Forumet - jag vet inte hur jag ska komma ur denna labyrint.

jag vet inte hur jag ska komma ur denna labyrint.

800 0 14
Jag behöver precis som alla andra råd eller tips eller bekräftelse helt enkelt av bland annat mina föräldrar. Jag känner att vad jag än frågar om, ber om eller behöver råd med att de vägrar att ge mig råd eller bekräftelse. När jag menar bekräftelse menar jag att de tror på mig och låter mig ta egna beslut men som jag sa så behöver jag lite råd och tips för att sedan kunna ta ett eget beslut. Men eftersom jag inte får denna bekräftelse av mina föräldrar, hur gör jag då? vilka vänder jag mig till då? Ett exempel är att för mig känns det som att mina föräldrar tror helt ärligt att bara för jag har en diagnos att jag inte klarar av någonting och därför oroar sig de hela tiden vad som har hänt tidigare eller att jag kanske inte trivs eller något liknande. De ser saker bostavligt och antar då att det är på ett sätt /jag funkar på ett visst sätt och gnäller på vad som hänt tidigare när allt jag vill är att de ska tro på mig och sen sluta gnälla om något som hänt tidigare och låta mig bli en egen individ. 

kan någon hjälpa mig med hur jag ska någonsin kunna känna att jag får nekräftelse av mian föräldrar utan att tänka att nu kommer de tro att jag inte klarar av någonting osv. 

och hur tror ni dom ser på saken? kan någon hjälpa mig att förstå deras perpsektiv? varför låter de mig inte bli en egen person för att de är för beskyddande och tror alltid det värsta som kommer hända eller som har hänt och därför inte vågar släppa mig? jag vill klippa nagelsträngen, dvs jag vill bryta kontakten (inte helt) men ni fattar nog vad jag menar. jag vet inte vad jag ska göra för vad jag än säger eller gör så slutar det alltid att vi bråkar eller att jag känner att jag kommer vara fast med dom tills jag är 30, vilket jag inte vill. hur kommer jag ut ur denna labyrint? onda cikel eller vad man nu säger. 
Du behöver ta eget ansvar. Du behöver inte dina föräldrars bekräftelse, eller någon annans för den delen. Du är en fullt kapabel människa. Allt som är fel är din egen bild av dig själv. En bild som sätter begränsningar för vad du tror att du klarar av.

Det bästa sättet att få dina föräldrar att tro på dig är att visa att du inte behöver dem.

Spana också in:


Josbec: som jag sa så behöver jag lite råd och tips för att sedan kunna ta ett eget beslut.
Om du får råd från utomstående part så påverkar det starkt ditt beslut, hur vore det om du själv tog dig tid att analysera genom exempelvis läsa, lyssna, titta på intressanta ting och på så vis bilda dig en helt egen uppfattning att basera ett eventuellt beslut på?


wetferghergh: Vad är det som hänt tidigare? Har de inte rätt då eller skulle du trivas med det?
Det som har hänt tidigare är att pga att jag blivit mobbad, inte velat gå till skolan pga att jag hade blivit mobbad, jag fick min diagnos och började i en ny skola i en ny miljö, vilket för mig var tre stora omställningar. Då ser bara mina föräldrar att jag inte klarar av dessa grejer vilket jag tycker är konstigt, för de borde ju ha förstått då att jag inte mådde bra. Nej då såg de bara att jag inte gick till skolan och gnällde över det. 

Och jag är 21 år, jag vill bli en egen person, jag vill ha kompisar, jag vill bo i något eget, antingen med en partner eller själv, men ha något eget som är mitt. och eftersom jag har en diagnos innebär de ju att jag har svårigheter med vissa saker (framförallt normala vardaliga saker) tex sociala koder, matte engelska, lite sånt. Det är vanliga problem som många har. De flesta som tror sig kan sociala koder, de fejkar oftast för att inte spela dumma som inte förstår, så de låtsas som att de förstår och sedan kanske de lär sig tajmingen osv? 

men som en vän till mig sa om att bli egen, hur ska jag kunna bli egen om jag inte får möjligheten att bli egen? jag menar om jag vill prova på att bo själv, hur ska jag då kunna bli egen om jag inte får bo själv för mina föräldrar? Det är ju logiskt, att om jag får visa för mig själv att jag klarar av det genom att prova på vissa saker tex flytta hemifrån, så kan jag bli självständig, men om jag inte får den möjligheten så är det ju svårt? eller hur? 

De jag menar är då att jag vill och behöver pga min diagnos hjälp med att flytta hemifrån, jag kan inte bara flytta hemifrån utan jag behöver hjälp med vissa saker inom det. eftersom man inte lär sig sådana saker i skolan. man lärde ju sig inte iaf inte jag om hur man betalade räkningar eller hur man gör med mäklare och hyresrätter och lite sådant, hur man går tillväga. då behöver jag mina förädrars tips och råd. 

förstår ni nu?

