Forumet - Känns som om hela min tonårstid gick i spillo efter en djup och långvarig depression

Känns som om hela min tonårstid gick i spillo efter en djup och långvarig depression

847 1 11
Jag är 20 år och gammal och hade en fantastisk barndom med otroligt många goda vänner men trots det var det många som var taskiga med mig i grundskolan och jag blev slagen ett fler tal gånger, jag hade en del vänner som protesterade och det är jag himla tacksam för men min självkänsla försämrades snabbt och jag blev en väldigt osäker person. Det var väldigt stressigt hemma då det var väldigt mycket tjafs i familjen och jag mådde inte alls bra. Mobbningen tilltog och jag fick svårt att koncentrera mig och slarvade lätt bort läxor och olika hjälpmedel som jag behövde i skolan.

När jag gick i högstadiet mådde jag verkligen piss och en del av mina ''vänner'' började kalla mig cp, bög, idiot och en massa andra jävla ord ni kan tänka er. En gång på en lektion då vi hade bild så vräkte min klasskompis ur en massa svordomar till mig och kallade mig cp-störd och i samma stund höll jag i en sax och då tog impulserna över och jag höll upp den emot honom och sa att han skulle hålla käften och efter det hotade han att anmäla mig till skolinspektionen och spred runt en massa rykten om mig och jag fick ännu mer ångest och mådde skit dåligt. Efter det var det några idioter till tjejer som gjorde narr av mig och stod och skrattade. Jag mådde bara sämre och sämre och till slut så vägrade jag att gå till skolan, låg bara hemma och hade ont i magen varje dag och till slut ringde rektorn föräldrarna och dom blev inkallade på ett möte där det diskuterades om varför jag aldrig tog mig iväg till skolan, rektorn hävdade att jag toppstyrde föräldrarna och varför dom aldrig såg till att få pojken till skolan.

När det vart om det här med om mobbning förekom så sa rektorn genast att sånt inte existerar på den här skolan och att alla elever är så trevliga så, man blir så jävla förbannad när man tänker på det. Jag hade säkerligen drabbats av melankoli och var in princip okontaktbar med omvärlden, satt bara på mitt rum och stirrade in i en väg hela dagarna och när rektorn hotade med att ringa sociala fick jag självmordstankar och det blev bara att åka in akut till barn- och ungdomspsykiatrin men i och med att jag var icke kommunikativ då så blev det svårt och jag kunde ju inte berätta vad som har hänt, och det borde väl en psykolog ha fattat. Istället blev jag stämplad som autistisk och efter drygt 6,5 år gått så ville jag göra en utredning då jag mådde betydligt bättre och då kom det fram att jag inte alls uppfyllde kriterierna för att vara autistisk, vilket alla som verkligen kände mig redan visste. Historien är både ännu längre och mer komplex men jag nöjer mig med det jag skrivit nu..

När jag gick i lågstadiet så dog en av mina skolkamrater hastigt och det var fruktansvärt, han var i fjortonårsåldern och avled av att stora kroppspulsådern brast under/efter han åkt längdskidor och jag tog det jätte hårt trots att jag inte kände han så väl, men han var en riktigt fin kille och är verkligen saknad av väldigt många.

Jag har själv som barn tillsammans några polare vittnat hur våran klasskompis blev våldtagen av en vuxen man (juridiskt sett även om det nu inte förekom tvång men eftersom hon inte var byxmyndig så räknas det) Man blir ju riktigt jävla äcklad när jag tänker på det för hon var ju bara 12 år och hur fan kan man göra så mot ett barn? Vi var ju bara barn själv så vi förstod nog inte riktigt vad som hade hänt och vi visste att tjejen mådde psykiskt dåligt och hade självskadebeteende och hon sa att vi absolut inte fick säga det till någon så vi knep käften eftersom flickan inte skulle bli ännu mer destruktiv och kanske begå självmord.

I min förra skola förekom det mobbning, olaga hot, misshandel och annat utanför skolan såsom våldtäkter och langning, försäljning av illegala droger och skadegörelse.

Idag mår jag otroligt bra och har massor med underbara vänner som inte sysslar med skit och verkligen uppför sig, men hur fan kan en rektor samt en massa lärare missa att sånt här som mobbning och trakasserier förekommer? Har dagens psykologer svårt att känna på att det finns barn som mår psykiskt dåligt? Känns bättre och diskutera med ungdomar om det här.. :)  




Thé King: tycker du borde leta upp dina gamla mobbare och slå dom blodiga
Nej det hjälper inte utan det skulle bara leda till ännu mer problem, jag är ju vuxen. Jag skulle hellre vilja prata med dom och försöka få dom att förstå vad dom har gjort och hur deras handlingar har påverkat mig negativt under min uppväxt. Då kanske de får sig en rejäl tankeställare, jag tror istället att vi alla ungdomar måste gå ihop med varandra och börja kämpa mot mobbning och jag hoppas att det kommer ske en vacker dag, för det finns mycket vi kan göra tillsammans.

Spana också in:


handendärnissen: detta va minsann en historia, usch att ha en sådan uppväxt :/ att de verkligen ska behöva va såhär, är rektorn blind kan man undra.. usch.. skönt att höra att det är bra nu för tiden iaf :) kör åt de bra hållet nu bara och alla idioter glömmer du direkt ;)
Sant men vet inte om jag orkar med att göra nån anmälan nu för jag vill ju umgås med mina vänner och ta vara på all tid så mycket som möjligt men egentligen borde jag rapportera det till skolinspektionen så får man se vad dom kan göra för det har definitivt funnits många brister där på skolan. Typ som en gång när ett gäng killar kom och slog ned mig och sen började de att sparka mig överallt på hela kroppen, det fanns inte en enda lärare som befann sig ute på rastvakten och såg det hela utan där låg jag. Jag får se om jag orkar gå igenom en rättslig process. Det enda jag grubblade på förut är att alla år bara passerat förbi utan att jag fick hjälp, jag känner att jag aldrig fått uppleva hur det är att vara tretton, fjorton, femton, sjutton och delvis arton och det är tack vare att ingen på skolan satte stopp mot mobbningen samt att jag aldrig fick någon professionell hjälp utan bara blev ännu mer kränkt inom psykiatrin! Hur länge är det tillåtet att vara tonåring än fast man är 20? För denna period var och är EXTREMT VIKTIG för mig, jag vill vara det i många år till!:) Tror ni att detta är psykiskt? Min vänskapskrets har på senaste åren främst bestått av 14-30 åringar.. 

VirginSteele:
Sant men vet inte om jag orkar med att göra nån anmälan nu för jag vill ju umgås med mina vänner och ta vara på all tid så mycket som möjligt men egentligen borde jag rapportera det till skolinspektionen så får man se vad dom kan göra för det har definitivt funnits många brister där på skolan. Typ som en gång när ett gäng killar kom och slog ned mig och sen började de att sparka mig överallt på hela kroppen, det fanns inte en enda lärare som befann sig ute på rastvakten och såg det hela utan där låg jag. Jag får se om jag orkar gå igenom en rättslig process. Det enda jag grubblade på förut är att alla år bara passerat förbi utan att jag fick hjälp, jag känner att jag aldrig fått uppleva hur det är att vara tretton, fjorton, femton, sjutton och delvis arton och det är tack vare att ingen på skolan satte stopp mot mobbningen samt att jag aldrig fick någon professionell hjälp utan bara blev ännu mer kränkt inom psykiatrin! Hur länge är det tillåtet att vara tonåring än fast man är 20? För denna period var och är EXTREMT VIKTIG för mig, jag vill vara det i många år till!:) Tror ni att detta är psykiskt? Min vänskapskrets har på senaste åren främst bestått av 14-30 åringar.. 
man ses ju inte som tonåring längre :/ är också 20 förresten 

handendärnissen:
man ses ju inte som tonåring längre :/ är också 20 förresten 
Nä exakt för det är ju mellan tret-ton och nit-ton man ses som det men för mig så känns det som jag blev tonåring först när jag var 18 för då hade jag kurage nog att kunna ta mig ut och träffa folk igen, jag drog till en ungdomsgård helt själv efter att den djupa depressionen börjat stabilisera till sig och man började må bättre successivt. Dom flesta på ungdomsgården var ju mycket yngre än mig men jag fann äntligen några vänner i 14-15 års åldern och vi har haft riktigt kul tillsammans och det var en riktigt bra efter att ha varit isolerat i många år. Jag började senare gymnasiet på vård och omsorgsprogrammet och har funnit otroligt många nya bra vänner där jag går. Jag tänker ta vara på allt roligt jag kan göra med alla dessa underbara vänner jag har nu! Finns så otroligt mycket roligt att se fram emot framöver och man är ju fortfarande ung så.. :)  

VirginSteele:
Nä exakt för det är ju mellan tret-ton och nit-ton man ses som det men för mig så känns det som jag blev tonåring först när jag var 18 för då hade jag kurage nog att kunna ta mig ut och träffa folk igen, jag drog till en ungdomsgård helt själv efter att den djupa depressionen börjat stabilisera till sig och man började må bättre successivt. Dom flesta på ungdomsgården var ju mycket yngre än mig men jag fann äntligen några vänner i 14-15 års åldern och vi har haft riktigt kul tillsammans och det var en riktigt bra efter att ha varit isolerat i många år. Jag började senare gymnasiet på vård och omsorgsprogrammet och har funnit otroligt många nya bra vänner där jag går. Jag tänker ta vara på allt roligt jag kan göra med alla dessa underbara vänner jag har nu! Finns så otroligt mycket roligt att se fram emot framöver och man är ju fortfarande ung så.. :)  
kör hårt bara ;)
Jag var big den mobbade i skolan, med en bror Som åkte fram å tbx mellan Kvv å en död pappa, med tanke på mobbningen så började jag me droger å kriminalitet osv redan som 12 sprängde jag bankomater osv ungefär som i låten en fjärils vingslag lutade jag mig MOt gangsters för att finna lite stöd, där blev vägen in i gamet, sen en dag då jag faktiskt gick t skolan kanske efter 5veckor skolk från skolan såg ja den enda vännen som faktisk stöttade mig som hade de likadant "nästan" som jag då gick jag bara fram å spöade fottorna