Tjena! Jag är en till synes glad kille i tonåren som lever ett någorlunda normalt liv och har en bra familj med en bra uppväxt. Helt vanlig kille liksom. Vad skulle kunna vara fel med mig? Jag e ju som alla andra?
Nej. Så enkelt är det inte. jag har under den senare tiden, speciellt det senaste året, börjat känna en större känsla av obehag inom mig, jag känner mig som fast i e cell på något sätt, fångad, tillbakahållen. Jag brukade må bra av att vara ensam, nu är det jobbigare än någonsin. Jag skiljer mig otroligt ogärna från vänner och trots att jag hatar skolan masar jag mig dit för att få mänsklig kontakt för att kunna få tanken från mig själv, och fokusera på annat, men det funkar sådär. Jag känner mig hela tiden förföljd. Inte så att jag nojjar för att någon följer mig, men jag har den känslan, när du vet att någon tittar på. Den form av obehag lever jag med dygnet runt, förutom när jag kan sova.
Jag är otroligt energisk och är väl på gränsen till ADHD beteende mest hela tiden, men jag känner att denna känsla på senare tiden har börjat leka med mig, jag kan må bra en dag till att må så pass dåligt ibland att jag knappt klarar av vardagen.
Det enda sättet jag känner som verkligen får mig att slippa denna känsla för ett tag är egentligen droger, de gånger jag har provat weed eller alkohol. Det är som att jag kan släppa denna känsla för ett tag.
För ett par veckor sedan fick jag även en läskig upplevelse, jag satt still, på en skola en mörk regnig kväll ensam, tog en promenad för att släppa tankarna. Detta fick mer en motsatt effekt, för just som jag satt där i regnet fick jag en otroligt stark känsla av att någon skulle komma mot mig runt ett hörn, vanlig orolighet ni vet. Men detta eskalerade, jag började gå bortåt, skyndade mig mer och mer, tillslut halvjoggade jag nästan, och då kände jag att rädslan nästan fick mitt sinne att vara utanför mitt huvud, en 20-30cm framför mitt ansikte, och allt kändes lite suddigt/vitt. Tillslut sprang jag hem allt jag kunde till mina polare igen.
Detta skulle dock kanske kunna vara en psykos från att jag hade rökt på dagar tidigare.
Detta kan säkert viftas bort som tonårshormoner, och vad vet jag, kanske är det det.
Men jag ville skriva av mig, som ett sätt att bearbeta känslan, och få någon form utan umgänge, mitt i nattens tystnad och ensamhet.
Tack för att du lyssnade/läste
Dude you need help!
UngeHerrAnarki:
Detta skulle dock kanske kunna vara en psykos från att jag hade rökt på dagar tidigare.
Nä, så funkar det inte. Men du ska helst inte röka på förrän du gjort en psyk-utvärdering, för detta kan vara något allvarligt.
UngeHerrAnarki:
Tack för att du lyssnade/läste
ta inte droger, det kommer bli värre när du blir beroende eftersom det till slut bara blir ett långsamt lidande.
och gå till läkare innan dina psykiska problem blir värre.
kör hårt bara livet är för kort för att slösas bort.
typ
rådfråga med en läkare.
om det här är något du upplevt länge, kanske det är dags att ta tag i saken nu.
Du kanske är svag.
Ta några kurser i närkamp eller dylikt.
RakatKadaver:
Du kanske är svag. Ta några kurser i närkamp eller dylikt.
Har lite svårt att se vad det har med något att göra?
Tränar förövrigt fotboll så fysiken är helt okej.
UngeHerrAnarki:
Har lite svårt att se vad det har med något att göra?
Jag tror att om du tränar med någon form utav närkamp, så kommer nog ditt psyke stärkas också.
Fortfarande svårt?
RakatKadaver:
Jag tror att om du tränar med någon form utav närkamp, så kommer nog ditt psyke stärkas också.
Men snälla någon.
Till TS: Ta kontakt med ett proffs, en läkare eller en psykolog. Du är inte ensam om vad du upplever, men det är bra om du får prata ut med någon, så det inte blir värre. En bra samtalskontakt kan göra under.
Paranoia och panikkänslor kan hända vem som helst, oavsett hur bra eller dålig ens uppväxt varit. Ibland är livet bara orättvist, men det viktiga är att du vågar be om mer hjälp än bara här på internet.
timeisrunningout:
Men snälla någon.
Bra svarat. Kungligt.
Care to elaborate?
RakatKadaver:
Care to elaborate?
TS upplever milda till svårare varianter av begynnande paranoia. Det är ingenting en sport kan lindra, eftersom det är ett psykiskt problem där han behöver stöd och vård. Det är alltid bra att idrotta, men ursprunget till paranoia ligger inte i självförtroendet.
timeisrunningout:
TS upplever milda till svårare varianter
Att skaffa psykisk vård i detta stadie tycker jag är lite förhastad i och med att TS är väl medveten om sin situation.
Som du säger, så ligger inte paranoia i självförtroende i sig, men någon form utav kampsport kanske hade gett lite mer sinnesro.
Jag tycker man borde testa praktiska men först, vilket en läkare kommer troligtvis föreslå också.
RakatKadaver:
Att skaffa psykisk vård i detta stadie tycker jag är lite förhastad i och med att TS är väl medveten om sin situation.
Så du menar att självinsikt innebär att man inte är i behov av hjälp? Det är ju klart att det inte är förhastat att söka hjälp, han är ju medveten, visst, men det går ut över hans vardag och han mår inte bra.
RakatKadaver:
Som du säger, så ligger inte paranoia i självförtroende i sig, men någon form utav kampsport kanske hade gett lite mer sinnesro.
Obehandlad paranoia kan leda till värre bekymmer med psyket om man inte lär sig sina egna mönster och vet hur man ska förhindra de dåliga tankarna. Jag tror knappast att du skulle rekommendera en schizofren människa att spela basket istället för att söka vård, hur medveten han eller hon än vore om sin situation.
timeisrunningout:
Det är ju klart att det inte är förhastat att söka hjälp, han är ju medveten, visst, men det går ut över hans vardag och han mår inte bra.
Okej. Om du tycker det så.