Forumet - Kompisar...

Kompisar...

65 0 8
Hej!
Jag har länge känt mig ledsen över att jag inte har många kompisar. När jag var yngre hade jag många kompisar, jag var inte den populäraste i klassen men jag hade nästan alltid någon att vara med. När jag gick i åttan började några av de jag umgicks med att vara för sig själva, de började träffa killar och sånt. Det hände att jag var med dem men jag kände mig alltid ensam, att det var dom och sen jag vid sidan om. Jag umgicks med en annan i gänget som inte heller umgicks med de andra. Det var ju skönt att ha henne, vi hade gått i samma klass sen sexårs så vi kände ju varandra rätt bra. Men hon är lite konstig, hon ljög rätt ofta om att hon hade så många andra kompisar som var äldre eller gick på andra skolor. Det kändes som om hon försökte vara någon annan än den hon var. Hela nian gick jag mest runt och försökte att inte vara ledsen genom att tänka ”snart börjar jag gymnasiet, då kommer jag att få nya kompisar”. Jag har varit på två språkresor och de veckorna har nog varit de lyckligaste i mitt liv. Då har jag fått kompisar som jag lärde känna jättebra, men de bor långt ifrån mig så vi umgås inte, men vi chattar och smsar och så. När jag väl började gymnasiet kändes allt jättebra till en början, jag började umgås med några tjejer som var roliga att vara med och hittade på roliga saker och så. Men efter ett tag kändes det som om när de blev närmare kompisar stod jag kvar som en de just har träffat, de pratade och skojade inte med mig på samma sätt som de gjorde med varandra. Jag intalade mig själv att det skulle lösa sig snart om vi bara lärde känna varandra bättre, jag hade lunch på en annan tid än dom tre gånger i veckan.
Efter ett tag märkte jag att de började umgås mycket själva, och om de hade varit ute på stan alla utom en av dom kunde de skriva på Internet att nästa gång får du också följa med. De nämnde aldrig mig eller frågade om jag ville följa med. Jag blev jätteledsen när jag läste det och grät jättemycket, jag trodde att allting skulle lösa sig.
Strax innan jul började jag umgås med några andra i klassen, de är snälla men de känns rätt så töntiga. Jag känner mig taskig när jag skriver så, men det är så det känns vi är så olika. Vi umgås typ aldrig efter skolan, enligt dom så åker man hem då. Jag vill gärna göra saker efter skolan kanske åka in till stan och fika eller nåt. När jag föreslår det så vill de nästan aldrig och det är tråkigt att alltid behöva vara den som föreslår allt. Vi träffas nästan aldrig på helgerna, de har en del andra kompisar eller så är de hemma med sina familjer. Jag är tyvärr hemma en del på helgerna, jag vill absolut inte det. Jag är ung och vill ut och träffa nya människor och ha kul på kvällarna på helgerna, men om man umgås med dom på helgerna åker man hem vid sju eller så kommer deras föräldrar och hämtar. Jag tänker mycket på hur det ska bli när jag fyller 18. Då vill jag gå ut och festa och ha kul, men jag vet att de inte kommer att vilja göra något sånt. De känns så tråkiga och olika från mig, men vad ska jag göra ingen annan vill vara med mig! Jag vill också gärna åka utomlands med kompisar och ha kul, men det händer ju inte med de. Jag har pratat med min mamma mycket om det här men hon säger bara att jag ska hålla ögonen öppna för andra och fortsätta var trevlig och öppen mot alla. Jag har gjort det sen i åttan men ingen vill ändå vara mer än en bekant till mig. Jag mår väldigt dåligt över det och är ofta ledsen. Jag vill inte leva det liv jag lever nu, jag vill ha kul inte sitta hemma! Jag vill vara som en normal tonåring. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med en kurator.

Spana också in:

S*it va jag känner igen mig [shake]

Loviisaa:

jag trodde att allting skulle lösa sig.


Loviisaa:

snart börjar jag gymnasiet, då kommer jag att få nya kompisar”.


Loviisaa:

umgås med några andra i klassen, de är snälla men de känns rätt så töntiga... Vi umgås typ aldrig efter skolan, enligt dom så åker man hem då...


En sak kan jag väl säga direkt är ju, ha inte förväntningen om att allt kommer att lösa sig, lösa sig av sig självt. Förvänta dig inte att det blir bättre. Jo, alltså bättre bli det ju, liksom mer lättare. Men ge inte upp!

I gymnasiet trodde jag också att allt skulle bli bättre, trodde att klassen skulle vara perfekt och bra och alla skulle bli bundisar med varandra. Men det var raka motsatsen, liksom dig tyckte jag att min klass också var töntiga och skumma. Vi hade inte alls samma intressen, kemin fungerade inte alls, vi var alldeles för olika i helt olika stiadier/nivåer liksom.

Dom 3 åren blev en pina men man fick nöta på. Dock hade jag några gamla vänner som gick i andra klasser som jag umgicks mer med. Men jag fokuserade på skolan för jag trodde precis som dig att det skulle bli bättre efter gymnasiet. Och det blev det!

Loviisaa:

Jag tänker mycket på hur det ska bli när jag fyller 18.


Efter gymnasiet fortsatte jag plugga vidare för att bli något (jag pluggade natur) och där träffade jag tillslut likasinnade människor. Jag anser lite grann att (i det program som jag gick i) var att alla hade för olika intressen och mål i livet men när man väl kommer ett steg vidare mot slutet så träffade jag människor som valde i princip samma väg. Desto enklare hade man något att prata om och jag märkte att de flesta kände ganska samma sak i gymnaset.

Jag vet att det är "krångligt/bökigt" att vara 3 personer i ett umgägeskrets (speciellt när det gäller tjejer) för någon kommer alltid bli det tredje hjulet, någon kommer alltid känna sig ensam/utanför. Tjejer umgås bäst i jämnt antal , 2, 4, 6 etc. tänk på det! Umgås och lär känna en kompis på tu man hand i taget alltså du och en kompis istället för att vara du och 2 andra kompisar. Risken är att någon blir utanför annars.

Var öppen, var schysst, visa framfötterna och var trevlig. Jag tror att du tillslut hittar någon bra. Passa på att lära känna nytt folk när du väl får chansen. Man kan hitta vänner via sina andra intressen och kanske umgås utanför privat liksom. Det är alltid svårt, men för dig som verkar social och söker efter vänner, men ge inte upp! Det kommer visa sig till slut! Det kan det vara värt, helt klart!