Beckychu:

Jag använde de pillrena ett tag, tills jag kunde se över min situation. Sedan slutade jag med dom och min kropp (psyke kanske?) mådde då så bra i situationen jag var i att den fortsatte göra ämnet själv. Om man ger sig fan på att man ska må bra, gör kroppen det med.

Så du menar om man börjar med såna piller måste man fortsätta forever eller?

PollyPop:

Hur fixar man såna då? Är inte de svårt

Jag har personligen aldrig varit deprimerad eller använt medicinen i fråga men jag antar att du måste rådfråga en läkare innan.

PollyPop:

Så du menar om man börjar med såna piller måste man fortsätta forever eller?

Nä, jag slutade ju. Men man måste känna efter innan man slutar. De är skitbra (iaf de jag hade). Men jag orkade inte käka piller varje dag så jag la av när jag tyckte att jag kunde klara mig utan dom.

Beckychu:

Nä, jag slutade ju. Men man måste känna efter innan man slutar. De är skitbra (iaf de jag hade). Men jag orkade inte käka piller varje dag så jag la av när jag tyckte att jag kunde klara mig utan dom.

Låter ju toppen! Vad hette dom pillerna då?

PollyPop:

Låter ju toppen! Vad hette dom pillerna då?

Sertalin Bluefish. Men du borde nog tala med din psykolog innan du kör i dig dom. För man måste börja smått med dessa innan de påverkar psyket. Det tar upp till en månad beroende på hur kroppen reagerar. Jag började med en halv tablett och när jag lade av med dom hade jag tagit två om dagen i ungefär 3 månader.

Utredning.

Äter du p-piller? Det får iaf jag humörsvängningar av :/

PollyPop:

Det har jag gjort, det lättar en del med ångesten, men den försvinner aldrig..

Hur länge har du lidit av ångesten? Under flera år eller några veckor?
En olik individ gav rätt så bra tips på hur man lindrar tillfälligt (förutom självskadegrejen då). Att försöka tänka på annat eller få ut sina känslor kan hjälpa mycket. Tvinga dig själv att fortsätta leva någorlunda normalt även om det är jobbigt som fn.
Du har inte varit med om något tidigare som har utlöst detta? Är du mörkerkänslig? Har du bra självförtroende?

Det finns mycket som kan påverka hur man mår utan att man själv förstår varför.

Prata med en psykolog och säg att du behöver piller.

Åh känner igen detdär. Har haft bl.a panikångest sedan jag var sju.

Men prata med en psykolog och be denne att prata med någon läkare på BUP eller vart det nu är du skulle gå någonstans. Även om panikångesten upphör, kanske det är bra om du fortsätter gå för uppföljning. Det kan ju komma och gå i perioder.

BTW
Läste någonstans när jag ögnade igenom sidan om att skära sig: Vad du än gör så börja INTE med det.

PollyPop:

Jag orkar snart inte mer...

du och jag är verkligen lika varann, jag mår också som dej! jag vet att dagen blir dålig fast jag inte öppnat ögonen och sett nåt än! man kan lika gärna ligga kvar och sova bort hela jävla livet.. jag har inge proplem eller nåt. har allt jag behöver i livet. tjej. bra vänner. föräldrar.
men endå känns allt så jävla meningslöst. men jag vet inte, kanske är nån tonårsgrejj bara. man har ju mycket hormoner och sånt skit i kroppen som man inte vet vart det ska ta vägen och därför kanske man får sån jävla ångest!

förhoppningsvis så släpper det! eller så får man lära sej att leva med det!

Så är det för mig varje dag... det mesta innebär oro och inget är kul, verkligen ingenting och mina vänner som jag trivdes med förut är helt plötsligt världens sämsta, alltså alla e emot mig och alla är så tuffa och otrevliga ingen säger hej till mig eller ens ser på mig längre. Har varit såhär så länge nu och allt kommer tillbax igen, har haft det så sen i 9an från och till, vet asså inte vad jag ska göra..... känner mig mobbad och ensam och ingen är snäll mot mig så är det.

Tack för alla svar!! Riktigt uppmuntrade att läsa. 🙂

PollyPop:

Jag vill ju bara vara normal, jag oroar mig som fan

Ey, ångest och panikattacker är faktiskt jättevanligt. Det är jobbigt, men vanligt.
Känner igen mig. Fick till slut ett breakdown och min papi var hygglig nog att skjutsa mig till en läkare dagen efter. Har nu knaprat antidepp och ångestdämpande i ett halvår. Har inte blivit av med ångesten, men den dyker inte upp lika ofta längre.

Btw, en grej du kan göra: Ge din ångest ett namn. Min heter Kapten Kukhelvete, för det mesta. Det låter kanske löjligt, men man får på något sätt lite distans till den.