Forumet - Katten Tila

Katten Tila

102 0 1
Tila

Solen sken på våren rakt in i katten Tilas ansikte. Tila njöt och la sig sedan på rygg för att värma magen lite. Tilas matte Marie stod och diskade mitt i skuggan. Tila njöt allt mer när hon kom och tänkte på det.
Marie hade just blivit klar med disken och gick mot fönsterbrädan för att klappa Tila på magen. Det var skönt, tyckte Tila. Men just som alla katter, slog hon Marie med tassen när hon fick nog.
Tila hoppade ner med ett duns och gick raka vägen mot ytterdörren. Tila var ju trots allt en utekatt, fast trivdes mer inne, men var för det mesta bara ute om hon skulle göra sina behov, så Marie fick till slut öppna dörren och Tila sprang ut som ett skott och sprang bakom huset.
Marie var beskyddande av sin ängel, men visste att hon kunde lita på henne.
Under tiden krafsade Tila på marken för att bestämma ett ställe, så hon satte sig ner och gjorde sina behov.
Marie hade under Tilas tid, gjort henne lite middag för dagen, så hon gick ut för att ropa.
- Tila! Jag har mat åt dig!
Men Tila kom inte.
- Tila! Här får du mat! Ksss, kss, kss..., fortsatte Marie och började redan bli otålig och orolig. Så Marie ställde ut maten på trappen och hoppades att Tila skull komma tillbaka när hon ville och äta.
Under tiden var Tila långt in i skogen. Hon hade redan hunnit sprungit en bit, att hon inte hörde något. Men hon var ändå på ett sådant avstånd att hon borde höra, men på grund av hennes dåliga hörsel, hörde hon inte lika bra som andra katter.
Marie visste att hon gick bakom huset, så hon gick till baksidan för att titta efter henne. Men ingen katt såg hon.
Marie höll på att gråta av oro, att hon till slut gav upp och förväntade sig att hon skulle komma tillbaka när hon var hungrig.
Tila var inte kastrerad än, för Marie har länge velat ha kattungar, men hon känner Tila, för den senaste kullen hon hade. fick hon av en vildkatt ute och hon kom och bar allihop i en korg, släpandes på marken.
Marie oroades ändå.
"Tänk om Tila vill bo kvar med hanen hon hittar, och inte vill hem igen?", undrade Marie.
Men Tila var inte på jakt efter en hane att para sig med, utan någon färsk mus eller råtta skulle sitta fint. För hemma hos Tila finns det bara en massa uppätna, ruttna möss som blivit jagad av en annan strykarkatt i närheten som hon inte gillar.
Tila krafsar och lägger sig ner på en plats nära en ek, bland högt gräs.
Tila spanade och såg en pötsligt en ensam liten mus på jakt efter mat. Den stack nosen i marken och började sniffa, men eftersom möss inte har lika bra luktsinne som katten och hunden, kunde inte musen veta att Tila var i närheten.
Tila spärrade upp ögonen, trampade med tassarna och var beredd att ta den, men just i sista sekunden, hoppade en svart strykarkatt ut och fångade den.
Tila väste och attackerade den.
Strykarkatten försökte lugna ner henne, men det var omöjligt, utan han var tvungen att slåss eller ge maten till henne.
Den svarta strykarkatten jamade och la den döde musen framför Tila och gick långsamt iväg.
"Ånej, så lätt kommer du inte undan", sa Tila på kattspråket och slog till honom på ansiktet med tassen.
Den svarta strykarkatten väste och blev rasande och sa med en röst som fick henne nertryckt:
"Låt mig vara! Jag vill dig inget illa. Jag ville bara fånga denna fångst till dig".
Men Tila kunde lätt fångat den själv, så hon fräste till och vände sig om.
Plötsligt kände Tila något stort och tungt välla sig över henne.
Tila vände huvudet och där stod strykarkatten och försökte para sig med henne.
"Vad sjutton håller du på med?! Jag är inte ute efter karlar!", utbrast Tila.
Strykarkatten ignorerade det hon sa, utan tog tag i hennes nackskinn och satte igång.
Tila skrek och beordrade honom att genast sluta, men som sagt, så ignorerade han det motsatt, som han inte ville.
"Jag måste hem direkt efter det här och berätta för matte att han tvingade mig til detta... men just det! Matte ville ju ha ungar, men jag kände mig inte redo än... men nu är det ändå för sent", tänkte Tila och väntade tills han var klar.
Strykarkatten hoppade plötsligt undan henne och sa:
"Du får göra som du vill. Om du vill stanna hos mig, eller sticka hem."
"Vad sjutton tror du? Efter allt det här?!", svarade Tila och sprang genast hem.
Men plötsligt så kände inte Tila igen sig.
"Nej, nej, nej, nej, NEJ! Säg inte att jag har kommit vilse?!", jamade Tila.
Men så hörde hon ett svagt skrikande.
- Tilaaa!! Kom hem nu, snälla!
Det var matte! Tila sprang allt vad hon kunde och där! Där stod matte superglad efter Tilas återkomst.
Marie tog upp Tila i famnen och kramade henne hårt, men inte så hårt att Tila blev strypt.
Tila hoppade ner på marken och tittade djupt i Maries ögon.
- Vad är det, kära vännen?, frågade Marie.
Tila jamade och la sig på rygg och slog tassarna mot magen.
- Har du träffat en hane?, frågade Marie.
Tila skrek högljutt som ett snabbt svar, vilket betydde "ja".
- Åh, lilla sötnos! Då kommer du bli mamma igen! Vilken tur!, hurrade Marie och kliade Tila under hakan, och hon spann som en motor.
Nu har det gått 15 veckor och Tila ligger i sin nybäddade korg med filt... och det bästa av allt. 3 stycken underbara kattungar som fick namnen:
Jaguara = Hona, och fick namnet på grund av hennes "jaguarliknande" päls och beteénde. I övrigt är hon ganska nyfiken av sig.
Diana = Hona, ganska skygg, just mot andra katter.
Chili = Hane, mycket skicklig och modig.
Tila var mycket stolt över sina små kattungar, att hon aldrig släppte blicken ifrån dom. Men Jaguara, Diana och Chili växte tills dom blev 16 veckor hade redan för 4 veckor sedan blivit mogna att få nya hem, men Marie var så fäst i dom och har drömt om nya kattungar igen, att hon inte hade en tanke att sälja dom.
Senare på eftermiddagen var Tila ute med sina små, för att lära dom hur man ska bete sig ute och vilka faror som finns. Tila lärde dom allt. Hon lärde dom att hålla sig undan från vägen och att akta sig för människor som tittar hotfullt på en. Och kattungarna förstod det hon sa och höll sitt löfte, vilket varade tills dom blev ½ år.
Lilla Chili som var den modiga, brydde sig nu inte alls om faror, utan ville uptäcka nya saker och lära känna fler människor. Han vet redan hur han ska bete sig mot såna.
Men däremot Diana, var lite skygg av sig. Men mest mot andra katter. Så fort andra katter kom smygande förbi, sprang Diana allt vad hon kunde och gömde sig bland buskarna... därför blev hon kallad "Fegana" av Chili, som var en mycket grym katt.
Men Jaguara var en nyfiken katt och ville utforska allt, men visste att faror kunde lura, så hon to det extra försiktig. Och hon var ca 1h äldre än Chili och 2h äldre än Diana, vilket betyder att Jaguara var den äldste i kullen.
Chili var den som brukade retas lite med syster Diana, men Jaguara fanns alltid där och sa alltid åt Chili att sluta.
Men den som såg efter dom alla, var mamma Tila.
Marie satt nu vid köksbordet och drack en kopp kaffe, medan kattungarna lekte och Tila vilade sig efter så mycket hon gjort. Hon hade fött 3 små kattungar på hela 5h.
Marie slängde en blick mot katterna och log. Hon var så stolt över sin stolte Tila, som fick sådana underbara kattungar man någonsin tänkt sig.
Tila började resa sig sakta upp ur korgen, men var för svag och ramlade. Men Marie förstod vad hon ville. Marie gick då mot vattenskålen och fyllde den med nytt, friskt vatten och gav Tila. Tila tittade storögd på Marie. Marie märkte att hon log och var så lycklig.
"En kattmamma kan inte bli lyckligare än så här", tänkte Marie för sig själv.
Några veckor hade gått nu och kattungarna växte, och växte nästan till och med om Tila.
Tila satt stolt ute på gräsmattan ute på tomten, medan hon såg på när dom 6 månader gamla "kattungarna" busade med varandra. Dom lekte inte som dom gjorde förr, utan nu var det mer som brottning.
Det var dom äldsta syskonen som brottade mest; Jaguara och Chili.
Chili var i och för sig inte stor, men han var ju trots allt en hane, och hanar brukar kunna brotta ner honor lättare, även storleken.
Men den stackars lilla Diana var lite mer utanför, så hon tillbringade mer tid med mamma Tila och matte Marie än med dom. Men när tiden gick, blev även Diana stark nog att utmana Chili.
Marie och Tila tittade glatt på när Diana och Chili brottades. Diana slog ner Chili och Diana räknade:
"1...2...3, du är ute!"
Chili var en sådan katt som inte gillade att förlora, så han utmanade henne på en kapplöpning. Och den kapplöpningen gick ut på att springa runt hela huset tre varv. Och Diana gick med på utmaningen och ställde sig beredd. Chili ställde sig bredvid och placerade framtassarna längre fram.
"Klara...färdiga...gå!", ropade Chili och båda katterna for i full fart runt hörnet... nu var Chili redan på andra varvet, och Diana var lite efter, men plötsigt for Diana förbi Chili som ett skott. Men Chili vägrade ge upp. Han gav då allt han hade och kom i mål först i sista sekunden.
"Inte dåligt för en looser", sa Diana och skrattade.
"Skratta på du...", suckade Chili och satte sig bredvid Tila och strök sig om henne. Tila började glatt tvätta honom, utan att han ens brydde sig om det. Chili var en av dom som hatade att bli tvättad, men för den här stunden mådde han så uselt, att han lät dom göra sånt han inte gillar.
Matte Marie gick fram och satte sig bredvid Tila där även Chili var och klappade Tila på huvudet.
Chili drog sig ifrån Tila och gick mot Marie och ville så gärna bli klappad och smekt. Marie tog tag i Chili och bar upp honom i sin famn och började klia honom under hakan och Chili spann som en motor. Men nu blev både Diana och Jaguara så avundsjuka att dom snabbt sprang mot Marie i hopp om att få bli kliade och klappade också. Tila hade lust att skratta.
Marie kände sig bombaderad av alla katter att hon skrattade och la sig på rygg i gräset och katterna hoppade på hennes mage och tyckte att det var roligt.
Tila var så glad att dom hade det så bra och hon var lycklig över att hon fick ungarna... men hon började undra var strykarkatten tagit vägen.
Tila jamade för att få uppmärksamhet och Marie satte sig upp snabbt och tittade på henne.
Tila jamade och jamade och försökte få henne att förstå att hon skulle in till skogen och att hon fick passa ungarna medan, genom att slänga en blick mot skogen och gå en liten bit in.
Marie tittade efter Tila och sa:
- Ingen fara Tila! Jag tar hand om dina ungar!
Tila log och sprang snabbt in i skogen i hopp om att få se strykarkatten igen.
"Hoppas bara att han inte hunnit gå för långt, eller det värsta...", sa Tila och avbröt. Hon ångrade det sista hon sa.
"Nej, det får bara inte vara så! Så får jag inte tänka!", tänkte Tila för sig själv och fortsatte sökandet. Tila började bli orolig, tills hon hörde ett svagt jamade en bit bort.
Tila sprang allt vad hon kunde till rösten. Hon var snart där. Tila saktade in och nu var rösten stark... så stark att han måste vara bakom buskarna. Tila trängde in huvudet genom busken, och... ja... där var han!
"Min prins! Jag har saknat dig!", tänkte Tila och gick sakta mot honom.
Den främmande katten tittade hastigt mot henne och sprang med glädje mot Tila.
"Tila! Jag hat letat överallt efter dig!!!", utbrast strykarkatten och slickade henne snabbt på pannan som en puss.
"Jag har letat efter dig också", erkände Tila.
Strykarkatten trodde inte sina öron... efter allt han tvingade henne till, så letade hon efter honom. Då blev han så glad och generad att han tittade henne i ögonen och sa:
"Du var och är den vackraste katten jag någonsin sett. Sådan vacker päls, vit som snö och blåa ögon som havet".
Det var nästan som att läsa en dikt. En dikt som handlade om just henne... Tila visste inte vad hon skulle säga eller göra.
"Åh... tack så mycket. Jag kan erkänna att du är riktigt stilig", fick Tila fram och tittade generat på strykarkatten och vände sedan blicken om, för att inte skämmas. Men strykarkatten sa inget utan gick runt henne och tittade henne i ögonen och sa sedan:
"Du är min pärla... jag ska ta hand om dig."
"Och barnen med, va?", frågade Tila plötsligt.
Strykarkatten höll nästan på att sätta salivet i halsen. Han trodde inte att det var sant. Även fast han visste att hon skulle få kattungar efter en sådan lång tid. Strykarkatten blev så lycklig att han utan att tänka efter och sa:
"Skulle jag kunna få träffa dom?"
Tila nickade och visade honom genast vägen. Hon tyckte att det skulle vara spännande att få visa sina små underbara små ungar till pappan som varit borta i hela deras liv.
Marie hörde en massa jamande från skogen och tänkte att det skulle kunna vara Tila... och det var det...med en annan katt! Marie fick panik och trodde att det var någon katt som bara följde med Tila utan att den fick, så Marie försökte skydda ungarna och försökte skrämma iväg strykarkatten. Men Tila ställde sig snabbt framför strykarkatten och fräste. Inte på ett argt sätt, utan på ett sätt hon ville visa att han inte var farlig.
Marie tittade förundrat på Tila och frågade:
"Är...är det kattungarnas pappa?"
Tila jamade som ett "ja" och Marie förstod direkt och skämdes lite över vad hon gjorde, men allt ordnades sig till slut.
Strykarkatten fäste hela tiden blicken mot kattungarna och blev så gråtfärdig över hur vackra dom var...
"Gud... dom är så... dom är så underbara. Precis som vi.", sa strykarkatten och tittade på Tila som generat tittade ner i marken.
Men Tila insåg att hon inte bara kunde sitta där tyst, utan sa plötsligt:
"Du... jag har funderat över det här ett tag...", sa Tila och stannade ett tag.
"Vadå, sötnos?", frågade Strykarkatten och tittade fundersamt på henne.
"Jag undrar om... om du kanske vill bo med oss".
Det var det bästa strykarkatten någonsin hört i hela sitt kattliv. Strykarkatten visste inte vad han skulle säga, utan grät tyst för sig själv, men fick fram:
"Tack... jag älskar dig".
Strykarkatten var nu en ny medlem i den nya familjen och fick sitt namn "William". Tila satt i köket med både William och kattungarna och åt sin dagliga 'blötmat'. Det var det bästa William ätit, efter att ha varit strykarkatt i hela sitt liv. William kunde inget annat än tacka dom för att godkänna honom.
Kattungarna var fortfarande i full gång att leka och råkade stötta emot William. Kattungarna tittade skrämt på William som om dom trodde att han skulle bli arg på dom... men, nej, William tittade tillbaka och skrattade, och gav dom sedan en leksam puff.
Kattungarna tyckte det var roligt, att dom på skoj välte honom och attackerade honom.
Tila blev lycklig och småskrattade för sig själv.
Marie var lite mer frånvarande på grund av att hon tittade på TV. Det var hennes favoritprogram; Polisen i Houston och Phoenix med. Hon älskade alla djurräddarprogram, vilket påminde en del om hennes katter.
William kände sedan att han ville ha lite mera kontakt med matte, så han hoppade nyfiket upp i mattes famn och spann.
Marie kände sig omtyckt och kramade om William. Men sedan kom allihop och ville visa att dom älskade henne. Så nu låg dom alla i en stor hög i fåtöljen och somnade.
Marie vaknade plötsligt mitt i natten kl. 1.06. Alla katter låg fortfarande kvar... utom Tila!
Marie fick panik och ville fort bort från katterna och leta reda på henne.
Marie tog försiktigt tag i katterna och la dom i soffan och började locka på Tila:
- Tila. Kom, kss, kss, kss. Var är du någonstans? Du får inte skrämma matte såhär!
Marie fick plötsligt en chock.
Fönstret var öppet! Maries hjärta började klappa hårdare och snabbare.
"Katten kan inte ha hoppat 3 våningar!", utbrast Marie inom sig.
Marie tog snabbt på sig skorna och sprang med all världens fart nedför trapporna och ropade genast på Tila:
-Tila! Skräm inte matte! Snälla, svara mig!
Marie hörde då en svagt jamande precis i närheten. Marie blev rädd och gick sakta, men samtidigt snabbt. Hon var rädd att hon skulle råka trampa på henne om det var hon.
Jamade fortsatte, men slutade så fort Marie nådde fram... där låg hon... Tila... precis nedanför hennes öppna fönster.
Marie blev rädd, men vågade inte röra henne, för hon kan ha brutit någonting, utan låg där med henne hela natten.
Nästa morgon vaknade William i soffan, men han fick för sig att han somnade i mattes famn. William började då leta och jamade allt vad han kunde. Han hörde då en bekant röst:
- William! Jag är här nere!
William sprang snabbt mot fönstret och såg då Marie och Tila liggande där nere på marken. William var så rädd att han inte visste vad han skulle göra. Dörren var stängd och 3 våningar var för högt. Men William kom på att han kunde försöka dra ner handtaget genom att hoppa.
William gjorde ett försök, men misslyckades. Han gjorde ett nytt försök och lyckades!
William sprang med all fart nedför trapporna och ut mot ingången, vars dörr hade en kattlucka.
Han hittade Marie och Tila liggandes där och han sprang allt vad han kunde.
Marie lugnade ner honom och gav honom en klapp på huvudet.
Men William var inte bara orolig över Marie, utan mest orolig över Tila som föll 3 våningar.
"Åh, älskling, vad har hänt?!", frågade William oroligt.
"Det är nog ingen...aj! Jo... jag tror jag har brutit bakbenet... och...", och så berättade Tila att hon vaknade av något konstigt ljud. Hon hade följt ljudet i hela 2h och undrat varifrån det kom. Sen kom hon nära fönstret och funderade på om det ljudet kom utifrån, så hon var klipsk med fönstret och öppnade det.
Ljudet hade slutat, men började sedan igen. Plötsligt var det någonting som puttade ut henne genom fönstret, men Tila visste inte vad det var.
"Så... nu ligger jag här alldeles sönderbruten... och jag måste till veterinären", avslutade Tila och tittade sorgset på William.
"Såja, älskling, jag tror matte redan vet om det", sa William och stirrade ängsligt på Marie.
- Jag vet vad du tänker på William. Hon behöver komma till veterinären, sa Marie och tittade sig omkring. Men Marie behövde någon slags korg. Men så kom Marie på att hon kunde använda korgen, som Tila fick sina kattungar i!
Just i samma sekund som Marie snabbt kom in i lägenheten, vaknade Jaguara, Chili och Diana. Dom var nyvakna och ganska nyfikna på vad som stod på. Marie tog kattungarna och la dom i korgen utan att säga någonting.
"Fint... nu har matte tänkt att göra sig av med oss", sa Chili och suckade.
"Nej, så tror jag inte att det ligger till. Det kanske har hänt någonting, för jag vaknade förut när pappa skulle gå och han hade bråttom att komma ut", förklarade Jaguara.
När dom väl kom ut, fick kattungarna då syn på både mamma Tila och pappa William där borta på gräsmattan. Undra vad som stod på.
"Åh, Jaguara, Chili, Diana!", ropade Tila och slickade dom genast när Marie kom tillbaka.
Marie hade så bråttom att hon inte hann låta dom få hälsa på varandra ordentligt, att hon snabbt la i katterna i korgen och ställde korgen i baksätet i bilen och åkte snabbt till veterinären.
När dom väl kom fram, skrek Marie nästan ut sig att dom snabbt behövde hjälp.
- Snälla! Hjälp oss! Min honkatt Tila här ramlade ut genom fönstret på 3 våningar och jag tror hon har brutit benet, förklarade Marie snabbt.
- Okej, du kan sätta dig i väntrummet, så säger jag till när ni kan komma, svarade dom på veterinären och Marie satte sig lydigt, men fortfarande oroligt i väntrummet. Där i rummet väntade många fler, med andra djur, såsom hund, katter, råttor, ödlor och en Chinchilla.
Nu efter cirka 15 minuter var det Maries tur och hon nästan sprang in till doktorn.
- Jaha... jag fick höra att din katt har brutit benet, sa han till slut.
- Ja, det stämmer och jag är mycket orolig. Kan ni fixa det?, frågade Marie oroligt.
- Ja, men jag är rädd att ni får lämna henne här i 3 dagar, svarade han.
Marie fick en chock, men samtidigt förstod hon.
- Såja. Det kommer att ordna sig. Tila kommer bara ligga här i 3 dagar och sen kommer hon hem igen, försökte Marie trösta William och kattungarna.
William som var vuxen, förstod och ville gärna säga adjö innan dom gav sig av igen.
"Älskling. Jag kommer sakna dig. Jag lovar att ta hand om kattungarna och även matte.", sa William med tårar i sina kattögon.
Tila tittade tillbaka med sina tårar i ögonen och slickade William på kinden och svarade lugnande:
"Jag kommer att bli bra. När det tar 3 dagar, kan dom inte göra misstag. Jag lovar att jag kommer hem".
Kattungarna vägrade ge sig av utan puss och tröstande ord.
Tila slickade dom alla adjö och gav kattungarna samma tröstande ord som hon gav till William.
Marie kunde inget annat än gråta, men gick fram till Tila och gav henne en stor kram och sa:
- Du har alltid varit min lilla ängel. Jag kommer sakna dig. Ta hand om dig, lova?
Marie såg ett tecken på Tila att hon lovade och Marie kände att hon verkligen kunde lita på sin stolte Tila.
Både Marie, William och kattungarna åkte nu iväg med tårar i ögonen, men visste innerst inne att dom åter kommer få se henne igen.
Det hade gått två dagar nu och det återstod nu bara en dag kvar, tills Marie fick åka och hämta sin käraste Tila.
William kunde inte heller vänta, utan sprang under de två dagarna runt i lägenheten och skrek hela dagen, men tystnades på natten, då dom sov. William hade som tidigast kunna sova kl. 04.00 på natten. Han sprang oroligt runt i hela lägenheten och Marie kunde inte få lugn och ro.
Marie satt i Tv-rummet kl. 23.00 på kvällen... sista kvällen och sedan kl. 12.00 på morgonen skulle dom glatt hämta Tila. Och William hade svårt att bärga sig. Den här natten sov han inte alls. Han satt vid ytterdörren hela natten och väntade på att Marie skulle kliva upp kl. 08.00 som hon gjort varje morgon.
Klockan närmade sig kl. 07.46.
Kattungarna var också ivriga och alldeles till sig, att dom inte hade en tanke på att vänta på att Marie skulle kliva upp.
Jaguara visste att matte skulle bli lite morgonsur, för hon var den äldste och visste bäst, enligt henne, men just denna morgon var hon med på att väcka Marie.
William satt redan där och väntade på kattungarna.
Diana, som var minst, förstod inte var hela grejen gick ut på, så hon hoppade snabbt upp och la sig på Maries ansikte.
- Ahh! Ja, jag är vaken! Men vi ska inte vara där förrän kl. 12.00!, utbrast Marie med sin morgonröst.
Marie stirrade på katternas sorgsna ögon och kunde inte låta bli.
- Jaja, vi går väl upp då, svarade hon till slut.
Katterna sprang ut i hallen och snabbt fram mot tallriken, för att få i sig mat innan dom skulle ge sig av. Katterna trodde att tiden gick fort och skyndade sig med allt.
Marie tog upp katternas tallrik och öste på fullt med mat, så dom skulle kunna äta sig mätta.
William och kattungarna slängte sig snabbt mot tallriken och allt blev helt tomt efter ca 1 minut.
Katterna sprang sedan snabbt som ett skott mot dörren och trodde redan att dom skulle åka.
Marie suckade och satte sig på huk framför dom.
- Hörni, såhär är det. Klockan är bara 08.10 och det är 3h och 50min kvar, sa Marie och ställde sig upp igen och började steka ägg till sig själv.
Katterna förstod inte, men försökte fördriva tiden, genom att tigga lite från matte.
Marie satte sig vid bordet och hade framför sig; mackor, ägg och kall choklad (dryck).
William slickade sig runt munnen och började röra sig sakta mot hennes frukost.
- Nej, William! Aldrig att du får min mat! Du har redan ätit för någon minut sedan!, utbrast Marie.
Marie hade ätit klart och ställde ifrån sig allt och kollade på klockan.
- 11.26... ja, nu kan vi nog börja göra oss i ordning.
Katterna förstod inte vad hon menade, men så fort hon tog fram korgen, förstod dom att:"Nu ska vi åka!!!"
katterna sprang runt och var i vägen hela tiden, så fort Marie skulle klä på sig jackan och sätta på sig sina skor. Hon kunde inte göra en enda knut, utan en katt i vägen. Men hon fick stå ut med det.
Marie var påklädd och katterna ombeds hoppa i korgen och dom gjorde snabbt det hon sa, utan tvekan. Alla var ivriga, för den som glatt väntade hos veterinären, var lilla Tila.
Under tiden Marie, William och kattungarna var på väg, satt Tila i en bäddad korg hos veterinären.
Sköterskorna hade fixat till allt med saker Marie hade lämnat åt Tila och Tila själv. Tila kunde inte sluta tänka på Marie, William och kattungarna. Hon saknade dom så.
En smäll hördes i ytterdörren och Tilas öron reste sig snabbt.
"Kan det...? Kan det vara dom?!", utbrast Tila glatt för sig själv.
Tilas öron hamnade nere igen när hon fick se en gammal 60-årig gubbe med en annan katt.
"Suck... jag saknar dom så... när kommer dom egentligen?", undrade Tila för sig själv och suckade ännu högre.
Medan Tila låg väntande hos veterinären, stod Marie, William och kattungarna i en bilkö på ca 100 bilar.
- Men vafan! Skynda er då!! Vi har inte hela jävla dagen på oss!!!, röt Marie mycket argsint för sig själv, medan William sakta satte sig i framsätet...
- Och vafan vill du då, katt?!, skrek hon, men ångrade snabbt det hon sa.
- Förlåt William. Jag vill bara komma till Tila, sa Marie med tårar i ögonen.
William förstod mattes frustation, och gick fram till henne och slickade henne i ansiktet för att säga:
"Du ska inte oroa dig. Vi kommer att få träffa Tila snart...".
Medan låg kattungarna i korgen och sov... utom Chili. Chili gick till framsätet och satte sig bredvid William och suckade:
"När är vi framme? Jag vill se mamma!"
"Lugna dig. Vi kommer få träffa mamma, så fort vi kommit ur denna bilkö... det lovar jag", svarade William lugn.
Bilkön hade blivit mindre, ungefär en femtedels mindre. Och Marie kunde knappt vänta, utan när kön väl blev slut, slank hon snabbt förbi den sista, när den skulle svänga. Nu var dom äntligen på väg.
"Vi kommer Tila... vi kommer", tänkte Marie och nästan grät vid tanken på henne.
Nu var dom inne på den näst sista svängen... näst sista... sen var dom äntligen framme vid sin destination.
Tila hörde en smäll precis utanför sjukhuset. Tila ville inte ligga kvar i korgen, utan springa fort som sjutton till dörren, för att träffa dom... men hon var alldeles för svag.
Efter någon liten stund hördes en massa pratande och jamande undanför. Det hördes att dom hade bråttom... och det var dom som Tila väntat på i 3 dagar.
Marie öppnade dörren och där låg Tila i korgen. Alldeles förväntansfull och glad. Marie sprang med korgen där William och kattungarna låg i och la sedan korgen på golvet och kramade snabbt om Tila, men försiktigt.
- Åh, Tila! Gud vad jag har saknat dig, så!!!, utbrast Marie och fällde en tår.
Tilas ögon började bli fullt med tårar och slängde sedan snabbt en blick mot vänster där William hade hoppat upp med kattungarna.
"Wi...William?! Jaguara? Chili? Diana? Gud, vad jag har saknat er!!!", sa Tila och blev alldeles till sig när hon såg allihop.
William och kattungarna sprang snabbt och slickade Tila på pälsen. Tila blev gråtfärdig av lycka och backade.
"Gud vad jag har saknat er. Jag har gråtit mig till söms varje natt!", sa Tila och slickade katterna och slängde sedan en blick mot Marie.
Marie visste inte vad hon skulle göra, utan sa sedan:
- Kom nu min raringar... nu går vi hem med och firar!
William och Kattungarna jublade, men från Tila hördes bara ett svagt jamande, pga svaghet i kroppen efter operationen.
Marie tog försiktigt tag om Tila och bara henne sakta mot korgen som stod bredvid och la henne försiktigt ner på den bäddade kudden som hon hade gjort, just för Tila. Marie visste att det fortfarande gjorde lite ont efter behandlingen, så hon gjorde sitt bästa med bäddningen, + att Tila även fick en liten burk med torrfoder i en skål, som låg i korgen.
Marie fick låta dom andra katterna gå i koppel bredvid medan Tila fick lugn och ro, utan stökigheter i korgen.
Marie låste sedan upp bilen, öppnade dörren i bak, la försiktigt in korgen med Tila i och lät resten av katterna hoppa in i baksätet bredvid korgen. Sist satte sig Marie vid ratten.
Marie startade bilen och Tila hoppade plötsligt till. Hon var plötsligt så van vid att det alltid var så tyst hos veterinären, att hon ryckte till vid varje ljud som lät för högt. Men det var bara för dagen.
Marie bromsade sakta och säkert in på uppfarten.
Marie gick ur förarsätet och plockade fram korgen med Tila i. Resten av katterna följde lydigt efter... även längtan efter att få krama och slicka Tila som välkomshälsning.
Katterna sprang och jamade högt, när Marie precis gått innanför dörren.
- Tysta! Tila behöver fortfarande lugn och ro, så det vore bäst att låta henne vila i sovrummet, sa Marie och gick raka vägen till sovrummet.
William och kattungarna satt kvar i hallen med nersänkta huvudet och undrade om gom någonsin kommer få träffa Tila igen.
Men Tila var bara i sovrummet... så det var heller inga problem för William att gå in dit, eftersom han var en sådan skicklig dörröppnare, tänkte William då.
Efter att Marie hade lämnat, smög William sakta förbi henne. Han hade sett henne klura lite med dörren, så han undersökte det först.
"Nä, hon ser inte ut att ha gjort något med dörren", trodde William och tog sats.
William slog ner handtaget, men det hände inget. Snabbt som sjutton, kom Marie inrusande med en argsint röst:
- William! Vad håller du på med?! Sa jag inte att vi skulle låta Tila vara ifred? Bort därifrån!, utbrast Marie och shasade iväg William.
William hade helst i sina tankar velat ge Marie stryk, för att han inte fick träffa sin älskade, men ville inte bli utslängd, så han satt där utanför sovrumsdörren med bakåtvända öron.
"Såja, pappa. Jag vill också träffa mamma, men vi måste acceptera det våran matte säger", förklarade Jaguara.
"Ja, jag vet, jag vet. Men jag begriper inte varför hon måste vara så hård".
"Hon är väl rädd att vi ska råka göra henne illa?", svarade Jaguara och slängde en blick mot sovrumsdörren.
"Men vad tror hon om oss egentligen? Tror hon att vi inte tror på andras smärta och tar det försiktigt?!", utbrast William surt.
Efter ett tag kom Marie tillbaka med en liten tallrik. Marie klurade med dörren igen och öpnnade.
William undrade vad hon skulle göra och stirrade in mot sovrummet, medan Marie gick in. Kanske hon skulle ge henne något att dricka? Ja, det måste vara det. Hon måste vara helt slut efter att ha varit där hos veterinären, tänkte William.

(Hittat på denne historia själv som tog sin tid.)