Forumet - Känns som pojkvännen inte bryr sig längre

Känns som pojkvännen inte bryr sig längre

3009 1 5
Jag befinner mig nu i en relation där jag känner mig osäker på min pojkvän och hans beteende. Vi har varit tillsammans i cirka ett år, och det har varit upp och ner men vi har aldrig bråkat utan mer haft större tjafs. Till en början betedde han sig som vilken annan kille som helst, men på senaste så har jag uppfattat det som att han blivit allt mer självupptagen och distanserad. Han har sedan tidigare anknytningsproblem från sina föräldrar(upplever att de svikit han mycket sedan barndomen etc) vilket har skapat en hel del problem nu. Allt oftare får han för sig att jag kommer lämna honom, att han inte duger åt någon, att han inte klarar av något. Han slutade skolan också efter ett par misslyckanden och har sedan dess inte gjort något alls förutom att gå hemma. Han ältar väldigt mycket sina problem sen den tiden, och kan ibland gå in i sin egen värld. Vissa dagar är han mer mån om att höra av sig, ibland kan det gå flera dagar utan att vi har kontakt alls. Har testat att själv höra av mig många gånger men ibland knappt fått svar alls, utan bara några enstaka för att han sedan känt sig trött och ångestfylld vilket gjort att han inte kunnat fokusera på att prata. Vi ses cirka en gång i veckan bara, för att jag upplever det som att han vill ha tid för sig själv. Jag skulle helst av allt vilja pratas vid varje dag, kanske ha en konversation som varar hela dagen eller liknande, och dessutom träffas oftare. Känns som att jag kräver mer än han orkar. Att han inte orkar engagera sig så speciellt mycket. Ibland så känner jag mig bara helt ensam trots att jag har honom, men just det här med hans humör som skiftar så mycket beroende på dag, att han knappt ibland säger något alls till mig eller bryr sig speciellt mycket, till att vissa dagar överösa mig med komplimanger och säga att han älskar mig. Jag känner mig så förvirrad i allt detta. Att pendla mellan att känna mig behövd och icke-behövd. När han vill ses så nämner han ofta att han vill ses för att han behöver mig..oftast då vi pratat om hans problem med föräldrarna etc vilket inte lett till annat än irritation då vi haft delade åsikter. Han ältar dom om och om igen, skyller allt på föräldrarna, misslyckanden med skolan, att han inte kommer igång med saker etc. Medan jag tycker att han borde kunna bryta sig loss och faktiskt ta tag i problemen själv. Egentligen är det den här känslomässiga biten som gör mig mest frustrerad. Jag har nämnt att jag vill ha kontakt varje dag och inte bara kanske en 3 sms och sedan ett hejdå, att jag vill ses oftare för jag behöver det, vilket han verkade förstå en period då vi började ha kontakt varje dag mer eller mindre. Men nu senaste halvåret har vi halkat tillbaka. Jag tycker det är en självklarhet(i alla fall för mig) att man hör av sig till sin partner varje dag, inte bara för att, men utan för att man vill pratas vid. Känns som att hela vårat förhållande går på rutin. Att vi inte pratas vid varje dag, utan ibland varannan eller var tredje. När vi väl ses så gör vi exakt samma sak hela tiden, dvs pratar lite, dricker te och ser på film för att sedan sova. Så blir det varje gång. Till och med sexlivet är detsamma varje gång. Han vill köra samma ställning hela tiden, och ibland är det bara "right on" utan förspel eller något alls, eller så vill han att jag ska gå ner på han innan vi ligger. Det händer ingenting alls utöver det vanliga, jag saknar en viss spänning och närhet. Har funderat på att ta en paus i förhållandet för jag inte vet vad jag vill, men jag älskar trots allt honom och vill få det att funka. Men efter ett flertal mindre försök har jag börjat ge upp. Har till och med börjat utveckla känslor för andra killar som visat intresse för mig på ett annat sätt än min pojkvän, vilket jag vet är så hemskt fel. Jag borde inte bli intresserad, för jag älskar min pojkvän, men vet inte om det är för att jag tappat gnistan i vårat förhållande eller om jag börjat tappa känslorna för honom?

Vill inte göra slut utan som sagt få det att funka tillsammans, men jag vet bara inte hur. Någon annan som varit/är i samma sits?
Tacksam för svar!

