Forumet - Jag tror jag behöver hjälp, lr något.

Jag tror jag behöver hjälp, lr något.

695 0 32
Jo, jag tror faktiskt det.

Jag är inte så gammal (men tillräckligt gammal för att veta att jag mår som jag gör), men jag lite smått börjat inse att jag inte kommer klara av det här livet- om det fortsätter såhär som det gör.

Jag kan inte ha några relationer till några människor.
Jag fungerar inte på det sättet, jag är asocial.
Men jag vill verkligen inte vara det, men jag passar inte in.
Jag lever liksom i en drömvärld - alltså i en egen värld.
Jag går och drömmer om att vara på ett visst sätt - men jag är inte på det sättet.

Jag har knappt några vänner för den delen heller, jag har några ynka få. Men som sagt, jag kan inte ha en relation till en människa, för jag kan inte bevara relationen.
Som när jag äntligen känner att jag börjar få lite vänner, ja- då förlorar jag dem.

Jag tror det är för att jag låser mig, pga. att jag mår så jävla dåligt nuförtiden. (det kommer liksom i perioder - detta har dock ingen biologisk förklaring, det vet jag! Så tänk inte: pms)

Jag är så rädd för att visa människor, vem jag egentligen är. Så jag går och målar upp någon jävla bild, om hur jag har det hemma.
Jag älskar att komma helt okänd till ett ställe, så att dem inte vet ett dugg om mig - så att de får liksom gissa sig till. Så de tror att jag bor med mina båda föräldrar i en liten villa på den här jävla fina orten. Men jag bor bara med min mamma, i en jävla liten sunkig lägenhet - på den här fina orten. Åt helvete med överklassen, säger jag bara.

Jag vet fan inte vad som är mitt problem.
Men jag kan helt enkelt inte bevara relationer - kan knappt skapa några för den delen heller.
Mitt liv består av, skola och dator och att drömma.

Jag är inte lycklig.

Ville bara skriva av mig lite.
Skulle vilja prata med en psykolog - men jag vill liksom ta hjälp av mamma att ta kontakt med någon. Men när jag frågar så blir hon rädd - hon tycker att jag är ett problem barn.
Men jag känner att jag inte orkar gå runt med allt jag har inom mig.

Sen har jag en jävla massa tankar, som jag inte vill tänka! Men jag gör det ändå, och jag blir helt panikslagen.
Hur fan ska jag kunna förklara det för någon, utan att dom tror att jag är helt jävla dum i huvet?!

Jag är rädd.

Spana också in:

Slagsmålsklubben:

För det är då människor börjar skratta och säga att det är någon liten fas.


Det är en fas. Shit, hela vårt liv är ju uppbyggt i faser, det är faserna som är själva livet. Ingen människa upplever samma faser som en annan.

Huvudsaken är att du kommer ta dig ur fasen. På ett eller annat sätt.

Det är mycket bättre att leva i en drömvärld än att leva här ute. Helst skulle man ju slippa den här äckliga världen som människorna byggt upp. Se inte din syn på livet som något negativt, se det som något positivt istället.

Skaffa ett par schyssta hörlurar och börja lyssna på bra musik. Jag rekommenderar drömpop, ambient och rave. Vem behöver världen när man har musik?
JKNUG:

Hade som sagt varit till fördel hur länge det pågått och framförallt hur gammal du är!


Som sagt, det pågår hela tiden. Eftersom jag alltid har tankarna - och varje gång jag träffar nya människor.
HELA TIDEN! Det är min vardag = 24/7.

Och, varför spelar min ålder någon roll?
Man blir tagen mindre seriöst då..
Slagsmålsklubben:

men jag vill liksom ta hjälp av mamma att ta kontakt med någon.


börja med att gå till en ungdomsmottagning där du bor.. det finns bra hjälp där. jag gick den vägen, och dom lyssnar och gör sitt bästa för en.. (det är i alla fall min erfarenhet..)
det är väldigt bra gjort av dig att du försökt prata med din mamma om det, starkt tycker jag! dessvärre väldigt tråkigt att hon inte hjälper dig, men på ett sätt förstår jag nog henne lite..

men jag tycker du får försöka fixa hjälp själv.. hur gammal är du? som sagt, jag gick till u-mottagningen, å det är jag glad för! dom kan skicka en vidare till nån bra psykolog eller kurator..

