Forumet - jag vill ha honom tillbaka. (långt i know)

jag vill ha honom tillbaka. (långt i know)

50 0 47
om fyra timmar är det exakt två år sen min pojkvän dog. nånting i mig gör att jag känner mig nervös för klockslaget. 23.54. det ekar högt i mitt huvud. samtidigt som man sitter och gråter halvt ihjäl sig så ekar klockslaget i mitt huvud. vi skulle precis iväg till en fest med kompisarna. Simon skulle först stanna med mig, men var inte kvar länge utan åkte iväg, skulle hem igen. jag gick in till festen igen efter att vi sagt hejdå, och att vi skulle ses hemma hos honom sen. en stund efter att jag gått in och börjat prata med några kompisar ringer min mobil och ett okänt nummer står på skärmen. jag svarar och det är en mörk röst som pratar. jag hör knappt först vad som sägs, men klart och tydligt att det är nåt allvarligt. jag gick ut för att höra bättre, de frågade om de ringt rätt och jag svarade "ja, det är jag. vad har hänt?" sen kom det. meningen som förändrade mitt liv. helt totalt förändrat. ingenting blir sig likt. "en olycka" .... bla bla bla "vi försökte men" mer ville jag inte höra. jag ramlade ihop på marken och jag skrek. jag skrek högt, rakt ut. jag vrålade. de kom ut, jag minns johns ansikte framför mig. "vad har hänt!?" jag svimlar. jag.. kan inte mer. jag började springa. jag minns att jag sprang, fort fort på vägen. jag ville komma till Simon. till min Simon, han skulle hålla om mig som han brukade. krama mig, le mot mig. kyssa mig. han skulle.. Leva. men jag sprang inte långt utan att ramla igen. roberth kom ifatt mig med bilen och bad mig hoppa in. vi åkte till sjukhuset. ja, han fanns där. "ni kan gå in". nej! jag törs inte. inte på det här stället, väggarna är vita och det luktar. det luktar sjukdomar och det luktar.. död. jag satte mig ner utanför och grät. tjöt. grinade. långsamt föll de lyckliga delarna ifrån mig. mitt liv rann ner. vi satt där, jag och roberth, i en eller två timmar. jag kan inte minnas. men jag gick in till Simon, jag såg honom! jag såg hans kropp! hans livlösa kropp. han var så vacker, men han hade sår. sår som var omöjliga att läka. sår som inte gick att ta bort. de fanns synligt på honom, och de fanns inom mig. "neeeeeeeeeeeej!" skrek jag. igen och igen och igen. roberth höll fast mig för att inte springa fram och slita i honom. Simons mamma grät. hon grät itne högt, hon snyftade. men hon var förstörd. hon hade förlorat sin son. den vackraste som nånsin skådats. han försvann ur allas våra liv på en sekund. vad hände nu? vad skulle vi göra nu? det skulle aldrig gå utan Simon. aldrig, aldrig utan Simon. jag skulle.. jag skulle.. till mamma. jag bad Roberth att skjutsa mig till mamma. "det är nog ingen idé, bella" sa han. "jag har redan ringt henne, åk inte dit. gör det inte" jag visste vad han menade. vad som väntade innanför dörrarna. men jag skulle dit. till mamma. jag skrek när jag kom in. skrek av min sorg, jag ville ha en tröstande mamma hos mig. men där satt hon, där satt hon. i soffan med flaskan på bordet. ja visst. varför skulle nånting vara annorlunda nu? denna natt som mitt liv rann och sprack i bitar. hon satt där, som alltid. hon skrek och frågade vad det var frågan om. jag knuffade till henne och sprang ut igen. jag skrek åt henne, jag svor och skrek. "var är jakob!?" frågade jag. hon slumrade och svarade att hon inte visste. "det är din jävla familj! jag vill veta var min bror är! ha lite koll nångång för fan" brydde hon sig? roberth och jag åkte till parken och grät, skrek, gapade och grinade. jag drog i håret, jag slet i kläderna. vad fanns det kvar nu? "simon är det enda som betyder nåt" sa jag gång på gång. "jag går inte vidare utan honom" jag menade vad jag sa. jag satt där med tabletterna, på riktigt. jag grät därinne på toaletten, jag höll tabletterna i handen. jag tröck in dom i munnen. nu eller aldrig. simon, här kommer jag. vi ska vara tillsammans, föralltid. precis som vi sa. vatten i munnen. verkligen nu eller aldrig. jag svalde. stenhårt. jag grät och jag skrek. roberth kommer och skriker om än högre. han vill inte. inte jag heller, men jag vill till Simon. det fanns inget annat sätt. han ser snabbt på burken med tabletter och kvickare än kvickt tar han telefonen. tre dagar senare vaknar jag på sjukhuset. roberth står gråtande framför mig. jag ser även en svag mia, rasmus och vem är det där..? ögonen sluts. öppnas. sluts. aldrig mer öppna.

jag vaknar fortfarande och önskar att Simon är kvar. faller i tårar när jag inser att det finns inte en chans att jag får se honom igen. inte i detta livet. jag tänker fortfarande ibland att "varför fortsätta? varför gå vidare? jag finner ingen mer som han". jag skakas i vett. det kommer nån hälften så bra, och det räcker gott och väl för en prinsessa.
fuck socialen. fuck er. fuck fuck fuck. thanks good lord, för min psykolog peter. tack som fan. tack tack tack.

jag älskar honom fortfarande, jag slutar aldrig att älska honom. aldrig. funkar det för en kille? kan ni vara med en tjej som tycker om/är kär i er fast älskar ändå en annan mer än nåt annat?

(del/delar av detta är från min påskrivande självbiografi, skriv gärna vad ni tycker i det perspektivet också)

jag vet att texten är väldigt lång, men jag tvingar ingen att läsa allt. men credit ifall. tack [love]

Spana också in: