Forumet - Kommer bryta ihop

Det är inte alltid lätt att förstå varför andra mår dåligt så.... ska berätta min story...
Allting började med att jag i förskolan blev mobbad/utfrusen/slagen/nersparkad osv varje dag.
Jag skaffade mig en idol, Michael jackson, vars låtar gav mig styrka. 
Mobbningen var det enda problemet tills Michaels bortgång 25 juni 2009, där bröt jag ihop totalt o sörjde i ett o ett halvt år. Jag gick vidaare o skaffade ett band att se upp till, Suicide silence. 
Jag sörjde fortfarande Michael som fan men försökte lyssna på deras låtar. 
1 November 2012 dog Mitch lucker, sångaren i Suicide silence, o jag skärde mig för första gången.
Jag skaffade samma år en pojkvän i Usa, som jag var tillsamans med i mer än 1 år, tills jag loggade in på Facebook en dag o såg att han hade förhållande med en annan tjej. Jag bröt ihop totalt o skärde mig igen.
I slutet på 2013 skaffade jag en pojkvän i skolan, som älskade mig, eller jag trodde det iallafall, i Februari 2014 fick jag reda på att han hade legat med 3 olika tjejer under våran tid ihop, jag gjorde slut, han blev förbannad, o spred rykten om att jag hade varit otrogen så alla hatade mig, här var första gången jag försökte ta livet av mig.
Det här året flyttade min enda kompis härifrån också.
Även under 2014 hade jag 4 pojkvänner som sårade mig på precis samma sätt som de andra två.
I November började jag av någon anledning höra röster som kallade mig saker, vissa gånger skrek dom rätt in i örat på mig, o jag kunde inte göra något åt det. Dom hade sagt att jag var en fet ful idiot osv o jag började svälta mig, dom fortsatte dock. Så jag började ta min mammas vodka o drack för att bli av med dom. Det brukade ofta sluta med att jag låg på golvet o storgrät i en spyhög. Senare under månaden när jag vägde 45 kilo så började mina mobbare påpeka som vanligt hur äcklig jag var, jag var helt kritvit o lila under ögonen o såg ut som ett skelett. Det kunde hända att jag föll ihop i skolan på grund av ätbrist o jag blev sjukhusplacerad. 
På sjukhuset lyckades jag nästan ta livet av mig, jag stog o storgrät på balkogen o tänkte hoppa, men det kom ju sjuksköterskor, jag blev placerad på barnpsyk med medecinering. Men jag började må bättre senare. I januari i år fick jag komma tillbaka till skolan, se sociala världen osv. Jag fick kontakt med en kille i parallelklassen o vi blev rätt så fort tillsammans. Han var annorlunda, jag kände de på mig, mina mobbare var knappt på mig, o jag började gå upp i vikt, alla sagor har inte ett lyckligt slut eller hur? Han tog livet av sig i Mars, då jag verkligen trodde att mitt liv var över, jag började gråta mig till sömns, svälte mig igen, fick tillbaka rösterna, jag började skära mig igen. Jag var så totalt förkrossad att jag knappt kunde gråta på grund av min ledsamhet, o när hans begravning kom så satt jag där som en zombie. Efter begravningen försökte jag slita upp mina vener. Fick ligga på sjukhus en vecka, till slut hade jag blivit galen så jag trodde att jag såg honom o jag pratade med det jag såg, sen det enda skiten som har hänt nu är Michaels dödsdatum. Jeepp det är jag...
Problem jag har nu: Ätstörning, självskadebeteenden, självhat, hör röster, gråter mig till söms o hallucinerar.
Låtar som beskriver mig eller bara är sorgliga:https://www.youtube.com/watch?v=QRzbwFdu1rc&list=RDMM5kZHuod9Ors&index=25
https://www.youtube.com/watch?v=j2y2xvNR3ac&index=36&list=RDMM5kZHuod9Ors
https://www.youtube.com/watch?v=lZxSRKQTq7Q&list=RDlZxSRKQTq7Q
https://www.youtube.com/watch?v=fIiAYI27HgY
Att se ditt inlägg får mig att förstå att sorg och ensamhet kan få oss att göra hemska saker. Just nu vill jag bara skriva saker som "var stark!" "kämpa" "det är så synd om dig" "ge inte upp" men jag vet inte hur mycket det kommer hjälpa dig. Så jag ska försöka känna igen mig istället. Rösterna till exempel, har jag också. De skriker åt mig att jag är fet, ful, ett missfoster etc. De fick mig att börja skära mig och svälta mig själv, precis som du. Dock vet jag inte hur jag ska få bort de, vilket är ett problem. Självhat lider jag också av, jag hatar mig själv och har sedan jag gick i fyran tänkt tanken att ta livet av mig. Dock har jag aldrig gjort ett försök som du har. Hoppas detta hjälper dig lite, iallfall få dig att inse att du inte är helt ensam.
Fruktansvärt historia, ditt liv, ett helvete.
Fruktansvärt att du har råkat fel med alla dessa svin till killar och den där sista killen som tog livet av sig var ju också otroligt tragiskt men jag ska säga dig, du har tagit dig igenom allt detta och du fortsätter kämpa, du är riktigt stark faktiskt.
Det vore ju fint o höra om du skulle sluta skära dig och du är den enda personen som jag förstår varför en person kan skära sig, alla andra har väl inte haft en lika bra anledning eller haft en dålig sådan.
JAg hoppas verkligen att du finner frid och en person som kan hjälpa dig, om du vill så kan vi snacka, antinge här eller kanske på Skype om du vill! Jag kan ju säga och skriva ''jag kommer aldrig att lämna dig'' men om det skulle vara så att man gjorde det av någon anledning så skulle det vart riktigt elakt men om vi har samma intressen så skulle jag inte göra det iaf meeen jag är inget svin så oavsett om vi skulle tycka elaka saker så skulle jag va kvar, det lovar jag! Och när jag har lovat något så håller jag det, ett löfte är ett löfte och att bryta ett sådant ja då har man sjunkigt lågt speciellt om det hade vart mot en person som dig!
Lycka till med allt och jag hoppas verkligen att du får det bra! GladHjärta