Forumet - Jag vill bara bli frisk.

Jag vill bara bli frisk.

826 0 24
Jag har levt som bulimiker i ungefär 7 månader nu. Allt började när min kompis tipsade om hur man kunde stoppa fingrarna i halsen för att bli av med illamående eller extrema magsmärtor. Jag hade länge innan det velat testa, men vågade aldrig, förräns för 7 månader sedan. Det hela triggades ytterligare när jag (dumt nog) slog vad men min pappa om att jag kunde gå ner 2kg på en vecka. Jag klarade detta, och när jag fick höra all positiv respons från mina föräldrar (och även andra i min omgivning) fortsatte det hela. Redan efter första gången då jag spydde upp maten, visste jag direkt att det här var något som skulle fortsätta. Jag tyckte att jag hade kontroll först, och ville inte inse att detta var ett sjukligt beteende. Det är först nu som jag erkänner för mig själv att jag har bulimi. Jag måste ta mig ur detta helvete snart, men jag vågar inte be om hjälp. Jag kan inte be om hjälp, för jag ska vara utbytesstudent i ett år efter sommaren, och om någon får reda på att jag har ätstörningar kommer jag inte få åka. Jag vill bara prata med någon, jag är så fruktansvärt trött på att ljuga och smyga med mitt ätande.
I somras vägde jag 57kg till mina 171cm, och nu väger jag 49kg. Det går konstant nedåt och jag är trött på det. Jag vill inte bli smalare längre, men jag är rädd för att äta normalt eftersom jag inte vill gå upp i vikt igen.
I somras fick jag ofta höra kommentarer om min kropp, att jag var rund och mullig osv, av min mamma och pappa. De såg det kanske inte så allvarligt, men det har satt sig i mitt huvud och allt jag kan tänka på numera är hur mycket jag äter, hur många kalorier som finns i min mat osv.
Jag orkar inte det här längre, jag måste få hjälp.
Imorgon börjar min väg mot ett friskare liv, men jag klarar det inte själv. Om någon känner som jag, eller tror att den skulle kunna hjälpa mig/ge mig stöd, snälla hör av er.

Spana också in:

szfgjdf:

[tired]


gå å va bitter ngn annanstans

amwes:

varför skulle jag trolla? jag har dansat balett nästan hela mitt liv. min familj är alla väldigt smala, vilket ökar pressen på mig. kanske därför


Blivande_japan:

antingen trollar du


Blivande_japan:

eller


Blivande_japan:

eller


Blivande_japan:

så är dina föräldrar inte friska


förstår ej hur man kan hetsa sina barn att gå ner i vikt, särskilt inte när de är är normal/underviktiga
BadAssLezbo:

nej, menar att vi båda ska gå till någon och skaffa hjälp. har lidit av någon slags blandning mellan bulimi och anorexia i 5-6 månader. började såklart långt innan dess men jag började agera fysiskt för 5-6 månader sedan


men mina föräldrar får inte veta.... var kan man få hjälp utan att ens päron blir underrättade?
amwes:

men mina föräldrar får inte veta.... var kan man få hjälp utan att ens päron blir underrättade?


jag vill inte heller att mina föräldrar(eller någon annan för den delen som jag känner) ska få veta att jag har ätstörningr, men någon gång så måste man skaffa hjälp. annars så kommer man dö till slut, antingen svälter man sig tills kroppen inte klarar det längre eller så spyr man tills hjärtat inte klarar det längre
amwes:

Lite konstigt att jämföra en ätstörning med cancer. Cancer är inte psykiskt..


Nej, men det är fortfarande en allvarlig sjukdom, som du bäst blir frisk från genom att ta hjälp av proffs. Jag har också tagit mig ur ätstörningar tillfälligt, men utan backup från proffs har jag fått återfall på återfall, eftersom man behöver hjälp med att hitta verktygen för att bli 100% frisk. Så tror jag i alla fall.



Blivande_japan:

förstår ej hur man kan hetsa sina barn att gå ner i vikt, särskilt inte när de är är normal/underviktiga


Min pappa är likadan, när jag var 15 och vägde 45 tyckte han att det "började se bra ut". [crazy]
Jag har levt med bulimi i 4 år (även om jag inte har brukat kalla det så tidigare) och kräks allt ifrån ett par gånger i veckan till flera gånger om dagen.

Jag har alltid (eller åtminstone sedan väldigt, väldligt länge) varit kroppsfixerad, något som har yttrat sig på alla möjliga sätt. Det är uppenbart att det jag gör är sjukligt, särskilt kräkningarna, men jag har helt enkelt inte tagit tag i det eftersom det inte har känts mödan värt eller allvarligt nog för att behöva behandlas.

Idag, så som alla andra dagar, har jag ägnat detta mycket tanke och försöker för första gången ta reda på hur jag ska göra för att bli fri sjukdomen utan att behöva tala med någon jag känner eller gå till en stödgrupp el. dyl, så jag förstår vad du är ute efter amwes. Min plan är att sluta kräkas helt enkelt och hoppas att jag kan motivera mig själv till det, jag menar, hur svårt kan det vara?

Så jävla trött på att kräkas (och behöva oroa mig för mina tänder). NU är det slut med det.