Lycka till!
Slagsmålsklubben:

Som sagt, det pågår hela tiden. Eftersom jag alltid har tankarna - och varje gång jag träffar nya människor.
HELA TIDEN! Det är min vardag = 24/7.

Och, varför spelar min ålder någon roll?
Man blir tagen mindre seriöst då..


Ja, säkert fler än du som har dessa problemen om du är säg 15 år.
Man kan inte gå till psykvården varje gång man har tonårsflipp!
Mawns:

Vem behöver världen när man har musik?


Alla mina pengar går åt till musik. Jag klagar inte. [love] [cute]

Mawns:

Det är en fas. Shit, hela vårt liv är ju uppbyggt i faser, det är faserna som är själva livet. Ingen människa upplever samma faser som en annan.


Det är min räddning, att gå och tänka att jag snart är över den här fasen. Så när jag är ensam så tänker jag att det är väldigt nära.
Sen när jag träffar min mamma, eller min pappa, eller mina syskon- då mår jag lika dåligt igen. Och det är nog för att dem känner mig för bra, så för dem kan jag liksom inte låtsas vara någon annan.
Jag är störd. Jag vet.
Men jag trivs bättre ensam, än med min familj- och ibland t.o.m utan människor. Men om någon skulle dö (vilket jag får ångest över att tänka på)- så skulle jag inte kunna leva.
Fan vad jag babblar.

Mawns:

Det är mycket bättre att leva i en drömvärld än att leva här ute.


Min värld krockar med den riktiga. För i den riktiga finns det krav på att ha vänner, ha en pojkvän, vara omtyckt och ge goda intryck.
I hate it.
Slagsmålsklubben:

utan att dom tror att jag är helt jävla dum i huvet?!


Om någon skulle få för sig något sådant så är det dem som är dumma i huvudet.. Sånt har inget med att må dåligt att göra.

Jag gjorde såhär när jag mådde dåligt:

Gick till sjuksköterskan på min skola för att prata om lite allt möjligt, hon har ju tystnadsplikt så jag litade på henne, även om det kändes svårt att berätta om det jobbiga. Hon var mycket stöttande och hjälpte mig att få träffa skolläkaren som skrev en remiss för att få in mig på BUP. Han försökte också ge mig massa antidepp, men lita på mig, det är något du ska ta med en psykolog efter några veckors utredning.. Antidepp är lika lätt att få som tuggummi nu för tiden, men det betyder inte att det är något nödvändigt, speciellt om de inte vet hur du är som person, något jag anser tar mer tid att lära sig än bara på en halvtimmas läkarbesök.

Visst det är aslång kö till en psykolog på BUP, men det är något att längta till eller iaf hålla sig vid liv tills man får tag på [y]

I mitt fall så var jag i ett väldigt desperat behov av någon professionell att prata med, så jag gick till ungdomsmottagningen och bad dem att påskynda allt.

Men du ska inte ge upp liksom, för det finns alltid något runt hörnet som kan få det att kännas bättre. Jag tycker att det är bra att ha små förhoppningar om att det kan bli bättre [smile]
Mawns:

Om man inte hoppar av verkligheten


Det är väl just pga. av detta jag inte har så lätt att få vänner.
För att jag inte lever fullt ut i den där riktiga världen. För de allra flesta har sånna där riktiga familjer och sådär. Går kanske på någon sport. Går kanske på någon fest. Orkar kanske träffa människor.

Känner mig riktigt emotional nu förresten.
Slagsmålsklubben:

För att jag inte lever fullt ut i den där riktiga världen. För de allra flesta har sånna där riktiga familjer och sådär. Går kanske på någon sport. Går kanske på någon fest. Orkar kanske träffa människor.


Vem har sagt att det där är rätt sätt att leva på? Din föräldrar? Dina "vänner"? TV?

De ljuger.