ne jdet är ju ingen psykolog som sagt det.. men folk som står mig nära.. och det är ju det som är det jobbigaste.. och det som får mig attinte vilja prata mer om det.. för om jag slutar prata om det så kanske det försvinner.. förhoppningsvis.. nej jag vet att det inte är så men.. jag har försökt undvika det så gott det gått.. men nu går det liksom inte längre.. min krpp säger ifrån, äter nästan ingenting längre, jag typ.. röker mig mätt om dagarna.. även om det låter konstigt så hjälper det faktiskt mig mot hunger..
LineGustavsson:
alltså jag har pratat om det här med så många, så många gånger, känns bara värre och värre efter varje gång..
Känns det mera "verkligt" då, lr vad saäger man, nära?
att alla känslor kommer tebax igen
Det är synd att omgivningen är oförstående, men så är det ibland. Det är inte nödvändigtvis så heller att de inte bryr sig om dig, antagligen greppar de bara inte hur mycket något kan påverka en under en längre tid. Och nej, om du slutar prata om det kommer det inte att försvinna, snarare bli värre i ett senare skede. Ju tidigare du kan bearbeta allt desto snabbare blir du "normal" igen.
Skit i idioterna i närheten, du behöver prata igenom saker med någon annan, psykolog eller någon du inte känner eller vem som helst är bättre än att inte prata alls, så ska du se efter en tid (jävligt lång tid i värsta fall, men det är det väl värt ändå) att du börjar acceptera saker och komma över det, förutsatt att du kan prata med någon vettig om det och faktiskt bearbeta det hela.
mmh precis så är det.. vet ju att det tar ett tag innan jag "blir bra" eller vad man ska säga.. innan jag kan hantera det själv eller hur jag nu ska säga.. men när jag har gått några gånger så mår jag bara sämre och sämre efter varje gång jag går där ifrån, så tillslut orkar jag inte gå till psykologer mer.. :/
Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?
respons:
Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?
allting kommerju upp igen.. och det är ju såklart jobbigt.. och sen känns det som att dom inte riktigt förstår.. har liksom fått tanter på 40+ visst dom har varit ungdomar, dom kanske har lbivit utsatt för samma grej som mig.. men när jag inte har någon livsglädje kvar är det svårt att sitta och lyssna på folk som säger "det kommer ordna sig.." och "det här kommer bli så bra så" osv osv..
respons:
Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?
allting kommerju upp igen.. och det är ju såklart jobbigt.. och sen känns det som att dom inte riktigt förstår.. har liksom fått tanter på 40+ visst dom har varit ungdomar, dom kanske har lbivit utsatt för samma grej som mig.. men när jag inte har någon livsglädje kvar är det svårt att sitta och lyssna på folk som säger "det kommer ordna sig.." och "det här kommer bli så bra så" osv osv..
respons:
Bra att du inser det i alla fall, du har du redan kommit en bit på vägen. Varför mår du sämre efter en psykologsession? Är det för att känslorna från tidigare dras upp igen eller för att psykologen är oförstående och hjälper dig inte med problemet? Eller något annat?
allting kommerju upp igen.. och det är ju såklart jobbigt.. och sen känns det som att dom inte riktigt förstår.. har liksom fått tanter på 40+ visst dom har varit ungdomar, dom kanske har lbivit utsatt för samma grej som mig.. men när jag inte har någon livsglädje kvar är det svårt att sitta och lyssna på folk som säger "det kommer ordna sig.." och "det här kommer bli så bra så" osv osv..
LineGustavsson:
allting kommerju upp igen.. och det är ju såklart jobbigt..
Ah. Klart det är jobbigt, du har varit med om något väldigt obehagligt och det kommer det att fortsätta vara ett bra tag framöver. Hajar att det känns lite malplacerat att sitta med tanter som bara rabblar något mantra. Hm, har du kollat runt efter stöd- och supportgrupper i ditt område? Kanske kan fungera bättre med folk som varit utsatta för liknande hyffsat nyligen. Kolla runt efter det och leta reda på någon vettig människa att prata med som inte är en idiot samtidigt.
