Forumet - jag mår verkligen skit!

jag mår verkligen skit!

164 0 40
vet inte vad jag ska göra.. mår skit, har varit utsatt för sexuellt ofredande och det kommer verkligen inte ut ur mitt huvud.. har självmordstankar varje dag, har pratat med psykologer, ätit sömntabletter och antidepp typ.. inget hjälper! vad fan gör jag?! [sad] orkar inte säga till någon hur jag mår längre eftersom jag inte vill oroa dom.. vet inte vad jag ska ta mig till.. fortsätter det här så finns jag snart inte mer! har inte orken kvar längre till att kämpa..

Spana också in:

Om du går runt med självmordstankar har din omgivning en jäkligt skälig anledning att oroa sig, och de som oroar sig kan hjälpa dig att må bättre. Hur svårt det än kan tänkas vara så är enda lösningen att snacka med först föräldrar, vänner etc alternativt polisen, bris m.fl. Klart som fan att de ska oroa sig, det är något positivt just nu.
LineGustavsson:

alltså, jag säger intetill någon hur jag mår längre.. jag har försökt med allt, ätit tabletter, varit hos psykologer, försökt lagt in mig på psyk.. inget hjälper.. och då är det ingen vits att säga som det är längre tycker jag.. folk tröttnar på mitt klagande.. det vet jag


Jag tror att du behöver inse att du kanske inte kan lita på dina egna känslor om vad folk (särskilt professionella psykologer m.fl.) anser om ditt "klagande". Antagligen är många villiga att hjälpa men du själv spärrar av relationen med självförakt och andra neurotiska fasoner (vilket förstås är helt naturligt vid traumatiska upplevelser).

Vad tror du själv är den största anledningen till att det inte har hjälpt tidigare att prata med psykologer eller kamrater?
LineGustavsson:

ingen aning ... [cry]


Fundera över det. Är det på grund av att de missförstår dig eller inte är intresserade, eller att du själv kanske inte orkar öppna upp dig om vad som hänt?

LineGustavsson:

en del säger bara "borde du inte ha kommit över det här nu?" och då är det liksom bara "okej, tack för det, nu kan du skjuta mig:)" då känns det bara som jag är töntig för att jag klagar om det eller vad man ska säga..


Säger din psykolog det? Kul typ. Be om att få en som inte är reteraderad?
ne jdet är ju ingen psykolog som sagt det.. men folk som står mig nära.. och det är ju det som är det jobbigaste.. och det som får mig attinte vilja prata mer om det.. för om jag slutar prata om det så kanske det försvinner.. förhoppningsvis.. nej jag vet att det inte är så men.. jag har försökt undvika det så gott det gått.. men nu går det liksom inte längre.. min krpp säger ifrån, äter nästan ingenting längre, jag typ.. röker mig mätt om dagarna.. även om det låter konstigt så hjälper det faktiskt mig mot hunger..
Det är synd att omgivningen är oförstående, men så är det ibland. Det är inte nödvändigtvis så heller att de inte bryr sig om dig, antagligen greppar de bara inte hur mycket något kan påverka en under en längre tid. Och nej, om du slutar prata om det kommer det inte att försvinna, snarare bli värre i ett senare skede. Ju tidigare du kan bearbeta allt desto snabbare blir du "normal" igen.

Skit i idioterna i närheten, du behöver prata igenom saker med någon annan, psykolog eller någon du inte känner eller vem som helst är bättre än att inte prata alls, så ska du se efter en tid (jävligt lång tid i värsta fall, men det är det väl värt ändå) att du börjar acceptera saker och komma över det, förutsatt att du kan prata med någon vettig om det och faktiskt bearbeta det hela.
Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?
respons:

Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?


allting kommerju upp igen.. och det är ju såklart jobbigt.. och sen känns det som att dom inte riktigt förstår.. har liksom fått tanter på 40+ visst dom har varit ungdomar, dom kanske har lbivit utsatt för samma grej som mig.. men när jag inte har någon livsglädje kvar är det svårt att sitta och lyssna på folk som säger "det kommer ordna sig.." och "det här kommer bli så bra så" osv osv..