Forumet - jag orkar inte.

jag orkar inte.

116 0 13
jag lider av svår depression, har gjort det i över 3 år.
tänker på självmord flera gånger om dagen, för någon
vecka sen berätta jag för mina föräldrar hur jag mådde och
dom fixa så jag ska få gå till psyk men vänte tiden är på över
sex veckor ..

nu när jag är tillexempel ledsen och säger till mina föräldrar
hur dåligt jag mår verkar det som om dom inte bryr sig, när
jag berättar att jag har självmordstankar blir dom typ sura
och jag undrar hur dom inte kan ha sett hur dåligt jag faktiskt
mått dom senaste åren, för även om jag berättar är det som
om dom inte tar det seriöst.. vad ska jag göra ?
Näe, fan jag börjar också få en deppression

Inte bra heller , när man läser "de som har svårt som mindre, åfr oftare problem som vuxna": tack förde sporrande orden liksom.

www. terapisnack.com är inget för mig.

Min depression berör inte signalsubstanser, det berör egna känslor, och hur man bemöts. Om själsliv.

Det finns nog inget hopp för mig.......

Jag önskar att jag fick bli stabil, så jag kan plugga vidare, gärna kemi.

Ska ju försöka iaf, men när man är som jag, och har problem, så uppfattar anrda människor en negativit, ämår man bra, uppfatats man positivit. Vilket gör att jag får svårare att få jobb.

Happ. förslag.

Spana också in:

Håll ut! Ta det dag för dag. Lämna gårdagen till gårdagen och morgondagen till morgondagen, det som har varit har redan varit och kommer aldrig igen om du inte låter det, dessutom kommer man alltid ihåg fel så det stämmer inte ens, och morgondagen är oviss vad man än tror om den så blir den annorlunda så lämna dom. Alla tankar kring depressionen, lämna dem också. Låt dem vara tro inte på dem, de har ingen som helst verklighetsförankring. Så fort de kommer upp säg bara "jag tror inte på dig" och ersätt med en motsatt positiv tanke om det behövs för att lugna dig. Försök mellan dessa stunder att vara medvetet närvarande i nuet. Notera tystnaden mellan tankar och påminn dig själv att "tystnad innehåller mer vishet än vad en tanke någonsin kan" så kommer ditt sinne automatiskt sträva efter tystnad efter ett tag. Tänk inte heller "jag är deprimerad", snarare "det finns nedstämdhet", du har inte beställt den men den är där och om du bara håller ut och låter bli att tro på dess tankar så kommer den att tyna och försvinna så småningom och du kommer att vara en starkare människa med mer vishet när den dagen kommer. Acceptera dig själv som du är påminn dig själv om att du duger som du är också. Men förträng inga känslor låt dem vara där så länge de vill, bli vän med dem var snäll mot dig själv, men tro inte på dess tankar. Det kommer att gå över, all logik och erfarenhet talar för det, det finns inget i den här världen som varar för evigt, inget.

Sen ska man väl motionera, verkligen känna att hjärtat slår, i alla fall 30 minuter 5 dagar i veckan. Och i vårt mörka land är det lätt att få D-vitaminbrist så det kan du också köpa, och Omega-3-olja.
bellashine:

jag lider av svår depression, har gjort det i över 3 år.


bellashine:

berätta jag för mina föräldrar hur jag mådde och
dom fixa så jag ska få gå till psyk men vänte tiden är på över
sex veckor ..


när jag hade lidit av "svår depression" i 2år berättade jag för mina föräldrar, som ringde bup och som gav mig akuttid, är det så allvarligt så gör dom det.
Livet är vad man gör det till, bit ihop och försök verkligen se saker och ting från den positiva sidan; se lösningar, inte problem. Schemalägg gärna dina dagar och försök följa det så du får en kontinuitet i din vardag istället för att sitta runt och inte göra något annat än tycka synd om dig själv. Bit ihop och tro på dig själv istället för att självömka.