Forumet - Känner du mörkret?

Känner du mörkret?

865 1 12
Den lätt isande närande viden som oupphörligt smeker din karga gestalt och från alla väderstreck för viskningarna till ditt öra, en svårmodig sång från den förödda jord som sakteliga när sig av din själ och vilja och kramar hårt fast om din barm, pressar fram de lögner ditt sinne gömt och glömt ur din sargade strupe, ord som drar dig ner dit inget ljus någonsin kan nå, där du bevekas till den eviga tystnad som stundar.

Endast ting som krälar och kryper och reproducerar sig i ditt kött kommer ge dig kamratskap, från då till evighetens slut, ditt hopp och din vilja sedan länge krökt till osmaklig spiral fjättrad i dunkla flammors hägn. Du tänker och sörjer men aldrig förlåter för det finns ingen tid för annat än det paniska skrik som enbart dina gapande vidöppna ögon låter ljuda, blicken evigt fäst vid en fasansfull fars av alla ditt livs samlade missdåd och tragedier, förvridna scener, vitt skilda från de falnande minnen du så desperat klänger fast vid för att behålla något av allt du en gång var och levde och fröjdades åt.

Du kommer aldrig mer att kunna skrika, skratta, gråta eller le, det enda du kan och kommer att känna är tidens klor som river och sliter i såväl kanter som hjärtat av din själ, isande kall blöder den tjära och ättika som aldrig tar slut, härifrån och till tidens ände. Om du så kunde skulle du böna och be om tomhet, om att trasorna av ditt sinne skall slitas i stycken och spridas över det ginnungagap som återstår när inget annat finns, som varesig känner eller dömer eller händer någonsin mer.

Känner du mörkret? Är du dess frände? En håglös lakej till en verkan som tömt dig på allt som är du. Aldrig mer kommer du någonsin att bli.

Spana också in: