Forumet - Kan inte släppa det förflutna

Kan inte släppa det förflutna

226 0 12
Hej!

Jag har ett för mig väldigt stort problem. Jag har aldrig varit (per samhällets typiska definition) ful egentligen, men jag har på grund av tre fallgropar under stora perioder av min ungdom framstått som ett smärre missfoster. Dessa är då:

1. Hög vikt.
2. Utbredd acne.
3. Hemska frisyrer och idiotisk klädsmak.

Vi tar det hela från början. När jag kollar tillbaka på bilder från när jag var liten var jag en gullig unge, absolut inget kosmetiskt problem so far. Vid 7-årsåldern började jag lägga på mig vikt, och när jag var 9-10 var jag definitivt överknubbig. Jag vet att många går genom det i den åldern, men inte slutade inte det där.

Jag bestämde mig för att spara ut långt hår, vilket på den tiden var väldigt stripigt och fult (jag föddes med och har nu tjockt hår), och såg därför ut som, ja, en för tjock unge med långt stripigt hår. Det plus en konstig personlighet gjorde mig till en person som hade ett fåtal goda vänner, men betraktades som allmänt konstig och småful (med all rätt egentligen). Vid den här tidpunkten var jag väl 11-12 eller nåt.

Så hände något. Jag började rasa i vikt och blev smal igen under mitt 13:e år här på jorden. Stripigt hår var fortfarande ett problem, och så fick jag möta mitt stora antagonist för första gången, acne. När jag ser tillbaka på bilder på mig från den här tiden blir jag illamående, då jag i mina ögon ser så hemsk ut att det inte förvånar mig att jag var allmänt utstött från i princip umgängeskretsar osv.

Följande år gjorde jag kanske det dummaste av allt, jag färgade stora delar av håret blått, och blekte resten så att det blev i princip vitt. Med min nya acne+idiothår-look plöjde jag genom hela högstadiet och lite till som en äcklig outsider.

Nu är jag 17, och har blivit av med acnen, sen över ett år tillbaka skaffat en bra frisyr och ingen som träffar mig nu känner till min cirkus-period. Det är det som är problemet nu: jag kan inte släppa hur mycket de senaste 7 åren har gjort livet svårt för mig, och lider av ett svårt amotivationssyndrom och andra psykiska rubbningar som jag måste äta medicin mot för att klara mig genom vardagen.

Om jag bara kunde ta tag i det hela skulle jag kunna leva ett bra liv, men så fort jag ser bilder från de gångna åren eller tänker tillbaka blir jag nästan helt apatisk.

Och NU kommer de magiska frågorna för er som orkat läsa:

Hur ska jag kunna lämna all skit bakom mig, och bara vara nöjd med vad jag är idag, när alla jag känner har varit "fina" eller i vilket fall "ok" under hela sina liv? Är det någon som har upplevt nåt liknande som kan dela med sig av sina erfarenheter? :)

(Får jag nåt sorts pris för lång tråd nu?)
Greygolf:

när alla jag känner har varit "fina" eller i vilket fall "ok" under hela sina liv? Är det någon som har upplevt nåt liknande som kan dela med sig av sina erfarenheter? :)


Jag tror det bara är som du upplever, tror de flesta mer eller mindre skäms för sin bakgrund.

Spana också in:

Det tror jag också :/ Man lär sej oftast av misstagen iallafall :P
Försök att göra så stor deal av ditt nuvarande liv, tänk bara på nu och frammåt, försök förstå att det här är ditt 'jag' och tänk inte alls på förr på ett tag, tills det känns mer avlägset? :)
Greygolf:

Hur ska jag kunna lämna all skit bakom mig, och bara vara nöjd med vad jag är idag, när alla jag känner har varit "fina" eller i vilket fall "ok" under hela sina liv?


Det har du också! Det är bara alla andra människors åsikter som har fått dig att gå emot dig själv[sad]

Går du til nån psykolog? Dom borde kunna hjälpa.
Jag känner igen mig!

När jag var liiten så såg jag väl helt okej ut. Var en väldigt utåtriktad och positiv tjej men när jag började skolan gick jag upp i vikt. Sen dess har jag varit lite och mycket överviktigt till och från. Jag hade långt stripigt hår precis som du beskrivit och ja, jag var också klassad som den.. småfula konstiga "missfostret" det förvånar även mig att jag ens hade människor att umgås med? ahja och så klädde jag mig förjävligt för att jag aldrig varit direkt intresserad av kläder och stil och sånt. Jag brottas fortfarande med mitt självförtroende och är inte nöljd alls med mitt utseende men jag känner mig ändå så sjukt mycket bättre än förut. När jag ser gammla bilder så hoppas jag att ingen sett dom det är sjukt vilken ångest jag har för den där tiden. Jag kan bara inte glömma hur fånigt allt måste ha sett ut utan att jag märkte nåt. Jag har inte heller lyckats lägga det bakom mig än. Men du är inte ensam ska du veta :(