

Jag vet helt ärligt inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Kanske något råd från någon som varit i samma situation? Annars så var det rätt skönt att få skriva av sig lite. Slippa gå upp till mina föräldrar som bara skriker åt mig att jag spelar dator. Att jag får skylla mig själv att jag inte har några kompisar för att jag ägnar så mycket tid åt dataspelandet men när det i själva verket är att jag inte tycker det är så himla kul att vara med en del kompisar. Jag har helt enkelt inte riktigt samma intressen som de som bor i närheten. Nä, jag saknar min gamla kompis och det är synd att han flyttade. Vi hade en fantastisk tid ihop.

Ha en fantastisk jul allihopa och ett gott nytt år! :) 



Nigga pls, jag går upp kl6 och börjar kl 8,30

Spana också in:


båtenbåten1: Tack för era fina kommentarer kilar :) 
Jag tycker att det funkar att sova mina tider, men det gör uppenbarligen inte mina föräldrar. Jag vill använda min dator och min telefon efter 12 men jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att ändra sig.. 
Skriv en uppsats om varför stränga regleringar inte hjälper något.
Fan vad alla var otrevliga här då.

Vill tillägga att dina föräldrar verkar snäppet dumma i huvudet om de tror att begränsa din internetanvändning skulle hjälpa. Det är ju klart och tydligt det tillhör en av de saker som får dig att må bra, försök att förklara det för dem. Du borde med fördel gå till kurator/psykolog (vet ej vad det heter eller vad som är lämpligast vid tillfället) och få bena ut dina "demoner"

Sköt om dig, puss och kram

mvh bryr mig ibland