Forumet - Kaos, förvirring och lite till

Kaos, förvirring och lite till

202 0 2
Jag har haft kontakt med psykiatrin i större delen av mitt liv. Inte hela tiden men i ganska långa perioder med uppehåll emellan. Jag har aldrig fått någon riktig diagnos och aldrig någon riktig hjälp, bara mediciner som inte har fungerat som de ska. Jag har bett om att få mer hjälp men svaret jag får är att de måste ha en diagnos och det verkar de inte hitta någon. Ska jag vara helt ärlig verkar de inte försöka särskilt hårt heller.
Jag har ingen aning om vad som är fel på mig, jag känner flera med olika psykiska och neuropsykiska diagnoser men ingen utav de verkar passa mig direkt. Så jag tänkte förklara lite hur jag är så kanske någon känner igen sig.

Allt känns kaos, jag kan inte ordna eller organisera något och känner en ständig rastlöshet. Ibland kan jag vara rätt borta och bara sitta och stirra medan tiden bara går. För mig är världen inte hel, jag är inte hel utan allt känns fragmentariskt och overkligt. Jag känner ofta att jag inte är verklig eller att världen inte är verklig eller att den närsomhelst kommer spricka i bitar och gå sönder och allt bara bli svart. Jag har dåligt minne och minns inte särskilt mycket, inte av mitt liv heller, mycket känns som det har försvunnit och därför kan jag inte riktigt säga hur länge jag har mått så här men jag minns att jag känt mig ledsen och förvirrad större delen av mitt liv.
Ibland känns det som att jag är en främling, det har hänt flera gånger att jag tyckt att jag ser konstig ut när jag tittar ner på mig själv, ser foton på mig eller ser mig själv i spegeln.
Ibland blandar jag även ihop saker jag tänkt eller fantiserat om med saker som hänt och kan tro att det som hänt är fantasi och det som är fantasi har hänt.
Det känns som att min själ inte är mänsklig utan tillhör någon annan ras, jag känner mig inte som en människa och känner mig alltid utanför och ofta instängd som i en bubbla eller med ett filter omkring mig som hindrar mig från att vara i världen.

Tankarna bara far runt och det känns som jag aldrig riktigt får grepp om de och ibland fastnar en tanke som bara mal på, oftast något helt oväsentligt som för ett tag sedan då jag gick runt och tänkte att solen är varm hela tiden, ibland är det textbitar eller melodier som går runt om och om igen.
Känslorna skenar med men jag vet inte hur jag ska visa de eller riktigt vad det är för känslor och enligt folk verkar jag antingen helt känslolös eller hyper och överglad, fast de som står mig närmast märker även av min depression och ångest.
Jag har ofta svårt att koncentrera mig och blir lätt uttråkad och har svårt att vänta. Detta gör att jag startar med många saker men sällan avslutar de. Jag har även svårt för att tänka ut vad som ska hända, eller jag kan det men jag tänker inte på det utan bara hoppar på nästa grej utan att tänka på konsekvenserna.


Jag får oftast mycket ångest i sociala sammanhang för jag är rädd för att bli kritiserad och försöker bevaka mig själv och andra så mycket som möjligt. Jag vet även att jag är lite naiv och är därför rädd att folk ska utnyttja mig. Oftast känner jag inget behov av socialt umgänge och det är något jag vet alltid funnits. Kanske kan även min ångest vid sociala tillfällen bero på att många jag känner gärna vill prata om tankar och känslor och jag är väldigt dålig på att formulera mina tankar och känslor i ord för jag personligen tänker allt i färger och bilder, jag ser dessutom människor i olika färger.

Jag har även problem med självmordstankar, det är inte alltid jag vill dö men jag går ändå ofta och tänker på självmord eller döden. Jag brukar även skada mig som straff när jag har gjort något dumt eller för att kolla om jag känner något, för ibland så känns det som att jag inte kan ha några känslor för de syns inte och då måste jag kolla om jag lever liksom.

Jag har även problem med synintryck på det sätt att jag lätt verkar överstimuleras eller vad man ska säga. jag är tex väldigt ljuskänslig och kan inte ha kvar tvättrådslapparna i kläderna för att de skaver.

Jag tror jag har berättat det huvudsakliga nu. Är det någon som känner igen sig själv eller någon de känner eller som bara har något råd? För jag behöver verkligen hjälp.