Josbec:
Det som har hänt tidigare är att pga att jag blivit mobbad, inte velat gå till skolan pga att jag hade blivit mobbad, jag fick min diagnos och började i en ny skola i en ny miljö, vilket för mig var tre stora omställningar. Då ser bara mina föräldrar att jag inte klarar av dessa grejer vilket jag tycker är konstigt, för de borde ju ha förstått då att jag inte mådde bra. Nej då såg de bara att jag inte gick till skolan och gnällde över det. 

Och jag är 21 år, jag vill bli en egen person, jag vill ha kompisar, jag vill bo i något eget, antingen med en partner eller själv, men ha något eget som är mitt. och eftersom jag har en diagnos innebär de ju att jag har svårigheter med vissa saker (framförallt normala vardaliga saker) tex sociala koder, matte engelska, lite sånt. Det är vanliga problem som många har. De flesta som tror sig kan sociala koder, de fejkar oftast för att inte spela dumma som inte förstår, så de låtsas som att de förstår och sedan kanske de lär sig tajmingen osv? 

men som en vän till mig sa om att bli egen, hur ska jag kunna bli egen om jag inte får möjligheten att bli egen? jag menar om jag vill prova på att bo själv, hur ska jag då kunna bli egen om jag inte får bo själv för mina föräldrar? Det är ju logiskt, att om jag får visa för mig själv att jag klarar av det genom att prova på vissa saker tex flytta hemifrån, så kan jag bli självständig, men om jag inte får den möjligheten så är det ju svårt? eller hur? 

De jag menar är då att jag vill och behöver pga min diagnos hjälp med att flytta hemifrån, jag kan inte bara flytta hemifrån utan jag behöver hjälp med vissa saker inom det. eftersom man inte lär sig sådana saker i skolan. man lärde ju sig inte iaf inte jag om hur man betalade räkningar eller hur man gör med mäklare och hyresrätter och lite sådant, hur man går tillväga. då behöver jag mina förädrars tips och råd. 

förstår ni nu?
Okej finns de ingen annan som du kan be om hjälp med dom sakerna?

wetferghergh:
Okej finns de ingen annan som du kan be om hjälp med dom sakerna?
jag har pratat med kommunen men dom har bara boenden för de som behöver mer hjälp och stöd, för de har grovare diagnoser, vi säger om en person som är normal dvs inte har en diagnos ligger på 10, då kanske jag ligger på 7-8 medan de andra som behöver mer stöd och hjälp ligger på kanske 2-4 eller något, så det är en sån stor skillnad på mig jämfört med dem om man säger så. Tex jag kanske har svårt med sociala koder men de kanske har svårt med att tex gå på toaletten, äta och är väldigt introverta medan jag är väldigt extrovert. 

Josbec: Atypisk autism men den är så sjukt liten. jag fungerar normalt bara att jag har svårigheter som är väldigt normala, dvs jag kan inte sociala koder tex men det är ändå många som har svårt med de idag och många låtsas att dem kan sociala koder för att inte spela dumma, men jag kan inte dom.
Okej. Har du sagt till din föräldrar det du skrev i trådstarten? Om du kommunicerar bättre i skrift, skriv en text och be dem läsa den. De behöver verkligen förstå att du måste bygga upp ett självförtroende för att kunna vara självständig och ha ett eget liv. 

Josbec: jag har svårigheter som är väldigt normala, dvs jag kan inte sociala koder
det är inte normalt. hursom har du ju rätt att få hjälp med att försöka förstå andra bättre. finns det ingen habilitering i din kommun? det ska ju också finnas boenden för folk med psykiska funktionshinder. kolla med din handläggare. kan ej tro att det endast finns för folk som är gravt förståndshandikappade. har du en autismdiagnos så har du rätt till insatser inom lss. 

vonKissekatt:
det är inte normalt. hursom har du ju rätt att få hjälp med att försöka förstå andra bättre. finns det ingen habilitering i din kommun? det ska ju också finnas boenden för folk med psykiska funktionshinder. kolla med din handläggare. kan ej tro att det endast finns för folk som är gravt förståndshandikappade. har du en autismdiagnos så har du rätt till insatser inom lss. 
Jo det är normalt för tror du alla kan sociala koder? nej de flesta låtsas att de förstår sociala koder och då menar jag inte hur man beter sig under middagar osv, utan då menar jag mer ha rätt tajming, skratta när det är skämt och att man ska förstå skämten, jag lovar det finns dem som inte förstår skämten alls men skrattar ändå när alla andra skrattar, förstår du då vad jag menar för sociala koder? eller tex hur man pratar i spel som tec cod, det är ju tydligen fel att fråga personliga frågor, dvs va social för man ska bara prata om spel grejer och inte fråga om vart man bor eller något mer personligt, då tycker folk man är konstig eller det är annorlunda. det är sådana sociala saker jag har svårt med, det är svårt för alla med sådant.