Och ja, det kommer bli ett helvete att behöva dra upp allt gång på gång, men det betyder samtidigt att du kommer närmare att komma över det varje gång istället för att bara stänga ner det och vänta på att det ska komma tillbaka i framtiden.
har precis börjat i en grupp med ungdomar som har varit utsatta för ungefär liknande saker.. men ska inte börja förens den 11 januari.. men får se hur det går.. jag känner mig ju liksom så jävla ensam om det här så.. ingen av mina kompisar har ju blivit utsatta för något liknande..
LineGustavsson:
har precis börjat i en grupp med ungdomar som har varit utsatta för ungefär liknande saker.. men ska inte börja förens den 11 januari.. men får se hur det går.. jag känner mig ju liksom så jävla ensam om det här så.. ingen av mina kompisar har ju blivit utsatta för något liknande..
Skitbra. Fem på morgonen är det dåligt med svar förstås, men det lär ju finnas ett gäng här som blivit utsatt för liknande du kan samtala med tills vidare. Huvudsaken är i alla fall att du inser att 1) du är knappast ensam om att ha råkat ut för något liknande och att chansen är stor att du tids nog lyckas bearbeta det hela, 2) att det är mer värt att bearbeta allt nu istället för att stänga in dig själv i en massa känslor som kommer att få utlopp senare i livet och 3) att du inte känner något mindervärdeskomplex och inte vill oroa eller störa människor bara för att många inte fattar att det är en stor grej.
alltså det är ju sådär jag känner.. går ju i grupp bara för att mamma, vänner och lärare vill det.. inte för att jag vill det, för jag tycker inte det hjälper.. men orkar inte tjaffsa emot längre så.. det får bli såhär..
Okej, där har du första problemet. Gör du någonting för någon annans skull än din egen kan du lika gärna låta bli. Hur länge har du gått till den här gruppen? Med tanke på att det kan ta ett tag innan du börjar känna dig bättre kanske det är lite tidigt att tycka att det inte fungerar, menar jag. Jag känner ju inte dig och har inte varit med om samma sak på något sätt, men härifrån skulle jag om jag vore du se till att du eller någon annan tvingar dig att äta och sova normalt för att få tillbaka någon som helst ork att tänka och göra saker, samt fundera ensam och tillsammans med någon vettig över vad det är för känslor som får dig att må dåligt och i vad de bottnar.
jag försöker verkligen vara ett bra barn till min mamma, förstår ju att hon tycker det är jobbigt att ha ett "problem barn" eller vad man ska säga.. mengår liksom inte längre, har försökt länge att gå och lägga mig i tid, äta osv.. mamma försöker få i mig mat osv osv.. frågar hon om jag är hungrig säger jag nej, då säger hon att jag måste äta ändå, men då säger jag att jag precis ätit å då kan hon inte säga mycket mer liksom.. hon har verkligen försökt ställa upp för mig till 100% men känns liksom inte som det hjälper.. vill bara bort här ifrån.. när folk säger till mig att jag borde kommit över det så tänker jag "jaa. jag kanske borde det" å då skiter jag i allt istället.. då tänker jag att det kanske inte är så farligt som jag tycker det är.. har varit på psyk två gånger, sagt att jag försökt ta livet av mig och att jag inte vill leva mer, och ändå tar dom inte in mig , och då skiter jag i allt det där också.. allt bar skiter sig så jag orkar inte bry mig om mig själv längre.. bara alla omkring mig mår bra så räcker det för mig.. spelar ingen roll hur jag mår längre.. eller det spelar väll roll eftersom jag skrev här men liksom... har försökt så mycket och det har inte hjälpt..:/
Det känns lite som att allt du gör för att försöka må bättre gör du bara för att göra andra till viljes eller för att det förväntas av dig, det kanske är därför det misslyckas hela tiden? Att säga till din mor att du uppskattar hennes stöd även om du är dålig på att ta emot det kan för övrigt lätta på skuldkänslorna där och dessutom göra henne gladare. Tror du att det skulle funka bättre om hon var hårdare med att tvinga i dig mat och sömn osv?
Folk vet ingenting när de säger att du "borde kommit över det nu". Hör du det är det bara att sluta lyssna, sådana här saker kan ta jättelång tid att gå igenom helt.
Däremot verkar du ju ha en del mindervärdeskomplex också som ställer till det, att du anser dina egna problem vara mycket mindre än omgivningens alltså och därför inte lika viktiga att gå igenom. :/
