Forumet - Jag vill bli liten igen

Jag vill bli liten igen

3088 0 28
När man ser tillbaka på livet så måste jag helt ärligt säga att jag hade mina lyckligaste dagar fram till jag började högstadiet.

Jag har kommit fram till att ju yngre jag var desto roligare hade jag. För när man fortfarande var ett litet barn så kändes ett år som en evighet och ett sommarlov kunde kännas som flera år medan idag känns ett sommarlov som någon vecka. Till och med lunchrasterna kändes enorma. Dessutom så hade man inte speciellt stor kunskap och världen kändes enorm, kommer ihåg de små utflykterna man hade till någon lokalskog där man skulle ta med sig egen lunchlåda osv. De var ju oerhört spännande och bara att få åka buss tillsammans med klassens kändes stort.

Föräldrarna var fortfarande väldigt ynga och pigga, man kunde när som helst dra ut med farsan och sparka lite boll, medan idag 10 år senare det är i princip omöjligt. Idag känns den lyckan man får konstgjord på något sätt, den kommer inte i närheten av det man hade när man var yngre.

Det hela började väl egentligen när man skulle börja högstadiet och alla helt plötsligt började tänka på mer hur man klär sig och se allmännt tuff ut, än gå ut på fotbollsplanen och spela lite eller föra allmänt liv på skolgården.

När jag tänkter tillbaka så ser jag själv att det inte finns någon möjlighet att stoppa detta fenomen då samtliga inklusiv mig själv verkar vara programmerade att "lämna" sin barndom och gå in i en mer vuxenvärld.

Den enda förhoppning att man får tillbaka denna kontinuerlig eufori är väl när man lämnar livet helt enkelt.

fler som tänker i samma banor som mig?

Spana också in:

noboundaries1:

När jag tänkter tillbaka så ser jag själv att det inte finns någon möjlighet att stoppa detta fenomen då samtliga inklusiv sig självt verkar vara programmerade att "lämna" sin barndom och gå in i en mer vuxenvärld


har ofta tänkt på att det verkade vara så, men jag var nog felprogrammerad för jag följde aldrig med.
Sa otfast att jag var 13 när jag var 18 om nån frågade, ingen brukade ifrågasätta det. Då kan man fortsätta umgås med dom i sin själsliga ålder och föräldrarna till dem tycker det är ok.
noboundaries1:

fler som tänker i samma banor som mig?


visst

men livet måste gå vidare och det är så evolutionen ser ut...dock måste du kunna se fördelarna med det hela också eftersom alla saker och ting här i livet har för och nackdelar, försök se saker positivt bara

dessutom, vore du tio år yngre nu hade du nog önskat dig motsatsen, människan funkar så att man aldrig blir nöjd

men jag förstår vad du menar och du har inte helt fel, slänger bara in lite synpunkter för som sagt, för och nackdelar
noboundaries1:

När man ser tillbaka på livet så måste jag helt ärligt säga att jag hade mina lyckligaste dagar fram till jag började högstadiet.


Håller nog inte med om det.
Jag och polarna (under en förfest) funderade kring detta då en av mina polare kom med samma uttalande om hur lättare det var när man var liten.
Idag måste man oroa sig över skolan, jobb, pengar, flick/pojkvänner och allt sånt där och kan erkänna att jag höll med honom till en början.
Vi började prata igenom ämnet djupare och kom fram till att det inte var bättre förr. Alla hade vi våra problem - bara andra än idag.

Kommer själv ihåg hur vidrigt det var när man var liten, speciellt då jag som växte upp i en någorlunda fattig familj (om detta har någon relevans). Kommer så väl ihåg mina gråtattacker jag fick när jag inte fick de leksaker jag ville ha, eller när lillebrorsan fick leksaker och inte jag fick (födelsedagar ect spelade ingen roll) Vet även hur hemskt det var att behöva gå och lägga sig, alltid när man inte ville eller att jag inte fick vandra bort till platser jag ville.

Jag visste att frihet fanns, trots min låga ålder, men blev ständigt fråntagen den och det kan jag säga är värre än problemen vi har idag.
noboundaries1:

fler som tänker i samma banor som mig?


Det här fick mig att tänka på ett "citat". Jag skrev det efter jag sprungit en runda förbi min gamla skolgård..

When I was young it all was so easy. No time to think of the consequences. I was just fooling around and playing with my friends and there was love on the table. Pepole change even me, but remember how it was theese days. Want to go back but I cant. But I still have memory of it, and that is al thats counts. After all the memory is the thing we wan it the most, when we not live in the present anymore. Or just want to look back.

- Or Fuck this and live fast and die young!

noboundaries1:

fler som tänker i samma banor som mig?

noboundaries1:

fler som tänker i samma banor som mig?


Ja, precis som du säger. Dessutom så slutade denna känsla ungefär vid högstadiet för mig också, som du nämner.
Anledningen till att inte alla upplever detta, är väl för att de hade en pissig barndom, pissiga föräldrar eller blev slagen. Nuff said. Men visst, vissa personer lyckas finna peace i att bli urtråkig vuxen och bara glömma allting helt sonika, de är lyckligt lottade.