Hej! Jag mår så sjukt dåligt över det här. För cirka ett år sedan flyttade jag och min familj från ett hus till en lägenhet. Anledningen till att vi flyttade var bl.a. för att föräldrarna ville ha lägenhet samt att köket och större delar av huset var trasigt. Jag trodde verkligen att det skulle bli en förändring i lägenheten att det skulle vara rent o fräsch och inte med några halvklara projekt som T.ex renovering av köket(då menar jag att de börjat riva ur saker osv men inte gjort klart det) . Trodde verkligen att nu skulle det bli bättre hemma och jag äntligen skulle kunna bjuda hem kompisar(detta är inget jag gjort tidigare innan för att jag skämts så hur vi bor). Men det är verkligen ingeting som har hänt. Det ligger saker överallt,flyttkartonger som är kvar. Lister som vi ska sätta upp i mitt rum men som aldrig händer.Jag blir så trött på att jag inte kan bjuda hem folk för att det är så stökigt.
Mina föräldrar bygger en ny och fräsch sommarstuga som tar upp all deras tid(samt pengar) de börja med att bygga den när de kände att de inte kom nån vart med det i huset. Så tänk hur besviken jag blev då. Huset var kaos och så bestämmer de sig för att bygga en stuga? Så när vi köpte lägenhet så trodde jag att nu när de äntligen lämnat huset bakom sig så kanske de kommer att se vilka möjligheter de har att fixa till i lägenheten. Nu, 5 år efter de börjat med stugan är det fortfarande inte klara och 1 år efter inflyttningen av lägenheten så har de inte heller fått nått fixat.
Mitt ex har också precis gjort slut med mig, och en av sakerna han sa var att det var så jobbigt att jag inte ville visa runt i lägenheten och att få träffa min familj. När vi va hos mig så gick vi direkt till mitt rum. För jag skäms så över lägenheten och det är pinsamt att mina föräldrar aldrig kommer nån vart. (Kan lägga till att jag har väldigt dålig relation med mina föräldrar för vi inte går ihop, så tyckte att jag och mitt ex inte behövde umgås med de för att jag inte vill umgås med de,han har dock fått träffat de)
Detta som han sa gjorde mig ännu mer sårad över hur jag bor.
Vet inte hur jag ska få mina föräldrar att förstå hur jag känner mig. Jag har berättat att jag skäms och inte vill ta hem folk pga detta. Men då blir de bara sura och säger att jag ska hjälpa till hemma med att plocka undan osv. Men det är väldigt svårt att göra det när det finns flyttkartonger som har prylar som de inte vill slänga, vad har de tänkt att jag ska lägga de nånstans?
Känner verkligen att jag behöver hjälp med detta men vet inte hur jag ska göra :/
Du är inte dina föräldrar och ska inte behöva skämmas för deras tillkortakommanden.
De allra flesta kommer förstå om du helt enkelt förklarar hur det ligger till. Att dina föräldrar velar runt och aldrig får något klart.
Det är väldigt få personer som lever i en perfekt familj, även om det kan verka så ibland.
Du är såpass gammal att du utan problem bör kunna distansera dig från dina föräldrar. När man var yngre så var ens föräldrar mycket av ens egna identitet. Var status och pengar viktigt för hur man såg på sig själv och hur andra såg på en så var det föräldrarnas status och pengar som var det betydelsefulla. När man börjar komma upp i övre tonåren så är det vem man själv är som spelar roll och inte ens föräldrar.
Säg presic hur du känner till de, inga finnare ord eller så utan tala klarspråk. Låt de förstå att de har sårat dig. Dock kommer du kanske få ångest ver att du sa till de osv... men det blir bättre i slutändan :3
Jag vet precis hur du mår. Jag bodde hos en som hade skit ända upp till knävecken hemma. Bara papper och en massa saker precis överallt. Jag blev tvungen att ljuga och säga att golvet höll på läggas om och att man inte kunde gå in där. Skämdes nå in i helvete.
