Forumet - Känns som jag sitter fast....

Känns som jag sitter fast....

194 0 8
Nu är vintermörkret här och den välbekanta depressionen börjar smyga sig på igen. Hursomhelst, det var inte det jag tänkte prata om.
Började gymnasiet i höstas och hittills har det nog faktiskt varit den bästa tiden i mitt liv. Jag har äntligen vänner som jag kan umgås med på fritiden, får göra något jag faktiskt är intresserad av på skolan (går sjöfartsgymnasiet) och det känns liksom att någon bara har tryckt på resetknappen i mitt liv.
Men ändå tyngs jag ner av vad som hänt förut om vad som kommer hända nu.
Trots att det redan har gått fem månader sen jag började så har jag ö.h.t inge bekanta alls i stan utom dom i min klass. Känns bara hopplöst när det gäller att knyta nya band. Dels är jag osäker på om jag kan vara den person jag förväntas vara, dels vet jag inte ens hur jag förväntas vara och dels vet jag inte ens vilka sorters människor jag vill umgås med.
Trots att jag är lyckligare än någonsin så känns det bara åt helvete.
Bakric:

Trots att det redan har gått fem månader sen jag började så har jag ö.h.t inge bekanta alls i stan utom dom i min klass.


Jamen ja, det är väl inte så konstigt?
Om du känner ett så starkt behov efter fler bekanta, gå ut, gör saker, var aktiv i någon organisation ba.
Vad är det att deppa över?

Spana också in:

lazertits:

Men vad är det ens du deppar över då? Att du inte känner "tillräckligt många"?


Njao, så kan man ju också se det.....
Nämen problemet är väl snarare att jag blir helt socialt handikappad helger och lov då alla andra drar hem.
Sen är det ju inte bara det sociala heller. Känns som att det inte är någon riktig mening att ha ett mål i livet då jag inte vet om jag upplever det som "tillfredsställande" heller.
Blir jag lycklig av pengar?
Blir jag lycklig av att vara älskad?
Blir jag lycklig av att ha rutin i mitt liv?
Måste jag ens vara lycklig?
Som sagt, jag bor på andra sidan vägen jämtemot skolan (hela familjen flyttade hit när jag började gymnasiet) och jag känner ingen som helst samhörighet med någon från högstadiet.
Mest för att dom flesta betedde sig som skitstövlar och rackade ner på mig för att jag aldrig for in till stan och festade (inte för att jag direkt vart bjuden heller) och var utanför-killen.