Forumet - Känner mig ensam

Känner mig ensam

390 1 2
Hej vet inte riktigt hur jag ska förklara mina känslor men gör mitt bästa, here goes nothing. Jag går första året på gymnasiet och känner mig ensam/utanför. Det hela skulle jag nog säga började efter ca första terminen då jag och en tjej "höll på" och hon är otroligt framåt vilket leder till att hon umgås med väldigt många. Men efter ett tag så slog det snett mellan oss jag höll mig så långt borta som möjligt från hon vilket också resulterar i att jag håller mig indirekt borta från vissa av hennes/mina kompisar. Så då när jag "stött" bort många kompisar så blev jag tvungen att hitta nya kompisar vilket konstigt nog gick väldigt smidigt, blev nästan direkt "uppfångad" av några andra som jag antar märkte att jag inte längre umgicks med de andra. Låt oss kalla dom här nya kompisarna som jag fortfarande är vän med för "Vänner A" och de som jag stötte bort inklusive tjejen för "Vänner B" bara för att förtydliga saker.


Så nu när jag har stött bort många och skaffat mig nya vänner så (notera att alla går i samma klass) är jag väl ändå relativt glad mot för hur det faktiskt skulle kunnat blivit. Men samtidgt så känner jag mig helt ensam utanför skolan. Vänner A bryr sig ändå otroligt mycket vilket jag har märkt dom gånger som jag "sökt hjälp" hos dom. Och nu när det har gått ett bra tag sedan allt drama skedde så börjar alla (eller nja förutom jag) liksom sluta undvika varandra, och då blir det ju såklart att jag står kvar där utan att riktigt veta vart jag ska ta vägen. Vänner A är 3 stycken och om dom inte skulle vara där så vet jag helt ärligt inte vart jag skulle ta vägen för då skulle jag verkligen vara helt ensam.  Känner att jag upprepar mig men vet som sagt inte hur jag ska formulera allt och jag känner mig helt enkelt ensam.


Vet egentligen inte om det här hör hemma i samma fråga men jag tror jag har socialfobi.. Varje gång jag ska göra någonting, vare sig stort eller litet som involverar andra människor så blir jag på en gång nervös och hjärtat börjar klappa snabbare (och inte på ett behagligt sett som om jag ser fram emot nånting). Jag blir jättejättelätt nervös när jag väl är med folk och blir knallröd i ansiktet snabbare än Usain Bolt springer 100 meter. Jag känner sällan för att träffa mycket folk samtidigt och stannar oftast hellre hemma än åker iväg och träffar kompisar. Det är liksom inte så att jag har något emot folk eller hur man säger utan snarare att jag bara tycker det är jobbigt att träffa folk i sociala sammanhang. Det är så mycket mer jag vill få ut men kan inte sätta ord på.. låter säkert som ingenting men det är som sagt bara 50% av det jag vill få ut.


Vet inte heller ens om det här blev en fråga men är bara tvungen att få ut det jag känner...

Det är ju inget måste att sticka ut och träffa människor, trivs du bättre hemma så för all del, stanna hemma. 

Om du däremot vill komma ut men känner att du begränsas av nervositet eller obehag kopplat till sociala situationer kan du testa att successivt vänja bort det genom att utsätta dig för fler sociala situationer. Antagligen en bra idé att snacka med någon kunnig också. 

Det är bra att du har vänner som du trivs med. Känner du att du skulle återuppta kontakten med vänner B, träffa nya personer eller är du nöjd som det är på den fronten?