NiklasW:
Du är såpass gammal att du utan problem bör kunna distansera dig från dina föräldrar. När man var yngre så var ens föräldrar mycket av ens egna identitet. Var status och pengar viktigt för hur man såg på sig själv och hur andra såg på en så var det föräldrarnas status och pengar som var det betydelsefulla. När man börjar komma upp i övre tonåren så är det vem man själv är som spelar roll och inte ens föräldrar.
Hon är 16 år, och då är det helt självklart att man behöver stöd av sina föräldrar. Vissa kanske mognar på det planet tidigare,
men långt ifrån alla.
jag är snart 18 år, jätteduktig, relativt mogen, ansvarstagande och så vidare, men inte skulle jag må bra om jag inte hade en bra relation till mina föräldrar samt att jag bodde i en stökig miljö som fick mig att skämmas och må dåligt.
Yaren: jag är snart 18 år, jätteduktig, relativt mogen, ansvarstagande och så vidare, men inte skulle jag må bra om jag inte hade en bra relation till mina föräldrar samt att jag bodde i en stökig miljö som fick mig att skämmas och må dåligt.
Jag menar mest att föräldrarnas status och eventuella pengar inte längre påverkar hur andra ser på en när man börjar komma upp i åldrarna, i jämförelse hur det kunde vara när man var mindre.
Råder dig att istället att berätta hur det ligger till för dina vänner/partner. Förklara att din familj och du inte har en så bra relation men låt dem träffa varandra, åtminstone hälsa och så.
Var öppen och berätta om din situation istället för att ta till kassa undanflykter och komma med slingriga svar.
Det blir bättre än att ljuga/undanhålla, i längden (based on true experience).
Tack för svaren! Ska försöka prata med mina vänner om hur jag har det hemma/ hur jag känner mig. Och sluta upp med mina undanflykter vrf vi helst inte ska vara hemma hos mig osv.
Men det känna endå väldigt jobbigt med detta. Även om de förstår mig så är det väldigt jobbigt för mig själv/ mitt psyke att det ständigt ska vara så stökigt hemma.
skitsnack:
Jag vet precis hur du mår. Jag bodde hos en som hade skit ända upp till knävecken hemma. Bara papper och en massa saker precis överallt. Jag blev tvungen att ljuga och säga att golvet höll på läggas om och att man inte kunde gå in där. Skämdes nå in i helvete.
Ljuga om att golvet lagts om har jag också ljugit om.. Dock så hände det faktiskt på riktigt en gång
Axelinaaas:
Säg presic hur du känner till de, inga finnare ord eller så utan tala klarspråk. Låt de förstå att de har sårat dig. Dock kommer du kanske få ångest ver att du sa till de osv... men det blir bättre i slutändan :3
Tro mig jag har sagt upprepade gånger hur jag känner mig för mina föräldrar men det blir bara tjuriga på mig och nästan skyller på att det är mitt fel att det är stökigt. (Dock förstår jag verkligen inte vad de syftar på då när de säger att det är mitt fel?)
NiklasW:
Jag menar mest att föräldrarnas status och eventuella pengar inte längre påverkar hur andra ser på en när man börjar komma upp i åldrarna, i jämförelse hur det kunde vara när man var mindre.
Aha men då förstår jag
Emma3000:
Tro mig jag har sagt upprepade gånger hur jag känner mig för mina föräldrar men det blir bara tjuriga på mig och nästan skyller på att det är mitt fel att det är stökigt. (Dock förstår jag verkligen inte vad de syftar på då när de säger att det är mitt fel?)
Då får du ta och "hota" de. det är inte meningen att ett fortfarnde " barn" sa leva såhär. Säg att du flyttar ut eller hungerstrejka eller vad som nu kan påverka tills de börjar lyssna på dig påriktigt 🙂
Ta eget intiativ. Fixa flyttlådorna, sätt upp listerna själv
vissa människor är starters, de börjar med något men har svårt att avsluta, de behöver en liten putt
