Forumet - Jag vill förstora upp den här känslan (bra)

Jag vill förstora upp den här känslan (bra)

60 0 12
Det känns så bra. Allt som behövdes var den där kvällen igår, min förväntan och min reflektion. Jag var ute med folk i stan och var inte rädd som förut... känns som att jag vaknat upp lite på sistone. Ni vet kanske inte allt om mig så det är lite korkat att jag bara börjar skriva, men det an vara bra för min egen skull innan det är färdigt så att säga innan jag kan bli riktigt frisk.
Det felet som har legat kvar längst (som jag i ett samtal med mina föräldrar ikväll faktiskt alldeles nyss (åtminstone mitt övermedvetna) kommit över), var att jag alltid värderat publiken och min appearance över mig själv. Detta har jag långsamt kommit fram till de senaste veckorna... jag har ända tills nu varit alldeles för omedveten om hur mänskligt beteende fungerar. Jag har då i min kris alltid haft någon att förlita mig på och hänga upp mig på (söka bekräftelse, oberoende av personens närvaro eller ej), så jag har omedvetet tänkt att t.ex. pappa och mamma alltid har rätt. Efter att den spärren börjat släppa lite och jag märker mina föräldrars brister växer det långsamt fram för mig hur allting (det sociala) fungerar och detta är så fräckt! (så enkelt, finns inget mer att ta hänsyn till än det man är med om naturligtvis)
Dessvärre är jag inte helt tillfredställd av den här fantastiska händelsen/upptäckten - men jag borde ju vara. Ända tills nu har jag lagt för mycket vikt vid att söka bekräftelse istället för att få det när jag inte ber om det utan när jag istället ger andra bekräftelse eller bara är tills det händer något. Man ska inte försöka med sånt som inte går, men det är nästan värre att inte försöka med sånt som går bara för att det inte är det lättaste man kan förstå.
Jag har lagt mkt mer energi på att förstå annat än människor (för att jag är (var? på en del attribut) lat, rädd, tänker att det går inte blir frustrerad väldigt lätt men visar det sällan), vilket är väldigt synd.

Nu blev det lite för rörigt. Ska försöka få tillbaka flowet och det jag faktiskt vill säga... Den dagen jag slutar göra trådar med mål att framstå som den jag vill framstå som, och istället gör trådar om det jag är intresserad av i världen förutom mig själv, då är det väl 100 %.

Men något av det viktigaste var det här med att jag lagt för mkt vikt vid att tänka på vad folk tycker om mig. Har jag någonsin stannat upp och tänkt att det kanske finns något som intresserar mig hos den här människan eller varför är jag egentligen med den här personen?
Jag vill inte tro att min kärlek till Jennifer bara var kärlek till mig själv. Det känns så extremt, så äcklande, att jag nästan börjar gråta. Men Jennifer är en bra person tror jag... hon har hjälpt mig!
[cry]
Jag ser nu hur fruktansvärt dålig jag har varit. Detta är fantastiskt, denna insikten, men jag får dåligt samvete.

Just nu har tankarna spunnit iväg en hel del, och jag brottas med konflikter från olika associationer... innan var jag övertygad om att det var rätt att inte lägga så stort värde i bekräftelsen och personen Jennifer som jag tänkt så mycket kring. Hon tror inte på mig, att jag blivit frisk.
Fast det går å andra sidan inte över en dag heller, så jag är väl lite borderline för tillfället. Men helt klart i rätt riktning. Åh, jag känner mig så motiverad. & Jag är nykter.
Jag ställer fler frågor om personerna jag pratar med nu när jag pratar. Fångar in. Lär mig om andra och hur de har gjort. De kanske har tips på saker som jag inte kommit på och vice versa.

Ok, håller på med lite grejer samtidigt här så allting som jag tänkte kommer nog inte riktigt fram.

Olika insikter ligger som massiva järnstycken och badar i mitt huvud, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dem. Det är så mycket, att jag knappt fattar det.
Jag har anledning att göra en sånhär jävla äckeltråd om mig själv tror jag för detta är så bra, att det kommer ta slut, min idioti, min sfär.

Jag har sårat många pga min idioti, fattar jag. Det är så hemskt, sorgligt på alla punkter.

Ja, nu sitter jag och pratar med andra som inte får den här infon. Vet inte om någon ska få den här infon heller, men jag skriver ändå för att jag gillar att tänka på att det kommer bli bra. Det var det som var tanken, även om det blir lite rörigt.

Det viktigaste är att jag måste tro på det jag känner (jag har inte ens fattat att det fanns en sån möjlighet). Måste också lyssna mer än vad jag gjort förut, men det går bra!

Jag börjar bli intresserad av människor mer och mer, och kan lugnt släppa fokus från mig själv och det som inte finns.

Fan vad rörigt... jag ska sova på saken och låta det sjunka in mer.

Det den ena fattar från början tar den andra hela livet att fatta. Känns som att dessa upptäckter kom så snabbt, men jag kanske ska ta för mig nu istället. Leva i livet, inte snöa in på allt annat utom livet...

Jag funderade på att inte posta tråden, men kanske gör det ändå.

Antecknar iaf här att jag ryser i hela kroppen av känslan att verkligen läsa det som står och inte mer i en blogg här. Jag har börjat prata med en snäll och bra tjej som jag har känt länge, men inte haft så bra kontakt med. Gråter nästan när jag läser i bloggen för det låter så mysigt allting, och tänker att förut tänkte jag att alla andra alltid höll på med något som jag inte fick vara med på! Att det var någonting som de andra höll på med. Det var alla mot mig, outtalat.

Jag märkte att jag skulle komma hit på att jag slutade dölja delar av mig själv, t.ex. för min familj. Det kändes så bra att bara säga allt. Det händer inget. Man får vara som man vill.
Det är tunga relationer som är svårast. Så jag märkte egentligen redan på när jag pratade flytande med okända att det skulle bli bra "nu". Märkte kanske redan första gången jag provade den ångestdämpande drogen alkohol att det är det där fria tillståndet man ska sträva efter (inte det onyktra dock, OT). Det var längesedan.
Igår drack jag bara en öl för att gvar törstig efter maten. Att jag åkte hem med två 7,2or (som jag trodde att jag skulle vilja dricka) i bussen och bra självkänsla, kändes klart jävligt awesome. Det är på gång nu. Friheten som i verkligheten väntar på mig. Det är den inställningen jag tycker att man ska odla, så att man blir en utslagen blomma med full potential och rationalitet.
Alla tonåringar mer eller mindre (har jag insett) går igenom en period då det bara är de själva som betyder något. Man söker bekräftelse. Ju mer man söker desto mindre får man... men de flesta tröttnar på att söka bekräftelse elelr så får de det när de inte söker det t.ex. och inser då att de inte behöver söka det för att få det och så har man fått en personlighet och raderat ut ett cp beteende.

Börjar lyssna och tror inte längre att folk är dummare än de är. Jag blir glad av detta.
Jag kommer lära känna nya människor och förhoppningsvis de lära känna mig och tycka om det.

Tror jag postar detta nu. [crazy] Vill inte klicka fram och tbx.

Spana också in: