Forumet - Känns skit

Känns skit

127 1 9
Allting känns bara hemskt just nu.
Jag vill prata med en psykolog eller något, men vågar inte.
Min morsa är borta för 5e gången, börjar små-bråka med fastern, börjat gymnasiet, vågar ej berätta om min läggning, har börjat prata med mig själv igen.

Det enda som håller det ihop är musiken.
Vi ska spela in våran allra första låt.
Mitt intresse för musik ger mig lite glädje.

Min bästa vän kommer snart till Stockholm.
Hon är den enda som vet om vem jag är.

Jag bor hos mina kusiner eftersom att jag hade en våldsam styvmamma och en feg pappa.
Jag har knappt några riktiga vänner (mest falska som pratar om mig) och mina farmor och farfar har börjat bli skit elaka.
Dom gömmer min post och i telefonsvararn hör man "jaha, då svarar han inte, fan säg åt honom att lägga ned nu!!" Och sådant.

Jag skriver ibland lappar där det står skit om mig så viker jag det och har det i fickan en vecka. Sen kastar jag lappen.
Det får mig att känna en tyngd lyftas..
Sen att jag pratar med mig själv vet jag inget... Det känns bara tryggare då som att jag inte behöver vara rädd.
Jag gör det bara när jag är ensam eller ej hörs.

Min faster börjar bli arg för att jag inte ber henne och hennes man om hjälp med saker... Bara att när jag frågade min pappa om hjälp så kom styvmamman med en kniv. Kvast ibland när man hade tur...

Jag minns fortfarande att kärringen skrattade åt mig, kallade mig saker och hotade att knivhugga hennes egen 8 åriga son..
Ibland känner jag för att strypa henne. Inte döda, bara visa vad hon har gjort mot folk. Bara ta tag i hennes nacke och få henne att uppleva hur rädd jag var.

Låter sjukt, men allt detta åker igenom mitt huvud hela dagarna.
Jag tror att jag snart bryter ihop.

Spana också in:

Firefox:

Det borde den ha, om inte så finns det två alternativ.1) Prata med skolsköterskan, så får hon vidarebefodra dig till nån psykolog.2) Kolla om det finns någon ungdomsmottagning i närheten där du bor, dessa bör ha en psykolog.


Tack för svaret.
Jag ska kolla upp detta, men ifall det inte finns, vad ska jag göra då?
Nu var det ett tag sedan du skrev tråden så jag vet inte om du har fått hjälp eller någon att prata med. Först såg jag din tråd om att du vill ha råd om hur du ska skära dig och jag blev verkligen berörd på något sätt. Jag har haft en otrolig svår uppväxt och vet hur det är att känna sig ensam, även fast man har så många vänner omkring sig. För man tror att ingen kommer att förstå om man berättar. Nu är jag 20 år och allt börjar kännas bättre. Du kanske tycker det är galet men jag skulle vilja hjälpa dig på något sätt. Om du inte har någon att prata med så kan du kanske prata med mig? Jag är ingen psykolog men jag kan lyssna och förstå. Förstår inte varför inte fler folk reagerar starkare på sånt här...