Forumet - Jag skäms över att jag mår dåligt

Jag skäms över att jag mår dåligt

380 1 9
Rubriken säger det mesta. Jag mår dåligt varje dag och jag skäms för det, varje dag. Inte borde väl jag må dåligt, som har tak över huvudet, mat på bordet om jag vill, föräldrar som jag kan ringa när jag vill, och vänner som också säger att jag kan ringa när jag vill. Rent vatten att dricka och duscha i. Jag har inte cancer och jag kan använda båda mina ben och båda mina armar. Jag har till och med ett jobb så jag kan försörja mig själv. Ibland skrattar jag och har roligt med andra. Jag var på en fantastisk dejt så sent som förra veckan och så lycklig som jag var då har jag nog aldrig varit. 

Men ändå är jag konstant så himla ledsen och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag träffar en psykoterapeut och en äs-behandlare varje vecka och stunderna där hjälper mig oftast varje gång att må skapligt bra resten av dagen. Men det känns inte rätt ändå, jag borde inte må så här dåligt när jag egentligen har det så bra. Det finns så många människor världen över som kämpar för sina liv dagligen, för att få lite vatten eller mat i sig. Och här är jag, med överflöd av både det ena och det andra, och känner mig helt miserabel. Senaste månaderna har jag känt flera gånger per vecka att enda lösningen är att omslutas av mörkret totalt så man slipper känna/uppleva/höra/se nåt öht. Inte fan törs jag göra nåt sånt, men ändå känns det lockande. Det går inte ihop.

Finns det andra som känner liknande och har tagit sig ur det? Hur i så fall? 

(Hur lockande det än känns att bara få försvinna kommer jag inte försöka med något. Jag har varit rädd för döden sedan barnsben.)
Döden är aldrig svaret på någon fråga såvidare det inte är naturligt.

Bara för att du har tak överhuvudet och inte är sjuk betyder det inte att du måste alltid må bra. Det är okej att må dåligt. Du borde berätta detta till din terapeut så får ni tillsammans komma fram till vad som gnager inom dig.

Men det är okej att inte alltid må bra. Men om du mår dåligt varje dag behöver du mer hjälp. 

Spana också in:


ulfsdotter:
Det kan jag inte förneka. Men då måste ju nån annan aktivt vilja vara med mig och det kan ju inte jag direkt göra nåt åt. Och jag vet inte om det är det som är grejen. Jag hade sambo förut men mådde dåligt och kände mig ensam ändå.
Så är det ju. Du kanske gör dig ledsnare än vad du är och gör tillvaron till något värre än vad den är. Du får ändra ditt tankesätt och börja bli glad för saker än att deppa ner sig, det handlar ju ändå om hur man gör sig till.

ulfsdotter:
Ja inte fick jag ut nåt vettigt av det svaret i alla fall. Jag har inte valt att vara ledsen vilket jag tolkar det som att han tror.
Jag syftade på dig, din pajas. Du vet väl att ju mer du tycker synd om dig själv, och ju mer du vill att andra ska tycka synd om dig - desto sämre kommer du må. Det är en ond spiral som gör att du bara mår sämre och sämre.

Inse och acceptera dina begränsningar och börja tänk positivt. Det kan alla göra.

8chan:
Jag syftade på dig, din pajas. Du vet väl att ju mer du tycker synd om dig själv, och ju mer du vill att andra ska tycka synd om dig - desto sämre kommer du må. Det är en ond spiral som gör att du bara mår sämre och sämre.

Inse och acceptera dina begränsningar och börja tänk positivt. Det kan alla göra.
Jag har beskrivit hur jag mår och efterfrågat hur andra som mår eller mått liknande gjort för att ta sig hur det jobbiga. Vad är felet och varför trycker du ner mig?