Spana också in:


Sandraass: Jag befinner mig nu i en relation där jag känner mig osäker på min pojkvän och hans beteende. Vi har varit tillsammans i cirka ett år, och det har varit upp och ner men vi har aldrig bråkat utan mer haft större tjafs. Till en början betedde han sig som vilken annan kille som helst, men på senaste så har jag uppfattat det som att han blivit allt mer självupptagen och distanserad. Han har sedan tidigare anknytningsproblem från sina föräldrar(upplever att de svikit han mycket sedan barndomen etc) vilket har skapat en hel del problem nu. Allt oftare får han för sig att jag kommer lämna honom, att han inte duger åt någon, att han inte klarar av något. Han slutade skolan också efter ett par misslyckanden och har sedan dess inte gjort något alls förutom att gå hemma. Han ältar väldigt mycket sina problem sen den tiden, och kan ibland gå in i sin egen värld. Vissa dagar är han mer mån om att höra av sig, ibland kan det gå flera dagar utan att vi har kontakt alls. Har testat att själv höra av mig många gånger men ibland knappt fått svar alls, utan bara några enstaka för att han sedan känt sig trött och ångestfylld vilket gjort att han inte kunnat fokusera på att prata. Vi ses cirka en gång i veckan bara, för att jag upplever det som att han vill ha tid för sig själv. Jag skulle helst av allt vilja pratas vid varje dag, kanske ha en konversation som varar hela dagen eller liknande, och dessutom träffas oftare. Känns som att jag kräver mer än han orkar. Att han inte orkar engagera sig så speciellt mycket. Ibland så känner jag mig bara helt ensam trots att jag har honom, men just det här med hans humör som skiftar så mycket beroende på dag, att han knappt ibland säger något alls till mig eller bryr sig speciellt mycket, till att vissa dagar överösa mig med komplimanger och säga att han älskar mig. Jag känner mig så förvirrad i allt detta. Att pendla mellan att känna mig behövd och icke-behövd. När han vill ses så nämner han ofta att han vill ses för att han behöver mig..oftast då vi pratat om hans problem med föräldrarna etc vilket inte lett till annat än irritation då vi haft delade åsikter. Han ältar dom om och om igen, skyller allt på föräldrarna, misslyckanden med skolan, att han inte kommer igång med saker etc. Medan jag tycker att han borde kunna bryta sig loss och faktiskt ta tag i problemen själv. Egentligen är det den här känslomässiga biten som gör mig mest frustrerad. Jag har nämnt att jag vill ha kontakt varje dag och inte bara kanske en 3 sms och sedan ett hejdå, att jag vill ses oftare för jag behöver det, vilket han verkade förstå en period då vi började ha kontakt varje dag mer eller mindre. Men nu senaste halvåret har vi halkat tillbaka. Jag tycker det är en självklarhet(i alla fall för mig) att man hör av sig till sin partner varje dag, inte bara för att, men utan för att man vill pratas vid. Känns som att hela vårat förhållande går på rutin. Att vi inte pratas vid varje dag, utan ibland varannan eller var tredje. När vi väl ses så gör vi exakt samma sak hela tiden, dvs pratar lite, dricker te och ser på film för att sedan sova. Så blir det varje gång. Till och med sexlivet är detsamma varje gång. Han vill köra samma ställning hela tiden, och ibland är det bara "right on" utan förspel eller något alls, eller så vill han att jag ska gå ner på han innan vi ligger. Det händer ingenting alls utöver det vanliga, jag saknar en viss spänning och närhet. Har funderat på att ta en paus i förhållandet för jag inte vet vad jag vill, men jag älskar trots allt honom och vill få det att funka. Men efter ett flertal mindre försök har jag börjat ge upp. Har till och med börjat utveckla känslor för andra killar som visat intresse för mig på ett annat sätt än min pojkvän, vilket jag vet är så hemskt fel. Jag borde inte bli intresserad, för jag älskar min pojkvän, men vet inte om det är för att jag tappat gnistan i vårat förhållande eller om jag börjat tappa känslorna för honom?

Vill inte göra slut utan som sagt få det att funka tillsammans, men jag vet bara inte hur. Någon annan som varit/är i samma sits?
Tacksam för svar!
ni kan uppenbarligen inte ge varandra det den andra vill ha och ändå må bra, den där pausen skulle troligen visa på det och endast vara att skjuta upp det oundvikliga. (obs bara min reaktion på texten och inget mer eftersom jag inte känner er osv)